tag:blogger.com,1999:blog-57464436996770282852024-02-19T09:07:18.649+01:00Jag och mittHär skriver jag om mitt liv, mina tankar och känslor. Vad som helst som poppar upp i min skalle helt enkelt.Linnhttp://www.blogger.com/profile/05974111810363452728noreply@blogger.comBlogger122125tag:blogger.com,1999:blog-5746443699677028285.post-32721364509881216192015-08-07T10:18:00.001+02:002015-08-07T10:18:05.380+02:00Lite mer än vad jag förväntade migI måndags var jag på arbetsförnedringen.<br />
Klockan var strax efter 1 när jag kom dit. Jag var vrålhungrig och törstig för att det var varmt ute.<br />
Jag kommer in, tar en kölapp och hoppas att det inte kommer att ta allt för lång tid eftersom att jag ska träffa en kompis så fort jag är klar där inne och jag ville inte gärna låta henne vänta.<br />
Men att låta folk vänta är något som arbetsförnedringen är ganska så bra på. Jag står där och tittar. Det första jag lägger märket till är att det nu mera bara finns ett bord där någon står och tar emot de som har tagit en kölapp.<br />
"Vilken tur att jag väntade tills nu," tänkte jag.<br />
Jag är väl medveten om hur det brukar vara där mellan klockan 12 - 13. Ni vet den där fågeln med rosa hår som brukar bråka med Kalle Anka varje julafton? Mellan de båda klockslagen brukar arbetsförmedlarna springa runt som den fågel för att då kommer alla som tror att det inte är många andra arbetslösa där vid lunch.<br />
Glad att jag i alla fall inte har ett jobb på arbetsförnedringen.<br />
<br />
I alla fulla fall; jag fick vänta på att det blev min tur och det var ingen som hade de två numren före mig, men hon som stod där höll tydligen på att träna en ny arbetsförmedlare som stod bredvid och tittade på, så jag hoppades att hon visade honom något nödvändigt.<br />
Det blev min tur och jag berättade vad jag var där för att göra och fick uppge mitt personnummer.<br />
En sak som jag störde mig på var att människan inte sa något om vad hon gjorde på datorskärmen.<br />
Visserligen är alla människor mer eller mindre synska, men jag kan inte läsa tankar än! Så ni som jobbar på en sådan eller liknande myndighet: tala om vad det är ni läser på skärmen och ställ gärna frågor.<br />
Det blev jobbigt tyst i ca två och en halv minut. Tillslut fick jag sätta mig och vänta på att någon skulle ha tid inne på kontoret.<br />
Jag tänkte att det var arbetsförnedringen i ett nötskal; låta arbetslös vänta med lapp i handen, låta arbetslös vänta utan lapp i handen.<br />
Jag skulle inte haft något emot det om hon vid borde hade gått och kollat i de närliggande kontoren och frågat i fall det var någon som hade tid, men det gjorde hon inte. Då är det en liten del av min hjärna som är tvärsäker på att jag kommer att få sitta där med kurrande mage och torr tunga hela dagen.<br />
Nu blev det lyckligtvis inte så.<br />
<br />
Jag hade tur.<br />
Arbetsförmedlaren som jag fick träffa var en kvinna, A-L, som jobbar där ett tag och som jag därför känner lite gran. Jag tycker om henne för att hon är trevlig och för att hon verkligen oroar sig för om hon märker att man inte mår bra.<br />
Överlag gick det bättre än vad jag hade förväntat mig. Jag fick, för andra gången någonsin, ett tips om jobb att söka. Ett i Kristianstad och ett i Bollnäs.<br />
A-L förklarade skillnaden mellan ett platsförslag och en platsanvisning; platsförslag är ett tips, du måste inte söka, men det kan vara smart om du gör det och platsanvisning är mer en befallning: SÖK!<br />
Hon visade mig även en annan sak, jag kommer inte ihåg vad det heter, men det går ut på att lappar med sökbara jobb sätts upp på en vägg inne på arbetsförnedringens lokal där man kan gå och titta om det är något som man är intresserad av. Om man ser något som är intressant så tar man en blankett, fyller i ens namn, numret som står på lappen med jobbet på och lämnar in.<br />
<br />
Jag fick alltså ut lite mer än vad jag hade förväntat mig.<br />
Tänk om det kunde vara så varje gång, tänk om det hade varit så under de åren då jag var långtidsarbetslös och blev så nere att jag grät mer än vad jag hade gjort på länge.<br />
Arbetsförnedringen är till för att arbetslösa ska få hjälp att bli anställda, men efter de åren då som jag nyss nämnde fick jag stå ensam. Jag gjorde allt jag kunde för att få jobb och praktik, men tillslut, när man har fått nobben tillräckligt många gånger (och det ska sägas att det inte är alla arbetsgivare som hör av sig och ens säger "Nej, tyvärr") så orkar man tillslut knappt bry sig längre och börjar undra vad det är för fel. Jag fick inbankat i mig att det inte var något fel på arbetsmarknaden, vilket det egentligen var, och då kunde jag bara dra slutsatsen att det var mig det var något fel på.<br />
Så därför hatar jag arbetsförnedringen. Jag fick ytterst lite hjälp under den där tiden i mitt liv och blev skickad från jobbcoach till jobbcoach och sen till praktikplats till praktikplats.<br />
Jag lyckades få en praktikplats själv, men de två andra blev arbetsförnedringen tvungen att ringa åt mig för så fort jag gick och frågade någonstans fick jag alltid svaret "Nej, vi har inte tid att lära upp någon ny" eller helt enkelt "Nej". Vissa trodde till och med att jag fortfarande gick i gymnasiet, vilket var puckat att tro eftersom att mitt personnummer stod högst upp på mitt personliga brev.Linnhttp://www.blogger.com/profile/05974111810363452728noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5746443699677028285.post-24664902273290263712015-08-03T12:05:00.001+02:002015-08-03T12:07:05.003+02:00Vad jag förväntar migNu är mitt sommarjobb över.<br />
Jag jobbade med ett projekt på Alfta och Edsbyns bibliotek som heter Sommarboken.<br />
Det är för att barn mellan 8 - 12 år ska få chans att läsa och prata om böcker, något som de kanske inte får tillfälle till annars. Och kanske inte på ett lika fritt sätt i skolan.<br />Det har varit superkul!<br />
Nu är det tyvärr färdigjobbat för mig och jag måste gå till arbetsförnedringen idag.<br />
<br />
Funderar på vad jag förväntar mig av arbetsförnedringen, en fråga som jag förväntas svara på när jag kommer dit.<br />
Hm... Att de ska göra som de alltid har gjort de gånger då jag har varit arbetslös; säga åt mig vad jag ska göra, rita streckgubbar, lägga upp selfies på dem själva och nämnda streckgubbe, ringa ett samtal och börja om från början. (Det är i alla fall vad jag ser att de som arbetar på arbetsförnedringen gör i mitt huvud bara jag tänker på det).<br />
Jag väntar mig YTTERST LITE av arbetsförnedringen eftersom att det tidigare har varit till YTTERS LITEN nytta för mig att vara inskriven där.<br />
<br />
Jag får stå ensam i alla fall.<br />
<br />
Om jag hade förväntat mig något som helst stöd eller någon som helst nytta från arbetsförnedringen så hade jag inte vaknat med ett stort gapande hål i mig i morse för att jag visste att jag måste ringa dit.<br />
Nu måste jag gå dit.<br />
<br />
Jag ber till gud fader allsmäktig att jag inte blir långtidsarbetslös. Senaste gången blev mitt psyke så nedtryckt i tårna att det tog två år att ens få upp det till midjan.Linnhttp://www.blogger.com/profile/05974111810363452728noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5746443699677028285.post-22128074592246836292015-05-14T20:11:00.001+02:002015-05-14T20:11:39.263+02:00Te En av mina kurskamrater delade<span style="color: lime;"> <a href="http://www.upworthy.com/dont-know-what-consent-is-let-this-animation-of-a-cup-of-tea-clear-it-up-for-you?c=ufb1" target="_blank"><span style="color: lime;">detta</span></a> </span>på facebook.<br />
<br />
Själv vill jag inte ha te när jag sover eller på något annat vis slocknat som ett ljus och precis som alla andra vill jag inte pressas till att dricka te eller göra något annat heller.<br />
Sen vill jag bara säga det att: bara för att någon är uppklädd i något som någon annan kan se som<br />
te-bjudningskläder så är det inte självklart att den första personen, som har de här kläderna på sig, vill ha te.<br />
<br />
Samtycke är en viktig fråga annars också, inte bara när det gäller te.<br />
Jag tycker att <b><i>den gyllene regeln</i></b> är något som är jättebra att gå efter:<br />
<b><i>Gör</i></b> helt enkelt <i><b>ingenting mot någon annan som du inte vill att de</b></i> <b><i>ska göra mot dig</i></b><i><b>.</b></i><br />
<br />
<b><i>Respektera andras vilja och person.</i></b><br />
<br />
<b><i>Använd sunt förnuft.</i></b><br />
<br />
Jag tror att om vi alla gör det här så bor vi snart i en mycket trevligare värld.Linnhttp://www.blogger.com/profile/05974111810363452728noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5746443699677028285.post-40998276120711497582015-01-20T07:50:00.001+01:002015-01-20T07:50:56.552+01:00När jag var liten... del 2<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt;">Det
mesta som jag vet om när jag var liten, innan jag var tre år, är såna saker som
min mamma har berättat för mig.<o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt;">Jag
var, som jag nämnt i det förra inlägget, som Skrållan på Saltkråkan. Det gick
inte att vända sig bort en sekund utan att jag smet iväg.<o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt;">Något
som jag tyckte om när jag var liten var att klättra på saker. Jag klättrade
överallt där jag kom åt. Stolar, bord och bänkar. Risken var att jag skulle
ramla ner och slå mig, men som liten ser man inte såna faror. Allt måste ju
göras och upptäckas. Mitt vilda klättrande resulterade i att mamma och pappa
fick lägga ner stolarna på rygg för att jag inte skulle kunna klättra upp.<o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt;">En
annan sak som jag hade för mig när jag var liten, som mamma har berättat om, är
att jag tyckte om att ta ut alla saker ur de golvnära skåpen i köket och sen
krypa in där.<o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt;">Jag
har ett vagt minne av ett sånt tillfälle. Jag plockade ut alla mammas
Tupperware grejer ur det stora hörnskåpet och kröp in. Det hjälper förstås att
jag har sett bildbevis på det.<o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt;">På
90-talet blev det inte lika stort ståhej om en unge sprang naken ute på
gräsmattan. Nu är det annorlunda när alla är oroliga för att barn
överhuvudtaget ska råka ut för barnpornografibrott och ”fula gubbar” (och
tanter) i största allmänhet.<o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt;">Men
ganska ofta när jag var liten burkade jag och mina syskon springa omkring utan
kläder. Det var ingen stor grej. På sommaren sprang vi i badkläder, kortbyxor
eller ingenting ute.<o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt;">Det
ledde till en annan sak som jag inte har något minne av, men som jag har fått
höra om:<o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt;">På
framsidan på Nybyggarvägen 10 fanns det två träd. Ett äppelträd, som var min
storasysters, och en stor tall som, så vitt jag vet, alltid hade stått där och
som tillhörde sig själv. På den sida om tallen som stod närmast syrenhäcken
stod en sten. Det var ingen stor sten, beroende på hur stor man själv är. Den
var i alla fall stor nog för att det skulle vara roligt för små barn att
klättra och leka på.<o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt;">En
sommardag när de tre barnen Hammargren (vi hette det i efternamn, mer om det i
ett annat inlägg) sprang runt och lekte; en av dem, lilla jag, hade ingenting
på sig. Min storebror klättrade upp på stenen och jag följde strax efter. Jag
hade inte börjat gå på pottan än så när jag var uppe, eller på väg upp (jag vet
inte vilket), rullade det bruna kluttar ner för stenens ena sida.<o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt;">
<br /></div>
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt; line-height: 107%; mso-ansi-language: SV; mso-bidi-language: AR-SA; mso-fareast-font-family: Calibri; mso-fareast-language: EN-US; mso-fareast-theme-font: minor-latin;">Vid ett annat tillfälle
bajsade jag i badkaret också. Brorsan som satt i samma badkar fick bråttom upp.</span>Linnhttp://www.blogger.com/profile/05974111810363452728noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5746443699677028285.post-55719289859989321632015-01-01T19:39:00.001+01:002015-01-01T19:39:43.293+01:00När jag var liten...<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: left;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt;">Många
gånger när hela familjen samlas för att fira något; en födelsedag, julafton,
nyår, påsk eller bara ändå kommer det upp historier från barndomen som börjar
med ”Minns du…” eller ”Kommer du ihåg…”.<o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: left;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt;">Eller
så blir någon ombedd att berätta om något från när de var små. Då börjar oftast
frågan med ”Kan inte du berätta…”, ”Vad brukade du…” eller något i den stilen.<o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: left;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: left;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt;">Bli
inte förvånad om många av dina barndomsminnen har bleknat eller försvunnit helt,
det har antagligen gått några år sen dess. Sen är det så att barn inte börjar
minnas saker förrän de är ca 3 år.<o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: left;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt;">Jag
minns nästan ingenting förrän jag började närma mig den åldern. Ibland hjälper
det att se bilder. Själv har jag två små album. Deras omslag är mjuka och, i
brist på bättre ord, gummiaktiga. Den ena har motivet av <b>Disneys</b> version av
<b>Skönheten & Odjuret</b> på framsidan. <b>Bell</b> och<b> Odjuret</b> dansar, med fullmånen
som går upp bakom slottet i bakgrunden, runt dem dansa <b>Chip, Lumiere, Cogsworth</b>
och<b> Mrs. Potts.</b><o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: left;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: left;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt;">Albumet
är fyllt med bilder från 1994, men börjar med en bild från ett mycket tidigare
tillfälle. Ett tillfälle som jag inte tror att jag minns, men som jag kan
föreställa mig.<o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: left;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt;">Bilden
föreställer mig själv när jag, jag gissar att jag var ungefär 1 år, står i bara
blöja i slasken. Jag hade tydligen klättrat upp på bänken bredvid via en stol
och vidare till slasken. Tydligen var det en av mina favoritplatser. Varför vet
jag inte riktigt. Som de flesta barn tyckte jag förmodligen om att leka med
vatten.<o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: left;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt;">Mer
om albumen och dess innehåll i ett senare inlägg.<o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: left;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: left;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt;">Det
finns fler saker som jag inte minns, de flesta var inte särskilt märkvärdiga.
Men några saker som jag gjorde var, om inte spännande, i alla fall rolig.<o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: left;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: left;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt;">När
jag var liten, inte ens tre år, var jag enligt mamma som <b>Skrollan</b> på
<b>Saltkråkan</b>. Det gick inte att vända ryggen till mig utan att jag smet iväg.<o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: left;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt;">Innan
jag fortsätter att berätta om mina upptåg och äventyr, tycker jag att det är
bra om jag målar upp scenen för er först.<o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: left;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: left;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt;">Till
och med 2002 bodde jag och min familj, helt eller delvis, på Nybyggarvägen 10 i
Runemo. Runemo ligger mitt i mellan Bollnäs, där jag bor nu, och Alfta där jag
bodde delvis från 1999 till 2002 och helt från 2002 till dess att jag gick ut
gymnasiet.<o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: left;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt;">Nybyggarvägen
10 var ett enplans hus. Det var vitt med blå knutar och svart tegeltak.
Tomterna avgränsades av häckar eller staket, våran avgränsning var en
syrenhäck.<o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: left;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt;">Bakom
alla de husen på samma sida som nummer 10 hade en skog bakom sig. Där bodde
myror, fåglar och rådjur med mera. De större djuren som kunde vara farliga för
små barn höll sig på avstånd, människor för ju ett sån fruktansvärt liv och
dessutom kunde människor vara farliga.<o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: left;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: left;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt;">Desto
längre ner på gatan som man kom desto mer sluttade marken, det gick en back ner
som slutade nedanför en annan backe, Pulkabacken, som låg alldeles vid älven.
Och älven skulle man akta sig för, i den bodde nämligen Älvgubben. Om man gick
för nära älven så sträckte Älvgubben ut sin långa starka arm och drog ner en i
vattnet och om det hände så fanns man inte mer.<o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: left;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: left;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt;">Jag
har alltid, ända sen jag förstod vad mina föräldrar sa, föreställt mig
Älvgubben som den elaka arga versionen av <b>GB-gubben</b>, den skyllt som i alla fall
brukade visa att här finns det glass från <b>GB</b>. Älvgubben var jätte-, jättelång,
smal, med långa ben som kunde ta jättekliv. Enorma fötter som kunde krossa
bilar, långa armar som han bara behövde sträcka ute lite grann för att dra ner
barn i det kalla vattnet. Han hade bara hår på runt om huvudet, inget mitt uppe
på, och håret var orange halvlångt trassligt och stripigt, eftersom att det var
blött. I ansiktet var han målad som en clown, men istället för att se glad ut
och le såg han alltid arg och elak ut.<o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: left;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt;">Pricken
över i:et var den svarta lilla hatten som han aldrig lyfte på och som, till skillnad
från GB-gubbens hatt. inte hade någon blomma i bandet.<o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: left;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt;">Den
första saken som jag var rädd för som barn var att Älvgubben skulle dra ner mig
i älven, då skulle jag ju sluta finnas och det var inte bra.<o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: left;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: left;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt;">Men
självklart förstod jag ingenting om faran med älven förrän jag började förstå
vad de vuxna sa och själv började kommunicera. Innan det hände så hade min
mamma och pappa goda skäl att vara oroliga för sin minsting och försvann bara
de vände ryggen till en sekund.<o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: left;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt;">Många
gånger hittade de mig på väg mot Pulkabacken och älven. De hade sannolikt aldrig
tråkigt när jag väl lärt mig att ta mig fram på egna knän och egna fötter.<o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: left;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt;">Lyckligtvis
fanns det något distraherande på vägen till Pulkabacken. Bredvid vårt hus låg
nämligen lekparken. Det var säkert många lyckliga gånger som min mamma och
pappa hittade mig där.<o:p></o:p></span></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: left;">
<br /></div>
<div class="MsoNormal" style="margin-bottom: 0.0001pt; text-align: left;">
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt;">På
andra sidan om lekparken bodde en annan familj. De höll på att måla om huset en
sommar. En burk färg och en pensel lämnades på bron. Den burken och den penseln
hittade jag. Ni kan säkert gissa vad jag gjorde med dem.<o:p></o:p></span></div>
<span style="font-family: "Times New Roman","serif"; font-size: 12.0pt; line-height: 107%; mso-ansi-language: SV; mso-bidi-language: AR-SA; mso-fareast-font-family: Calibri; mso-fareast-language: EN-US; mso-fareast-theme-font: minor-latin;">Ja, jag började måla om bron.</span>Linnhttp://www.blogger.com/profile/05974111810363452728noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5746443699677028285.post-30551256234378380752014-10-13T13:14:00.001+02:002014-10-13T13:14:03.736+02:00Var inte det här smart så säg? <---(inte en fråga)Det är inte förrän man får strykjärnet i huvudet som man inser hur tungt det faktiskt är.<br />
<br />
(Kom ihåg: det var jag som sa det först :P<br />
Jag är så stolt över den formuleringen.)Linnhttp://www.blogger.com/profile/05974111810363452728noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5746443699677028285.post-53125736794996898822014-09-18T16:20:00.001+02:002014-09-18T16:20:45.197+02:00En labyrint i mörkretLjuset slocknade när jag fick mitt betyg.<br />
Men mörkret har ännu inte stoppat mig.<br />
Som om jag vore instängd i minutaurens labyrint letar jag nu febrilt efter trådar i mörkret.<br />
<br />
Som du som läsare kanske ser så behöver du ha läst mina tidigare inlägg för att förstå det här.<br />
Kryptiskt nog, men jag de få läsare som jag vet att jag har en så pass nära relation till mig att de inte redan känner till den sits jag sitter i.Linnhttp://www.blogger.com/profile/05974111810363452728noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5746443699677028285.post-61228674252559439772014-08-14T15:44:00.001+02:002014-08-14T15:44:17.370+02:00Jag ser ett litet ljusNu har jag fått kontakt med läraren.<br />
ÄNTLIGEN!<br />
<br />
Tydligen så hade hon varit på semester; det jag undrar är varför ingen tycktes veta om det någonstans till på de ställen dit jag ringde.<br />
<br />
Gud giv mig styrka!<br />
<br />
Nu har det löst sig i alla fall.<br />
<br />
Jag ska göra en kompletterande omtenta den 23 (ja, augusti, håll gärna en tumme för mig då).<br />
Det bestämdes i våras att jag skulle göra den här kompletterade omtentan då det bara var en liten del av orginal tentan som jag inte hade klarat. Jag hade förstått det som att jag skulle få analyser <i><b>två texter</b></i> och <b><i>jämför dem med varandra</i></b>. Jämförande biten tar betydligt mycket mer tid än bara analyserande biten.<br />
Nu efter en förmiddag då jag ringt och ringt och tillslut lyckades få prata med samordnaren för personer med funktionshindrade på HiG så har det löst sig.<br />
Hon, ringde till examinatorn och mailade läraren och bad även att läraren skulle höra av sig till mig.<br />
<br />
NU har jag fått ett mail från läraren, hon som varit på semester.<br />
<br />
I mailet skrev hon och berättade vad jag ska få göra på den här omtentan.<br />
Jag ska få analysera <b>en text</b>.<br />
<br />
Eftersom att jag till för några minuter sen trott att jag ska <b><i>analysera och jämföra två texter på bara två timmar </i></b>så kände jag att "Det går aldrig!" och bestämde mig för att ta kontakt med högskolan för att se om<br />
jag kunde få en till timme.<br />
<br />
Men nu är det fixat och analys av en text klarar jag på två timmar.<br />
<br />
Det enda som är kvar att fixa nu är tillståndet i mitt hem (det är ganska stökigt här), hur jag ska ta mig till tentan (som dumt nog är satt på en lördag, kollektivtrafiken går annorlunda på lördagar) och förstås så ska jag plugga.<br />
Om min bästa kompis har återvänt till sin bostad i Gävle tills den 22 så ska jag se om jag kan få sova på hennes soffa.<br />
<br />
Men om det skriver jag om någon annan gång.<br />
Nu är jag bara glad att det har fixat sig.<br />
Tack, gode gud, alla änglar, guider och alla goda själar som backar upp mig!Linnhttp://www.blogger.com/profile/05974111810363452728noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5746443699677028285.post-13194546883693650612014-08-13T11:43:00.001+02:002014-08-13T11:43:05.188+02:00Lättare att få tag på BigfootJag blir så inåt helvetet less på människor som aldrig svarar när man försöker få kontakt med dem!<br />
Jag har jagat läraren i Stilistik med blåslampa. Jag har mailat flera gånger och inte bara till en mailadress, jag har ringt flera gånger till olika nummer, men jag har fortfarande inte fått något svar på något av mina försök att nå henne.<br />
<br />
Jag skulle ha större förståelse om människan var på semester, men det verkar inte som att hon är det så vad i hela friden är det hon håller på med?<br />
Jag måste få svar från henne, helst i går!<br />
Det är inte första gången jag får jaga henne med blåslampa och söka med ljus och lyckta efter information om hur jag kan nå henne.<br />
<br />
Det är lättare att få tag på Bigfoot, som kanske inte ens existerar, än vad det är att få tag på den här kvinnan.<br />
<br />
Om hon skulle läsa det här så hoppas jag att meddelandena går in.<br />
Meddelande 1: RING MIG! DET ÄR VIKTIGT! Mitt telefonnummer finns på ditt jobb, på gymnasieskolan. Så ring för i (valfri interjektion/svordom) RING!!!<br />
Meddelande 2: Det är inte okej att inte kolla sin mail, sina meddelanden på mobilen eller överhuvudtaget. Skärp dig!<br />
<br />
Den här situationen gör mig inte lite förbannad.<br />
(inte lite = litotes - ett retoriskt begrepp som har med underdrift att göra, används oftast för att ge en komisk och/eller ironisk effekt. Jag tror att ni, kära läsare ser skillnaden mellan ironi och komedi och även ser att här rör det sig om det som börjar på 'i'. Litoteser används oftast i vardagligt tal, i brev, mail eller i arga blogginlägg vilka oftast använder sig av vardagligt språk).Linnhttp://www.blogger.com/profile/05974111810363452728noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5746443699677028285.post-53997696902434154062014-07-04T10:18:00.000+02:002014-07-04T10:18:02.675+02:00Aktiv, aktiv, aktiv, aktiv, inaktivUnder hela året har jag slitit som ett djur för att få allting gjort i tid och det har jag även gjort de senaste fyra veckorna, men den här veckan känns det som om jag inte får något gjort. Kanske är det så också att jag verkligen inte får något gjort den här veckan. Själv tror jag att det beror på att jag har gjort allt jag kunnat för att få allting gjort fram till förra helgen då jag bestämde mig att "NU tar jag helg!" det var inte meningen att helgen skulle fortsätta hela veckan efter att den faktiska helgen tog slut, men den gjorde lite det och det känns inte bra.<br />
<br />
Nu är det nästan helg igen och jag kan inte, precis om ingen annan kan det heller, ändra det förflutna; så jag får helt enkelt acceptera det och ta nya tag på måndag igen.<br />
<br />
Idag ska jag dammsuga och diska, damma gjorde jag i går och städa toaletten och torka golv gjorde jag förra veckan och i måndags tvättade jag.<br />
<br />
Jag vet inte vad jag ska göra i helgen, förutom att hålla ordning i mitt hem, men jag tror att jag kommer på något att göra; aningen något som måste göras eller något som jag vill göra. Boka ny tid i tvättstugan är ju en sak som jag kan göra.<br />
Jag får göra en lista, det är lättare att komma på saker när man ser dem i någon fysisk form framför sig.<br />
Det är därför jag brukar gå och öppna kylskåpsdörren när jag ska skriva handlingslista.Linnhttp://www.blogger.com/profile/05974111810363452728noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5746443699677028285.post-16172625953515817032014-06-29T20:08:00.001+02:002014-06-29T20:40:59.411+02:00De döda spelar fotboll i himlenDen första advent 2006 dog min mammas farbror, Bengt.<br />
Jag och mina syskon har alltid kallat honom för farbror Bengt.<br />
Han hade legat på sjukhus i några veckor, minst. Jag vet inte exakt hur länge, men tillräckligt länge för att han skulle ha hunnit genomgå en operation i hjärtat, de sprängde något där, jag vet inte minns inte vad; hur som helst så hjälpte det inte och någon vecka innan han dog så hälsade jag på honom på sjukhuset för första gången.<br />
Jag vet inte ens om han såg mig, märkte att jag var där. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Han låg där i sin säng på Bollnäs sjukhus och var, som jag minns det, både väldigt trött och väldigt medicinerad, mot smärtan. Mamma som var med gick fram och pratade med honom. Han svarade på tilltal, men verkade inte vara riktigt med. Under bilfärden hem sen diskuterade mamma och mormor om han kanske såg någon annan stå där i deras ställe. Mamma var tydligen väldigt lik någon och det var inte otroligt att farbror Bengt hade trott att mamma var hon.<br />
Jag var så förvånad att se farbror Bengt på det där viset. Han brukade alltid sitta glad och pigg i sin rullstol och språka och skratta. Därför kom jag själv inte på något annat att göra än att bara stå där och se på den underliga scenen som utspelade sig i det där lilla rummet på Bollnäs sjukhus.<br />
<br />
Klockan var ca nio på morgonen den första advent när mamma la på telefonluren i köket. Hon kom in till mig där jag satt i vardagsrummet. Hon berättade för mig att farbror Bengt hade dött nu, förmodligen någon gång tidigt på morgonen eller under natten. Det hade blivit bestämt ett bra tag innan att om hans hjärta slutade slå när han låg där så skulle läkarna inte försöka återuppliva honom.<br />
<br />
Det som förvånade mig efteråt var att jag inte började gråta eller någonting när jag fick höra att han hade dött.<br />
Något som jag sa då och som även det förvånade mig senare var:<br />
"Nu kan han vara med och spela fotboll".<br />
Farbror Bengt har inte kunnat gå särskilt mycket under sitt liv och jag har under hela mitt liv varit av den tron att när man dör så försvinner alla svårigheter och sjukdomar som man hade när man levde, därför sa jag att farbror Bengt kunde vara med och spela fotboll.<br />
<br />
Något som jag fick reda på på begravningen, där jag var den som grät mest så att det skvalade, var att när morfar och farbror Bengt var barn brukade de spela fotboll. Farbror Bengt hade alltid fått vara målvakt eftersom att han inte kunde springa runt med sina kryckor. Jag hade ingen aning om det och ändå så sa jag som jag sa morgonen efter att han hade dött.<br />
<br />
Anledningen till varför jag skriver det här nu är förmodligen... förmodligen så är det min sista bearbetning av den första död av en nära anhörig som jag varit tillräckligt gammal för att begripa när det hände.<br />
Jag kommer förmodligen återkomma till det igen i ett senare inlägg. Men just nu räcker det med den här delen av berättelsen.<br />
<br />
Jag skulle inte ha suttit och skrivit om det här nu om jag inte just hade varit ute på promenad.<br />
Inte så långt ifrån där jag bor ligger Bollnäs kyrka med kyrkogård och allt. När jag vill ta en kort promenad så tar jag alltid vägen genom kyrkogården. Förrförra gången jag tog den korta promenaden så såg jag en liten fotboll i en buske. Jag plockade upp den och la den på en bänk så att den skulle synas bättre.<br />
Jag tänkte lite roat: "Haha! De döda spelar tydligen också fotboll".<br />
Nu när jag gick där igen så började jag tänka på den där bollen och tänkte på vad jag tänkt och tänkte:<br />
"De döda spelar också fotboll. De döda spelar fotboll i himlen".<br />
Jag började tänka på farbror Bengt och på det jag sagt och på det jag fick reda på, på begravningen.<br />
Då föll, kanske inte polletten, men något föll ner med ett krasch som från en blixt. Och där började bearbetningen.<br />
<br />
Jag saknar dig oerhört mycket, farbror Bengt. Bara så att du vet det.Linnhttp://www.blogger.com/profile/05974111810363452728noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5746443699677028285.post-9744469235837359392014-04-14T23:34:00.001+02:002014-04-14T23:34:18.633+02:00Programmet för Professionellt SkrivandeJag skriver det här inlägget som ett svar till en kommentar till inlägget <b>Det var länge sen</b>.<br />
<br />
Innan jag börjar vill jag bara skriva att jag har en funktion som låter mig läsa alla läsarnas kommentarer och välja om de ska publiceras eller inte. Jag tänker inte publicera din kommentar, Ellsanpellsan eftersom att du så vänligt skrev din mailadress i den, jag vill helt enkelt inte att någon okänd som råkar snubbla över min blogg får syn på din mailadress och börjar skicka en massa mail till dig. Jag har nämligen råkat ut för ett troll för drygt ett år sen och jag vet inte vad den personen har för sig nu.<br />
<br />
Det är dags att söka till höstterminen för alla som vill gå på högskolan i höst.<br />
Jag har i snart ett år gått på Programmet för Professionellt Skrivande. Eftersom att jag, som jag kanske har nämnt tidigare, redan läst kurserna Kreativt skrivande A och B så fick jag hoppa på andra året direkt.<br />
Kreativt skrivande är det roligaste som jag någonsin har läst på högskolan. På Kreativt skrivande får man Jan Sjölund som lärare, man kan även få träffa Aase Berg och Rasmus Malm. De är toppen alla tre, inte vad man väntar sig att en lärare på högskolan ska vara, vilket är en komplimang.<br />
<br />
Jag kan dock inte ge någon garanti för att Ni som väljer att läsa Programmet för Professionellt Skrivande eller någon av Kreativt skrivande kurserna i höst kommer att få samma lärare som jag hade, det var 3-4 år sen som jag läste Kreativt skrivande.<br />
<br />
Det jag fick börja med på programmet var kursen Svenska språket 2, det mest mastiga var första momentet, Språkstruktur. Fonetik, grammatik och mycket mer ryms i det momentet. Läraren vi hade hette Elizabeth, inte riktigt heller vad man fantiserar ihop när det kommer till högskolelärare.<br />
Jag klarade inte tentan eller omtentan och nästa omtenta ska jag göra till hösten. Om man klarar denna tenta klarar man <b>allt</b>.<br />
Nästa moment var Språkpolitik och språkvård, det är vad det heter. Det momentet var roligare än vad jag trodde att det skulle vara, eftersom att jag verkligen är jätteointresserad av politik. Det var kul och intressant, vi fick skriva hemtenta dvs högskoleversionen av uppsats, jag fick oväntat nog C och är jättestolt över det.<br />
Moment tre, Språknormer, och moment fyra, Språksociologi, minns jag inte så mycket av, kan bero på att de var väldigt lika varandra och kändes lite som en ytterligare fördjupning av moment två. Jag minns inte de tre sista lärarnas namn, jag är alldeles för dålig på namn för det.<br />
<br />
♪ <b><i>"Jul, jul strålande jul..."</i></b> ♫<br />
<br />
Andra terminen började med att vi fick läsa klart Språksociologi och sen börja med Stilistik för olika engelska texter.<br />
Väldigt långt namn för en kurs, vi kallar den Stilistiken.<br />
Det första vi fick göra i den kursen var momentet Translation. Lektionerna hölls mycket på engelska, men läraren, Caroline S. var inte omöjlig och använde svenska när det passade bättre. Vi fick skriva en salstenta, prov, på det där vi översatte en engelsk text till svenska, jag fick C (TJOHO!! :D). Det andra momentet i Stilistiken vad Stilistik, jag är inte helt klar på varför vi skulle ha stilistik på just engelska, begreppen som vi fick lära oss och använda heter oftast samma sak på svenska, det enda som skiljer är stavningen och själva användningen skiljer sig inte heller. Men det är bra att lära sig vad en Accronym och Lexicology är.<br />
Vi, jag och resten av tvåorna, väntar ännu på våra tentaresultat och våra betyg i det momentet och den kursen.<br />
Nu har vi börjat moment ett på kursen Kommersiellt skrivande. Vi får läsa och lära oss om författaren som kändis, kändiskulturen och att skriva kommersiellt. Att skriva kommersiellt, tex att skriva en kommersiell roman, en sån roman är en sån som skrivs för att säljas. Författaren, utgår ifrån det hon/han tror att läsaren vill ha och skriver utifrån det.<br />
Nu under påskhelgen ska jag och de andra skriva klart våra tre sidor långa inledningar på våra kommersiella roman idéer.<br />
Vi har Janne (Jan Sjölund), Per V och Aase Berg under den här kursen, sen är det sommar och efter sommaren är det dags för Kreativt skrivande C och där efter C-uppsats.<br />
<br />
Programmet för Professionellt Skrivande är inget som man ska gå såvida man inte är beredd att ge järnet.<br />
Det är JÄTTEJOBBIGT, men ÄNNU ROLIGARE. För mig har det hittills varit värt det.<br />
<br />
När det kommer till lärarna så kan ni googla på Janne, Aase och Rasmus.<br />
Det är inte så mycket studentliv i Gävle vad det verkar, men jag är knappast rätt person att fråga om studentlivet i Gävle, jag bor en timme bort med tåg och är inte medlem i studentkåren. Kåren är bättre lämpad att svara på frågor om studentliv än jag, men om ni tänker flytta dit och eventuellt stanna efter studierna så kommer ni att trivas.<br />
<br />
Här är några bilder som jag tog på vägen till högskolan idag.<br />
<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<table cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="float: left; margin-right: 1em; text-align: left;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj7I3lL5QdvcKVyhCXoKhoP7glSdZsXWM0kG26J5MF4T5MXyllTsY5iQtz2dmhN0U_ufW2VpB7tT7TM91syLRcGzqo8_n0AtR6ABvGd8eCS9koElUomSiqYuiwjFTepcjbkGF8menZaKxVl/s1600/14-4-2014+(4).JPG" imageanchor="1" style="clear: left; margin-bottom: 1em; margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj7I3lL5QdvcKVyhCXoKhoP7glSdZsXWM0kG26J5MF4T5MXyllTsY5iQtz2dmhN0U_ufW2VpB7tT7TM91syLRcGzqo8_n0AtR6ABvGd8eCS9koElUomSiqYuiwjFTepcjbkGF8menZaKxVl/s1600/14-4-2014+(4).JPG" height="320" width="240" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Blommorna i parken är helt underbara och om man har lite tur kan man få se en litet kanin eller två i buskarna. De är jättesöta!</td></tr>
</tbody></table>
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhsw7tSFYK7r29C8pR8zVzM8W5JPZB9trF6u0t4IGTQN8hClvvnuUzXfvcLkMQeIVoSKj7tnlexy16lnvtvpto4zGcIpmBkxUPcrS_ugHqxdrFIvwYwFYNEpUN4se-rrBKDcRlyb5WulJXz/s1600/14-4-2014+(6).JPG" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhsw7tSFYK7r29C8pR8zVzM8W5JPZB9trF6u0t4IGTQN8hClvvnuUzXfvcLkMQeIVoSKj7tnlexy16lnvtvpto4zGcIpmBkxUPcrS_ugHqxdrFIvwYwFYNEpUN4se-rrBKDcRlyb5WulJXz/s1600/14-4-2014+(6).JPG" height="320" width="240" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Gävle Konserthus, vet inte om det stavas så, men jag kör på ändå... :P</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<table cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="float: left; margin-right: 1em; text-align: left;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhIR5PcEXbKdyDdSJL5L7bg2DvYnVD216jqppdaNRBusf2EBJnnTZfVgYoH_68hm51ZAE27sBg4Rt_KAHNmIuxKejw6iscxviesyVD6HfhKW22Ha3ayvdwSBpFvnPLIZGVyzNaEZE_Ys4nK/s1600/14-4-2014+(10).JPG" imageanchor="1" style="clear: left; margin-bottom: 1em; margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhIR5PcEXbKdyDdSJL5L7bg2DvYnVD216jqppdaNRBusf2EBJnnTZfVgYoH_68hm51ZAE27sBg4Rt_KAHNmIuxKejw6iscxviesyVD6HfhKW22Ha3ayvdwSBpFvnPLIZGVyzNaEZE_Ys4nK/s1600/14-4-2014+(10).JPG" height="240" width="320" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">På våren och sommaren påminner parken om en plats från Sagan om Ringen</td></tr>
</tbody></table>
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgxU5FeHhzJ1ax91y3byWmHdVpVP0EgItRewZ4rrOp1iefw_uzJMYVjUJyqBxx_XbO6FVmOeNdgGxhLTeImiq_EUHNYW_qI5S8qq3t3yAi63kcNu8Xc7p6XZWW9iuicml-m9XKIMjGNRg_P/s1600/14-4-2014+(15).JPG" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgxU5FeHhzJ1ax91y3byWmHdVpVP0EgItRewZ4rrOp1iefw_uzJMYVjUJyqBxx_XbO6FVmOeNdgGxhLTeImiq_EUHNYW_qI5S8qq3t3yAi63kcNu8Xc7p6XZWW9iuicml-m9XKIMjGNRg_P/s1600/14-4-2014+(15).JPG" height="240" width="320" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">På vintern är det som om man trillat in i Narnia.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
<table cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="float: left; margin-right: 1em; text-align: left;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhRZnBH3utVEqUM699qmfax4z3h2ISByTy_B5GtatWQ_9i7aEk26zzBiSEFdGofWSA29VUfqSzT8AH-4dqy19mAzQQK_tAm3jwe9IJfeR1QpvSFlzkEQKH9ZIChQeKlgvfbKLDZNHdwSRkK/s1600/14-4-2014+(18).JPG" imageanchor="1" style="clear: left; margin-bottom: 1em; margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhRZnBH3utVEqUM699qmfax4z3h2ISByTy_B5GtatWQ_9i7aEk26zzBiSEFdGofWSA29VUfqSzT8AH-4dqy19mAzQQK_tAm3jwe9IJfeR1QpvSFlzkEQKH9ZIChQeKlgvfbKLDZNHdwSRkK/s1600/14-4-2014+(18).JPG" height="240" width="320" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Högskolan på håll. Kommer man från stationen och inte har någon cykel tar man antingen buss 15 eller går, de som bor i Gävle tar för det mesta cykeln.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Och det är bara parken. I stan finns det massor att göra, shoppa, äta och dricka gott, sitta och glo på folk eller bara lata sig. På nätterna finns det uteställen där man kan dansa och ha kul. Sen kan man ju hitta på något hemma med kompisarna.<br />
För mer information om upplägget inför hösten föreslår jag att ni kontaktar Janne, han kollar alltid sin mail och svarar snabbt<br />
<ul class="c38" style="color: #333333; font-family: verdana, sans-serif; font-size: 11px; line-height: 14.559999465942383px; list-style-type: none; margin: 0px; padding: 0px;">
<li><a class="normal" href="mailto:jsn@hig.se" style="color: #004d8a;" title="jsn@hig.se">jsn@hig.se</a></li>
</ul>
eller så kan ni kontakta utbildningsledare, Per Vesterlund<br />
<ul class="c38" style="color: #333333; font-family: verdana, sans-serif; font-size: 11px; line-height: 14.559999465942383px; list-style-type: none; margin: 0px; padding: 0px;">
<li><a class="normal" href="mailto:per.vesterlund@hig.se" style="color: #004d8a;" title="slt@hig.se">per.vesterlund@hig.se</a></li>
</ul>
Här kan ni läsa om <a href="http://www.hig.se/skrivande" target="_blank">Programmet för Professionellt Skrivande</a><br />
Om ni vill veta mer om studentlivet, kontakta <a href="http://www.geflestudentkar.se/" target="_blank">Kåren</a>.<br />
Ett förslag, åk till Gävle och kolla runt lite. Inte den här helgen för då är det mesta stängt, men i veckan om ni är lediga eller nästa helg.<br />
<br />Linnhttp://www.blogger.com/profile/05974111810363452728noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5746443699677028285.post-7973456311196421332013-11-19T13:38:00.000+01:002013-11-19T13:38:00.086+01:00Jaha! Å vem fan ä du då?!Det stör mig något så fruktansvärt när människor, oftast är det gamla människor, kommer fram till mig någonstans och säger något i stil med "Hej, Linn!" och jag har ingen aning alls om vem fan de är!<br />
<br />
Det hände idag på Ica, och det har hänt ca 50 - 100 gånger per år sen jag var 18 - 20 år. Det jävligaste är att jag kan ha träffat den här personen någon gång för väldigt, väldigt, väääääligt länge sen och de antar fortfarande att jag vet exakt vem de är!<br />
<br />
Jag vill bara upplysa alla om att så vida vi inte hade någon form av relation, tex att du var lärare på en skola som jag har gått på, vän med någon av mina föräldrar och kommit och fikat hos oss flera gånger så är det högst osannolikt att jag vet vem du är.<br />
<br />
Ni kan i alla fall skippa att högt konstatera: "Du känner inte igen mig, va?"<br />
Om jag ser ut som ett frågetecken i ansiktet så betyder det att jag inte vet vem du är, alltså; hoppa direkt till förklaringen, presentera dig, förklara hur du känner mig och berätta om vårt senaste möte.<br />
Då kanske det säger pling. Räkna inte med det, men om jag plötsligt skiner upp då vet du att det har sagt det.<br />
Och för mitt välmåendes skull: Be mig inte att hälsa till någon om jag fortfarande inte känner igen dig efter att du har förklarat vem du är. Det är asjobbigt för mig att inte känna igen någon som så uppenbart känner igen mig och att behöva berätta för någon annan att jag träffade en person som jag inte har någon aning om vem de är, men han/hon bad mig att hälsa. Jag har dessutom svårt för namn, jag kan komma ihåg ansikten väldigt bra, men om jag inte känner igen ditt ansikte och inte ditt namn så har jag förmodligen glömt båda tills dess att jag kommer hem.Linnhttp://www.blogger.com/profile/05974111810363452728noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5746443699677028285.post-76506833795288798502013-11-13T15:25:00.001+01:002013-11-13T15:37:04.283+01:00200 år fram och tillbaka på ingen tid allsHar du någonsin varit med om att du rört vid något, sett något, klivit in i ett rum och plötsligt få en liten film uppspelad för din inre blick?<br />
<br />
Det har jag.<br />
Båda gångerna skedde under en och samma dag.<br />
<br />
Jag var 14 år och en grupp bestående av en lärare och elever från blandade klasser hade cyklat till Runemo för att titta på två kvarnar.<br />
Den första kvarnen var liten, den låg och ligger förmodligen fortfarande på sidan av en av de vägar som leder in till Nefab (Nefab är en fabrik som bland annat tillverkar lådor, om jag inte minns helt fel).<br />
Kvarnen drevs av en bäck som rann vid sidan av den, men eftersom att kvarnen inte längre är i bruk var kvarnhjulet upplyft en bit från vattnet så att det inte skulle snurra.<br />
Efter som att kvarnen var så liten kunde inte hela gruppen gå in på en gång och titta, så jag och några till väntade och tittade runt utanför.<br />
Jag ställde mig och tittade på kvarnen, den låg i en sänka och för att komma ner till den var man tvungen att gå försiktigt ner för en brant och nästan icke-existerande stig.<br />
<br />
Jag stod bara där och tittade, tyckte att den låg vackert belägen, men annars så tänkte jag inte på någonting och plötsligt hände något. Jag såg igenom någon annans ögon, en ung man, inte mycket äldre än mig själv. Hans hår var brunt och lockigt, han hade en vit skjorta och en, i brist på bättre förklaring, Emil-i-Lönneberga-mössa på sig.<br />
<br />
Jag kan bara sluta mig till, både beroende på hans klädsel och det faktum att läraren hade berättat att kvarnen användes under 1800-talet, att synen var från någon som levt under 1800-talet.<br />
<br />
Den unge mannen gick ner till kvarnen, öppnade dörren, gick in och frågade efter sin pappa. Någon upplyste honom om att hans pappa fanns på övervåningen och i samma stund ropade pappan: "Mats?" och kom fram till trappan som var nästan direkt innanför dörren.<br />
"Pappa," svarade den unge mannen och lika snabbt som synen kommit för mig försvann den och var tillbaka.<br />
<br />
Jag var jag och jag var tillbaka i nutiden, men ingenting hade hänt, det var det som förvånade mig mest tror jag. Ingen hade märkt vad som hände mig, jag hade inte rört mig en centimeter, jag hade inte rört på armar eller huvud. Jag stod där jag hade stått när synen började och tittade fortfarande ner på kvarnen.<br />
Någon av de andra eleverna sa något retsamt till mig, jag minns inte vad, men läraren sa ifrån, att det inte var snällt att säga så.<br />
Jag hade minst väntat mig att jag fått blodsockerfall eller nåt och svimmat av det, men nej; ingenting hade hänt. Hur kunde en sån upplevelse inte ta någon tid alls? Jag förstod inte och förstår fortfarande inte.<br />
Ingen tid hade gått!<br />
<br />
När jag gick ner till kvarnen och in genom dörren och tittade runt där inne så såg allting ut som det hade gjort i min syn.<br />
Jag gick upp för trappan och såg den stora kvarnstenen. Något som kom upp i mitt huvud var att pappan, Mats pappa, hade fått handen krossad under kvarnstenen.<br />
<br />
En liten stund senare begav vi oss till den andra kvarnen som var större och bara låg en liten bit bort och vars hjul drevs av den stora älven som forsar fram genom Runemo.<br />
<br />
Det jag minns av det som hände var att vi gick in på bottenplan och fick en i taget klättra upp för en stege och titta hur det såg ut på övervåningen. Vi fick inte gå upp och ställa oss på golvet, det var gammalt och kunde i värsta fall gå sönder.<br />
Jag fick klättra upp först.<br />
Det fanns inget där att se, det enda som fanns där var ett par gamla skidor som stod lutade mot den bortre väggen.<br />
Jag tittade på skidorna och då hände det igen!<br />
Det jag såg var en person som åkte på de där skidorna, ner för en snötäckt backe i en väldig fart. Personen var klädd i pälskantad vit vintermössa, en stor vinterkappa, också vit, och ett par lovikavantar.<br />
Synen lämnade mig, jag var inte lika förvånad den här gången, jag undrade bara hur det kom sig att jag kunde se det och den största frågan: Varför?<br />
<br />
Jag klättrade ner igen, jag berättade det inte för läraren, hon kunde ju inte svara på mina frågor i alla fall, och självklart berättade jag det inte för någon av de andra eleverna.<br />
Någon vecka senare berättade jag det för min mamma och hennes vän som händelsevis hette Mats, men han bodde, då i alla fall, någonstans bortom Söderhamn.<br />
<br />
<br />
Så nu har jag berättat ännu en av de fantastiska övernaturliga historierna från mitt liv.Linnhttp://www.blogger.com/profile/05974111810363452728noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5746443699677028285.post-50935223399291090632013-11-11T18:21:00.001+01:002013-11-11T18:21:35.915+01:00Det var länge senJag har inte skrivit ett enda inlägg sen Grillnatta!<br />
<br />
Till hälften har jag inte haft någon lust och till hälften har jag inte haft tid.<br />
Jag skrev en bra grej på en grupp jag är med i på Facebook, när en annan medlem frågade hur resten av oss mådde: Jo... När jag inte pluggar ihjäl mig sover jag som en nedklubbad Törnrosa.<br />
Det var vad jag svarade och om jag inte sover så lyssnar jag på bok tills jag somnar.<br />
<br />
Jag vet inte vad mer jag ska skriva...<br />
Jag går Programmet för professionellt skrivande på högskolan i Gävle. Jag har hunnit med en salstenta, en omtenta på den salstentan och jag ska snart göra omtenta igen. Jag och mina kurskamrater är inne på det tredje momentet i kursen så vi har hunnit med mer än bara en tenta och en omtenta, vi har fått lämna in två hemtentor i moment två och gjort muntlig redovisning av ett miniprojekt, vi håller som bäst på med ett grupparbete som ska redovisas muntligt och sen blir det mer hemtenta och omtenta för mig och de andra som inte klarade den förra omtentan.<br />
GUD! JOBBIGT! HJÄLP!<br />
<br />
Jag säger bara en sak: Jag hoppas verkligen, verkligen, verkligen att vi kan få jullov. Det behöver inte vara något stort. En och en halv vecka låter ganska bra, men om jag får spå lite så kommer det att bli inlämning av hemtenta någon gång i slutet av december.<br />
<br />
Jag är nöjd så länge jag blir godkänd i den här kursen för den här kursen är då fan inte lätt! Jag ska testa att få C nästa termin, just nu är jag glad om jag får E, vilket betyder godkänt.<br />
Någon gång nästa år, förmodligen till hösten, ska vi läsa Kreativt skrivande C eller 3, vad man nu vill kalla det, potatis/potät. Jag längtar tills dess.<br />
<br />
Vad som än händer under det här programmet så vägrar jag att hoppa av! Det är inte ett alternativ! Jag vägrar att gå tillbaka till att vara arbetslös!<br />
Jag ska klara det och sen ska jag trycka upp mitt examensbevis trynet på arbetsförmedlingen!<br />
<br />
Nu lärre jag göra andra saker, jag har disk som vill bli avsköljd.Linnhttp://www.blogger.com/profile/05974111810363452728noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5746443699677028285.post-49316924148487313792013-07-29T14:05:00.002+02:002013-07-29T14:05:32.332+02:00Ingen bok i dag... men Grillnatta ikvällJag cyklade ner på stan för en och en halv timme sen, skulle till biblioteket. När jag kom ner på stan slog det mig att jag aldrig tidigare har sett Brotorget med omnejd de spännande timmarna före Grillnatta.<br />
Redan fult med folk... och en massa fordon så om det är någon/några Bollnäsbor som läser; ta det lugnt nere på stan. Ingen vill bli eller se någon annan bli på körd.<br />
<br />
För de som inte bor i Bollnäs, Alfta eller Edsbyn (samtliga med omnejd), kan jag berätta lite om Grillnatta.<br />
Jag har ingen som helst aning om hur det uppkom, men det är en kväll varje sommar som det ställs upp bord och stolar i massor och de här stolarna och borden står aldrig långt ifrån en Grillstation. Det är oftast kyckling som grillas och man får oftast potatis sallad till. Det går säkert att få något annat... tror jag, jag minns inte mycket från förra året.<br />
Men det roligaste är inte maten, det roligaste är allt annat man kan lägga pengar på.<br />
Lotter, godis, karusellåkning och mycket annat + det är REA i butikerna. Enda dagen på året som Bollnäs city ser ut som en enda stor marknadsplats.<br />
<br />
Jag sitter och läser på en lite lapp som jag fick inne på Helins här om dagen.<br />
Handlar man för 200 kronor får man en grillbiljett, grillbiljetterna använder man för att få sin grillportion på någon av grillstationerna. Handlar man för 400 kronor = två grillbiljetter, 600 kronor = 3 biljetter fler biljetter kan du inte få i en och samma butik.<br />
<br />
Klockan sex uppträder Top Cats på Brotorget, skulle tro att de håller på ungefär en timme eftersom att butikerna öppnar först klockan sju och har öppet till klockan 23.<br />
<br />
När jag cyklade genom stan och såg alla stånd och karuseller som ställdes upp kunde jag inte låta bli att känna mig som ett barn. Jag gillar karuseller, allra helst Virvelvinden, och jag gillar godisremmar. Jag gillar rea och glada barn som håller sin mamma eller pappa i ena handen och en ballång eller vindsnurra i den andra.<br />
<br />
Det enda negativa är trängseln och jag förstår verkligen inte varför folk måste ta med sig sina hundar.<br />
<br />
Jag fick inte tag på boken på biblioteket, den hade inte kommit in än. Men det är Grillnatta ikväll så det gör inte så mycket. =)Linnhttp://www.blogger.com/profile/05974111810363452728noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5746443699677028285.post-13577642384780829982013-07-29T11:28:00.003+02:002013-07-29T11:28:39.305+02:00Antagningsbevis<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Två ord som jag gillar skarpt just nu är <b>Namnbevis</b> och <b>Antagningsbevis</b>.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Det här inlägget ska handla om det senare av dessa båda fina ord.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Det var för 25 dagar sen. </span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Jag hade fikat på caféet i Krokanen huset. Hela dagen hade jag gått och tänkt på, hoppats och önskat att jag skulle få beskedet att jag kommit in på högskolan. När jag susade ner för backen som leder in i tunneln under järnvägsspåren tänkte jag:</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">"Jag har ju en plan i alla fall, det är inte alla som har det."</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Jag ska inte plugga bara för att det är roligt, det finns både ett och två mål bakom planen.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Under hela sommaren har jag försökt att tänka positivt, istället för att tänka "om jag kommer in" så har jag tänkt "när jag kommer in".</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">När jag öppnade ytterdörren så låg det, hör och häpna, ingen reklam på dörrmattan, men det låg något annat där. På dörrmattan låg det tre kuvert. Jag klev över dem och fortsatte in i lägenheten för att lägga ifrån mig väska och jacka. Jag tänkte just då att jag var i stort behov av att gå på toaletten. Tillbaka i hallen tittade jag lite närmare på kuverten som fortfarande låg på mattan. De dolde till viss del varandra. Det översta var från hälsocentralen, det andra visade sig var från Fortum det tredje...</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Jag stelnade till. Längst ner i vänstra hörnet såg jag en del av en logga, en logga som jag skulle kunna känna igen vart som helst. Det var loggan som tillhör Högskolan i Gävle.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Här blir det lite kul och aningen klyschigt; jag flämtade till och slog hastigt handen för munnen. I en halv till en och halv minut stirrade jag bara på loggan. Tillslut tog jag upp kuverten och i ca fem minuter gick jag fram och tillbaka mellan hallen och skrivbordet i mitt sov-/vardagsrum.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Jag la ifrån mig de två andra kuverten på skrivbordet, gick fram och tillbaka en gång till. Tänkte:</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">"<span style="line-height: 115%;">Ska
jag öppna det? Klart jag ska öppna det! Annars får jag inte veta! Åh, gud! Nej!
Jag vill inte veta! JO, DET VILL JAG! Vart ska jag stå när jag öppnar det? Ska jag öppna det nu eller ska jag gå på toa först?</span>"</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Tillbaka till skrivbordet.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">"Jag går på toa först... nej... vad fan!"</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Ut i hallen tillbaka till skrivbordet.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">"<span style="line-height: 115%;">Jag
har fortfarande skorna på… Jag behöver gå på toa! Gud! Jag vågar inte!
JODETGÖRDU!!! Jag måste gå på toa!</span>"</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Ute i hallen igen sparkade jag av mig skorna och gick in på toaletten med kuvertet i hand. Jag tänkte<span style="line-height: 115%;"> att:</span></span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><span style="line-height: 115%;">"Det faktum att jag satt på toa medan jag öppnade det säkerligen kommer
stå i min självbiografi någon dag."</span></span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><span style="line-height: 115%;">Lite pinsamt, men samtidigt väldigt komiskt och vad gör det om hundra år?</span></span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><span style="line-height: 115%;"><br /></span></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><span style="line-height: 18px;">Det tog mig 2-3 läsningar innan jag förstod vad det stod i antagningsbeviset.</span></span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><span style="line-height: 18px;">Hade jag ringt mamma direkt efter att jag läst och lämnat toaletten skulle jag förmodligen ha somnat på soffan. Det hela grejen med upptäckten av kuvertet, velandet om jag skulle öppna det eller inte, var jag skulle öppna det och slutligen själva öppnandet... och under hela tiden kändes det som om pyttesmå figurer dansade sumba på mina nervtrådar, det var så utmattande att jag säkert hade kunnat somna inne på toaletten.</span></span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><span style="line-height: 18px;"><br /></span></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><span style="line-height: 18px;">Nu håller ni på att förgås av nyfikenhet, eller hur?</span></span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><span style="line-height: 18px;"><br /></span></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><span style="line-height: 18px;">Hehehe!</span></span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><span style="line-height: 18px;"><br /></span></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><span style="line-height: 18px;">Jag har blivit antagen till andra året på programmet för Professionellt skrivande!</span></span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><span style="line-height: 18px;">Det var det jag ville, önskade och hoppades på.</span></span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><span style="line-height: 18px;">Är jag överlycklig?</span></span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><span style="line-height: 18px;">Aldrig varit gladare, inte vad jag minns i alla fall =P</span></span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><span style="line-height: 18px;">Jag har däremot varit nervösare.</span></span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><span style="line-height: 18px;">Jag behöver knappast tillägga att jag tackat ja till studierna.</span></span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><span style="line-height: 18px;"><br /></span></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><span style="line-height: 18px;">De senaste veckorna, särskilt förra veckan, har jag hållit på och förberett mig så mycket som jag kan inför hösten. Jag har ömse om slitit mitt hår och ömse om njutit i fulla drag. Den här gången ska jag vara så förberedd att folk kommer dratta på arslet av förvåning. Hej hå kämpa på... -_- åh, vad jobbigt det kommer att bli, men jag är peppad!!! =D</span></span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><span style="line-height: 18px;">Känner fortfarande att jag skulle kunna gå med armarna rakt upp i en lycklig segergest.</span></span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><span style="line-height: 18px;">Nu ska jag borsta håret och dra iväg till biblioteket, väntar på en bok som förhoppningsvis blev inlämnad av den förre läsaren i fredags.</span></span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><span style="line-height: 18px;"><br /></span></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><span style="line-height: 18px;">Det känns lite övernaturligt att jag tänkte på utbildningen och så på vägen hem... Var det tankens kraft som fick kuvertet att landa på min dörrmatta just den dagen med just det besked som jag ville ha?</span></span>Linnhttp://www.blogger.com/profile/05974111810363452728noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5746443699677028285.post-3679770367108183142013-05-09T12:29:00.001+02:002013-05-09T12:29:02.984+02:00Tanke... kedja...?Det var lite kul. Jag med min livliga fantasi. Jag stod och strök kläder i går på praktiken och på radion pratade de om den kommande dagen, den dag det är nu, Kristihimmelfärd.<br />
Någon frågade: "Vad handlar Kristihimmelfärd om egentligen?"<br />
<i>Det handlar om när Jesus flög upp till himlen</i>, tänkte jag.<br />
Jag började fundera på hur han ska bära sig åt när han ska ta sig ner igen, det står ju någonstans i Bibeln att Jesus ska komma tillbaka.<br />
En minnesbild från Madicken flög för mig och jag små log åt tanken att han kanske hoppar ner med ett paraply.<br />
<i>Ja! Som Mary Poppins!</i> tänkte jag och småskrattade.<br />
Det roliga med det här var att jag såg allt ihop framför mig. Först flög Jesus upp och sen kom han ner med ett paraply.<br />
<br />
Är det det här som kallas tankekedja?<br />
<br />
Bara så att vi är klar på en grej; jag går inte och tänker på gud och Jesus hela tiden, det bara kom upp. Jag kan inte mer om kristendomen än de flesta andra 90-talister som kanske som jag och mina klasskamrater fick gå igenom samma gamla historier varje år på lågstadiet vid jul och påsk.<br />
Skärtorsdagen var dock det roligaste som fanns på min låg- och mellanstadieskola för hela skolan, förskolan till, 6:an lekte Fångarna på Runemoskolan och priset var förstås det som barn älskar mest, GODIS!<br />
<br />
Jag ville bara ta upp min tankekedja från gårdagen för att jag tycker att det är roligt hur tankarna går. Från en mening på radion till Jesus till Madicken till Mary Poppins.Linnhttp://www.blogger.com/profile/05974111810363452728noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-5746443699677028285.post-7066369786195978742013-04-11T15:12:00.001+02:002013-04-11T15:12:35.808+02:005+ och solen skinerIdag är det näst sista dagen på min praktik på KulturA. Det har varit trevligt. Jag vet inte om jag har lärt mig så mycket om att redigera bilder, men det är har varit kul att ha något att göra, jag tror jag har fått lite större tålamod och de andra som har varit här har humor.<br />
<br />
Jag har rast nu om ni undrar. Behöver stirra på något annat än en svartvit bild en stund.<br />
Jag hoppas att vädret håller i sig eller blir ännu bättre än vad det redan är, det är 5+ grader och solen skiner. Det ska tydligen bli fint väder i helgen, jag hoppas att det blir det, det är så mycket roligare att vakna till fågelkvitter och se solen smälta snön som täcker gräsplanen bakom mitt hem än att vakna till vindens vinande, dra upp persienen och se hur det faller snöblask från himlen.<br />
<br />
Jag är inte helt hundra på vad jag ska göra i helgen. En frestande sak är att på söndagen ta en fika, det brukar vara extrapris på söndagar och med lite tur finns det en överbliven blåbärssucsé ☺<br />
<br />
Ena annan frestande sak är att inte lämna lägenheten alls under helgen, eller inte lämna den förrän på söndag för en långpromenad. Bara ligga på sängen och lyssna på bok hela dagen och se om jag kan få en jonglörboll att hoppa över stången som sitter i taket ovanför min säng. Någon gång för över ett år sen fick jag nyss nämnda boll enda upp dit, men den satte sig där på stången och jag fick ställa mig på sängen med något långt att peta med för att få ner den.<br />
Jag känner inte direkt något behov av att umgås den här helgen, jag har träffat min familj så mycket de senaste två helgerna att jag inte skulle ha något emot att vara lite osocial. Dessutom är det väldigt skönt att bara space out (sitter det ihop?) och känna det som om huvet är fullt med luft.<br />
<br />
Vi får se vad jag gör. ☺Linnhttp://www.blogger.com/profile/05974111810363452728noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-5746443699677028285.post-25198682250742971772013-04-10T09:34:00.002+02:002013-04-10T09:34:53.964+02:00Man kan bli gråhårig för mindreDet här är en såndär riktigt jävla dålig dag.<br />
Jag är as trött, min bh gick sönder för andra gången på mindre än två veckor, jag är snorig, jag har en jävla massa att göra och tänka på, jag har nyss köppt nya patroner till skrivaren och i går när jag satte i dem upptäckte jag att jag snart har slut på en av de svarta patronerna och min skrivare brukar vara ett sånt där krångligt fanskap som vägrar skirva ut eller kopiera om en patron är tom även om inte den färgen används, jag behöver ett par nya mjukisbyxor (de jag har är trasiga), mina jeans håller också på att falla sönder, mitt hår är risigt och nästa månad lärre jag åter igen göra en återbetalning på studielånet (ca 1700 kr är jävligt mycket pengar för en människa som lever på existensminimum var enda jävla månad).<br />
<br />
Hundarna pissar på min plånbok!<br />
<br />
Om nu arbetssökande är mitt jobb så vill jag ha en löneförhöjning!Linnhttp://www.blogger.com/profile/05974111810363452728noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-5746443699677028285.post-39266423173229575822013-03-18T10:50:00.004+01:002013-03-18T10:50:42.624+01:00Godis, läsk, film och en cider #2Jag är nästan glad att det är måndag.<br />
<br />
Det har varit en så mentalt och känslomässigt turbulent helg att jag vill lämna och glömma det mesta av det.<br />
Det jag inte vill glömma är de härliga stunder som jag spendarade med min mamma, pappa, syrra och min bästa vän. Inte alla fyra på en gång, men alla inom loppet av tre dygn.<br />
I fredag åt jag, mamma och pappa middag och en väldigt god efterrätt hos min syrra. Det var trevligt, men någon film och cider efteråt blev det inte för mig. Det var ju det jag hade tänkt, men jag var alldeles för trött för att titta på film och om det inte blev någon film så skulle det inte bli någon cider heller.<br />
<br />
Den första grejen som jag vill lämna och glömma är när jag gick ut med soporna halv tolv på lördagsmorgonen. Det var fint väder och ganska skönt ute. Min bästa vän skulle komma hem till mig så jag höll på att röja undan. Av den anledningen hade det blivit två soppåsar istället för den ensamma lilla proppfulla påsen som det brukar bli.<br />
<br />
Jag hade jeans, ett grönt linne, mina svarta vinterskor och min lila viterjacka. Med nycklarna i ena handen och soppåsarna svängande i den andra entrade jag soprummet.<br />
Det var inget konstigt alls, allt var som vanligt, soprummet luktade usch och nästan alla soptunnor var fyllda till brädden. Dörren slog igen bakom mig, inget konstigt med det. Jag började se mig om efter en tunna som inte var lika full som de övriga, sagt och gjort jag hittade en och slängde mina sopor där i.<br />
Så skulle jag gå ut igen. Jag gick till dörren, tog tag i handtaget och märkte att dörren hade stängts ordentligt efter mig, för ovanlighetens skull, det är inte alltid den gör det. Jag höjde den andra hande för att låsa upp. Då upptäckte jag att låsvredet på den sida av dörren som jag stod på var borta! Kvar satt bara en liten platt metallbit!<br />
"Vad fan?!" tänkte jag förvånat, arg skulle jag komma att bli senare.<br />
Jag nöp åt med fingrarna om metalbiten och vred den i ett förök att få upp dörren, men det gick inte. Det tog stutt!<br />
När jag hade försökt tre gånger så började jag bli rädd. Jag kan bara föreställa mig att en stor del av färgen hade försvunnit från mitt ansikte och att mina ögon var stora när jag såg mig omkring i rummet, spanande efter ett sätt att ta mig ut.<br />
"Men golvet!" tänkte jag."Den kanske ligger på golvet!"<br />
Jag böjde mitt huvud och såg mig omkring. Nej.<br />
Nu var jag verkligen rädd. Dörren var den enda utvägen och den var låst. Jag tänkte på Stephen King och att han sagt att man ska skriva om sånt som man är rädd för. Att bli inlåst har nyligen fått en god tredjeplatsplasering på min lista över rädslor.<br />
<br />
Något just då som fick mig att dra på mungiporna var att jag faktiskt funderade på att sätta mig ner och skriva om vad jag upplevde. Jag hade ju både material och tid, men nej, jag hade inte tid att vara inlåst och jag ville absolut inte vara inlåst heller. Bara gud kunde ju veta när nästa person skulle komma för att slänga sitt hushållsavfall.<br />
<br />
När jag konstaterat att låsknoppen inte låg på golvet kände jag på mina fickor, konstaterade att "helvetet, jag har verkligen inte mobilen med mig" - och varför skulle jag ha haft den med mig ut till soprummet?! Sen drog jag lite på munnen åt min mycket märkliga författarhjärna. Sen så började paniken komma smygande.<br />
Jag intalade mig själv att vara lugn och andas. Jag skänkte en tanke till Maria Wern och Irene Huss och alla gånger de blivit instängda. Jag fick inte låta paniken ta över, jag fick inte börja gråta och inte sätta mig ner och vara uppgiven.<br />
Tusen andra tankar gick genom mitt huvud som angick min kompis som skulle komma med tåget om en och en halv timme. Hon skulle förstås undra var jag var när jag inte kom och mötte henne. Hon skulle förhoppningsvis ringa och gå hem till mig självmant när ingen svarade.<br />
Men det var en och en halv timme tills dess! Jag hade inte ätit frukost, jag hade inte varit hungrig tidigare.<br />
Jag undrade hur lång tid det skulle ta innan någon kom för att slänga soporna. Alla dessa tankar for genom mitt huvud medan jag kastade mig mot dörren, bakade, slog och ropade:<br />
<strong><em>Hallå! Hjälp!! Jag har blivit inlåst!! Hjälp mig! Hallå! Jag kan inte låsa upp! Hjälp mig!!</em></strong><br />
Jag tänkte att jag skulle ta mig ut till varje pris, <strong><u>om jag så var tvungen att riva ner dörrhelvetet själv!</u></strong><br />
Jag kände hur nycklarna skar in i handen, jag kom mig inte för att stoppa dem i fickan.<br />
<br />
Efter en stund... Kanske 5-10 minuter så svarade en mans röst mig från andra sidan dörren.<br />
Jag förklarade sitvationen, att låset var trasigt på insidan och att jag inte kunde få upp dörren.<br />
<strong><em>Vad heter du? </em></strong>frågade han.<br />
<strong><em>Jag heter Linn Edmark,</em></strong> svarade jag. <strong><em>Jag bor på 31B.</em></strong><br />
Han förklarade att han inte hade någon nyckel, men att han skulle gå in i ett av husen och hämta någon som hade det.<br />
Medan jag väntade på att han skulle komma tillbaka försökte jag lugna ner mig. Jag tänkte:<br />
"Det är lugnt... Han kommer tillbaka... Andas... Inte gråta. Ta det lugnt."<br />
Han kom tillbaka. Dörren låstes upp och där utanför stod två gammla gubbar. En med finrock, svart hatt och glasögon med kraftiga svarta bågar. Han var lång och smal, medan den andre var kort och krafig, glasögon lös och klädd i jacka och keps.<br />
Farbrorn i hatt och glasögon förklarade att han hade varit ute på promenad, att han gick på andra sidan vägen när han hörde hur någon skrek.<br />
<br />
Jag säger bara det: <strong>Tack, gode gud för gammla mor- och farföräldrar som går på promenad!</strong><br />
När jag väl var inne i min kära lilla lägenhet igen kom tårarna. Jag var, och är fortfarande, ledsen, arg och förfärad över att någon kan vara så nedrig. Att någon bara kan ta bort låset på insidan av en dörr och traska iväg med det!<br />
<br />
Jag berättar om resten av helgen i ett annat inlägg. Nu måste jag göra annat.Linnhttp://www.blogger.com/profile/05974111810363452728noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5746443699677028285.post-237626236681750632013-03-15T09:20:00.001+01:002013-03-15T09:20:26.711+01:00Godis, läsk, film och en cider #1Titel är mina planer inför kvällen.<br />
Men innan jag bunkrar upp med godis, läsk, en cider och en läskig film ska jag träffa mamma, pappa och syrran hemma hos syrran.<br />
Mamma och pappa ska klippa håret, det är därför de kommer till Bollnäs.<br />
<br />
Jag ska se om det <strong>IT</strong> eller <strong>Misery</strong> finns. Den här veckan är jag <strong><a href="http://www.youtube.com/watch?v=WZxZQf8H7HM&list=PL98C764249EA7B643&index=1" target="_blank">Stephen King</a></strong> beroende. Jag har lyssnat på honom prata så mycket på youtube att han nästan är den röst jag hör i huvet när jag tänker.<br />
<strong>Stephen King</strong> är en man med goda historier, både om sig själv och sånna som han har gjort böcker av. Han har dessutom humor. Det är därför jag har haft hans röst i öronen hela veckan medan jag redigerat bilder.<br />
Jag har läst och sett <strong>The Shining</strong>. Boken var bra, men filmen var skit dålig. Hade det inte varit för den söta och duktige <strong>Danny Lloyd</strong> som spelade <strong>Danny Torrance</strong> hade filmen inte varit värd att se.<br />
Jag har även sett bitvis av <span class="itemprop" itemprop="name"><strong>Djurkyrkogården </strong>när jag var 16-17. Bitvis för att det skrämde skiten ur mig!</span><br />
<span class="itemprop" itemprop="name"></span><br />
<span class="itemprop" itemprop="name">Just nu jobbar jag på och väntar på att det ska bli lunch och efter lunchen är det inte långt kvar till fredagsmyset.</span>Linnhttp://www.blogger.com/profile/05974111810363452728noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5746443699677028285.post-68762137435607993022013-03-04T09:08:00.001+01:002013-03-04T09:08:21.395+01:00En spännande tidJust nu är det spännande, nervöst, otäckt, lidelsefullt.<br />
Varför är det det?<br />
Jo, det ska jag tala om för er! Det är mars månad.<br />
...och?<br />
Förra året, för ungefär ett halvår sen, skickade jag in ett bidrag till Umeå novellpris. Detta kan ni läsa om i min blogg, <strong>Skriverier om mitt skrivande</strong>.<br />
Nu är det dags för nominering och den 15 är det prisutdelning i Umeå.<br />
<br />
Jag är jättenervös inför det här!<br />
När jag skickade iväg mitt bidrag, några dagar före deadline, så kändes det som om jag skickade iväg min lilla pitepalt att göra lumpen! Jag har inte en fisaning om hur det har gått för mitt bidrag och därför är jag något så inåt helvet nervis nu! Något som jag vet är att det är 653 stycken för utom jag som deltar i tävlingen, så totalt 654 pers.<br />
Jag vet inte hur bidragen bedöms, jag vet inte om juryn läser igenom hela bidragen eller om de läser första sidan och kastar iväg det om de inte rycks med på en gång.<br />
Jag vet vad priset är; de fem eller sex bästa bidragen blir publicerad i en antologi, den (eller de, tydligen) som vinner allt ihop får 100 000 kronor.<br />
Den här tävlingen har upptagit mycket av min tankeverksamhet ända sedan jag skickade iväg mitt bidrag.<br />
<br />
Jag ska inte ljuga. Jag ska vara ärlig och inte säg att jag inte bryr mig om jag vinner eller inte för det gör jag. Jag som de allra flesta vill vinna, man deltar inte i en tävling om man inte har det minsta lilla sug att vinna. Jag kommer att bli ledsen om jag inte ens blir nominerad, jag kommer att bli väldigt ledsen om jag inte är bland de fem bästa!<br />
<br />
Till min familj vill jag bara säga:<br />
Snälla, var beredd att fånga mig om jag faller. För jag är som ett okokt ägg den här månaden, slår det i golvet går det sönder.<br />
Det är i alla fall så jag känner när jag tänker på tävlingen, vilket just nu är ca 21 - 22 timmar om dygnet.<br />
Jag tror till och med att mitt undermedvetna har lystrat till anspänningen...<br />
<br />
Gode Gud, låt mig i alla fall vara en av de fem bästa!Linnhttp://www.blogger.com/profile/05974111810363452728noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-5746443699677028285.post-77467163952303894182013-02-22T09:32:00.001+01:002013-02-22T09:32:12.417+01:00Kloka tankarNågot som jag kom att tänka på i går var att kvalitet kommer av kvantitet. Om någon ritar tillexempel, var enda dag från femårs åldern och framåt så kommer den personen bara att bli bättre och bättre.<br />
Kvantiteten kommer mycket sannolikt att minska allt eftersom att den här personen blir bättre på att teckna, men kvalitén på teckningarna kommer förr eller senare att skjuta genom taket.<br />
<br />
Ibland får jag riktigt kloka tankar...Linnhttp://www.blogger.com/profile/05974111810363452728noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-5746443699677028285.post-45452500138192402412013-02-19T15:14:00.002+01:002013-02-19T15:14:50.867+01:00Kalla fingrar och flygande snöIdag har väl inte varit särskilt olik någon av de andra dagarna på praktiken, jag har visserligen inte praktiserat så länge, men det känns som om jag har kommit in mig till typ 20%.<br />
<br />
Idag var det en ny kille som började. Jag vet inte hur gammal han är eller vad han heter. Jag var på toaletten när han kom och fick då inte höra när chefen presenterade honom.<br />
Han fick sitta vid datorn bredvid mig. Önskar att han hade fått datorn på andra sidan rummet eller nåt. Fy för helvetet vad han satt och suckade och pustade!<br />
Jag funderade på om jag skulle fråga ifall han hade tråkigt eller om han var täppt i näsan.<br />
Det lät som om varje ut andning var ett uttryck för den jobbigaste dagen i hans liv.<br />
Samtidigt som det var irriterande så var det nästan lite komiskt och jag hade svårt att inte börja skratta, men mest var det irriterande. Om han inte var uttråkad eller täppt i näsan måste det vara en dålig vana som han har. Något mer kan jag inte komma på.<br />
<br />
Ja, jösses!<br />
<br />
Utanför flyger små flingor av snö. Mina händer är kalla, de blir de i bland när jag sitter vid en dator, men i det här fallet kan det nog också bero på att jag sitter alldeles bredvid fönstret.<br />
<br />
Jag hoppas att vintern tar slut nu. Jag är trött på den! Jag vill känna doften av smältvatten och höra porlandet och droppandet i stuprännorna. Jag vill höra fåglarna kvittra och se djupa gropar i snön på baksidan av min lägenhet.Linnhttp://www.blogger.com/profile/05974111810363452728noreply@blogger.com1