Då, nu och framtiden - ödet?

Jag tänker ofta på framtiden. Lite välmycket vissa gånger måste jag tyvärr erkänna. Jag kan på något vis inte leva helt och hållet här och nu. Jag tänker så mycket på framtiden och grunnar på det en hel del. Jag tänker även mycket på det förflutna tillexempel: "Vad hade hänt om jag gjort det i stället?" eller: "Vad hade hänt om jag fötts som min bror eller syster i stället... då skulle ju inte jag vara jag."

Jag vet på ett ugefärr vad jag vill med framtiden, men jag är väldigt fundersam på det där med ödet. Är det meningen att jag ska göra det som jag drömmer om eller är något helt annat bestämt åt mig? Jag tänker ofta lite för mycket på sånna frågor, särskillt när jag vet att något kommer förändras. Då vill jag veta allt på en gång. Jag läser horoskop, jag spår i egna kortlekar... ja, jag gör det mesta för att förhoppnings vis vara i alla fall lite förberädd. Jag vet nämligen inte riktigt hur jag annars ska kunna föbereda mig inför en förändring. Jag tar förvisso sådanna horoskop som talar om hur min framtid blir med en nypa salt, men det är lite av en kick också.

Något jag däremot inte gör är att kontaktta "spåkvinnor/spåmän", sådanna personer kan blåsa en på en tusenlapp bara sådär!

"Lita aldrig på något som kan tänka själv om du inte vet vilken hjärna som göms bakom" - Mr Weasly i Harry Potter och Hemligheternas kammare.
Det är helt sant, även om man träffar en spådam/spåman ansikte mot ansikte så kan de fortfarande blåsa dig.

Jag vet inte om jag tror helt och fullt på ödet, i såfall på ett sådant öde som formas eftersom... Som en promenad i en okänd stad. Du börjar utanför din ytterdörr och kanske slutar framför någon annans ytterdörr eller inne på en krog med nyfunna vänner eller i en säng med den du älskar. Det finns många olika alternativ.
Jag tror i alla fall att allting har en mening och jag tror helst på ett sådant öde som byggs upp bit för bit beroende på vilka val vi gör och hur väl vi klarar av kriser.

Jag hoppas inersligt att det ovanstående inte framstår som svammel, men jag känner att jag måste få det ur mig för att sedan kanske fortsätta med min läxa.