Facebook

Jag mindes just varför det tog en så in åt helvete lång tid innan jag skaffade facebook.
Anledningen till det är helt vettig.
Jag kom att tänka på det förra veckan också, men då slog det mig inte på samma sätt. Folk Gillar saker även om de är dåliga!
Om någon skriver: Jag är så fruktansvärt förkyld!
Gillar minst 5 pers det på tre timmar. Vad är det för fel på folk!
Jag skrev just: Gruvar mig
Nu har en gammal klasskompis till mig Gillat det.
Är det någon sorts skadeglädje att Gilla när någon mår dåligt eller har otur?
Vad fan! Jag fattar inte det här!
Nu kommer säkert någon att säga: Men det är ju för att visa att man har sett det
Det syns lika jävla väl om man bara kommenterar! Det behöver inte ens vara en lång mening! Det kan vara en ledsen gubbe eller Aj då eller Det var inte bra!
Är det lättja eller skadeglädje det är frågan om här?
Jag frågar för jag fattar verkligen inte!

Jag försöker vara ärlig så långt det går på facebook, det är inte alla som är det heller, och jag Gillar inte saker som är dåliga!

Hopp

"I heard her voice inside my head. She spoke of my father and the fall of Gondor. She said to me, even now, there is hope left, but I cannot see it." - Boromir, Sean Bean, Sagan om ringen (filmen)

Det finns säkert flera historier om hopp, jag känner bara till en. Har ni hört historien om Pandoras ask? Det är en myt som kommer från Grekland och är mycket känd; om ni inte har hört den så återger jag den här efter bästa förmåga.

Gudarna hade märkt att människorna sakta men säkert slutade tro på dem och utan människornas tro skulle det bli svårt för gudarna att överleva.
De beslöt sig för att skapa en kvinna och lära upp henne så att hon skulle klara sig mycket väl bland människorna. Hermes, gudarnas budbärare och bland annat tjuvarnas gud, lärde henne inställsamhet och smicker, Athena och Afrodite klädde henne i fina kläder och smycken.
Pandora fördes till Prometeus som hade till uppgift att skapa människorna.
Av gudarna hade Pandora fått en ask som hon öppnade när hon kommit till Prometeus. I asken fanns alla världens sjukdomar och plågor, men Propmeteus bror, Epimetius som släppt in Pandora, skyndade sig att stänga locket.
Det enda som blev kvar på botten av asken var hoppet.
Det sägs att det är anledningen till varför hoppet är det sista som lämnar oss.

0.0 Wow!

I går var jag till optikern. Jag har haft huvudvärk som har kommit och gått under flera månader och den har tryckt mot baksidan av mina ögon.
Jag ser tillräckligt bra för att köra bil, men ändå blev jag överaskad i går kväll.

Jag bad min storasyster att följa med, vilket hon var så snäll och gjorde. När jag fik komma in och undersöka synen vad det inte alls olikt en sån undersökning som man fick göra i skolan, håll för ena ögat och läs vad det står på tavlan. Rad för rad. Bokstäverna blev mindre och mindre. Från vänster till höger öva, jag tyckte att det gick bättre med höger, men kan hända att jag höllför lite mycket över vänstern, men jag är inte säker.

Sen fick jag titta på en lysande prick i något som mest av allt liknade en kikare. Efter det lyste optikern en lampa i mina ögon och tittade noga på dem medan jag skulle försöka titta på ett K på tavlan. När det momentet var klart såg jag små lysmaskar framför ögonen så fort som jag blinkade.
Det var inte så behagligt.

Undersökningen fortsatte, jag fick titta igenom olika glas.
"Ser du bättre genom första... eller andra?" frågade optikern och så fortsatte det en stund. "Första... andra?"
Jag svarade efter bästa förmåga.

Det var var många fler moment i undersökningen, men jag tänker inte återge dem alla.
Tydligen så är jag långsynt, jag ser inte så väl på långt håll.
Jag fick prova ett par glas och jag säger bara det: Jävlar vilken skillnad!
Allt blev så mycket skarpare. Det bruna golvet blev ännu brunare och glänste mer, bokstäverna på tavlan syntes perfekt och när optikern bad mig att se hur liten stil jag kunde läsa i en bok som hon räckte mig så kunde jag läsa den allra minsta, som tydligen brukar användas i instruktionsböcker till bilar och annat. Så små texter brukar jag inte läsa i vanliga fall just för att de är så små.

När jag tog av mig provglasen igen tänkte jag: Holy graplinghook! Brukar jag se så här suddigt?!

Efter att undersökningen var slut fick jag välja bågar. Det var mest därför jag ville ha syrran med mig. Hon har känt mig i 22 år, så hon ser nog bättre än någon annan, förutom mig själv, vad jag passar i. Men när innan undersökningen så var jag jättenervös, vet inte varför, men det var skönt att ha någon att prata med.
Det blev ett par gröna typ fyrkantiga bågar.

Jag glömde att fråga när jag helst ska ha på mig glasögonen eller om jag ska ha på mig dem hela tiden, men det gör ingenting, jag har ju inte fått dem än.
Men om jag tänkte nu när jag var på väg till Miroi att jag nog inte skulle ha något emot att ha dem på för jämnan, det blev en så stor skillnad att det var häftigt att se världen genom ett par glasögon.

Minnen från förr

Jag minns när jag gick i andra klass. Jag minns inte allt förstås, men såna saker som på ett eller annat vis var viktiga och därför satte sina spår.
Jag minns att alla barnen i klassen fick gå in till skolsyster och kolla synen bland annat, en vanlig undersökning. Det blev min tur. När jag skulle kolla synen gjorde jag inte så bra ifrån mig, jag förstod inte det då. Bokstäverna som jag läste på den vita upplysta tavlan var sanningen för mig.
Skolsyster nämnde för mig att jag kanske behövde glasögon.
Jag fick mer eller mindre panik, även om det inte syntes på utsidan.
Jag hade fått intrycket att det var fult att ha glasögon. Gråtandes ritade jag teckningar på mig själv i stora fula glasögon. Jag var övertygad om att jag skulle bli retad, man blev retad när man hade glasögon, det hade jag ju sett på film och på tv.
Mamma sa att jag inte skulle oroa mig.
Hon hade, som hon ofta har, rätt. Jag behövde inte oroa mig.
Det var inget fel på min syn, även om jag riskerade att bli skelögd, men det gick att träna bort.

Anledningen till att jag inte kunde läsa vad som stod på tavlan var att jag var, och är än idag, dyslektiker. Bokstäverna bytte plats med varandra, jag kunde inte koncentrera mig i klassrummet särskilt inte när det var någon av de andra eleverna som satt och babblade, jag hade svårt att lära mig läsa, det tog mig evigheter att läsa och efter att ha läst en stund började det svida i ögonen.
Det dröjde dock tills dess att jag börjat på högstadiet innan jag fick en diagnos.
Skolläkaren på min låg- och mellanstadieskola sa ifrån. Jävligt märkligt att en enda gubbe kan sätta stopp för en välbehövlig diagnos.
Innan jag slutade mellanstadiet var det ett evigt tjatande om att jag skulle byta till en skola för barn som hade... låt oss säga... större handikapp än dyslexi. När jag vägrade det blev det istället ett evigt tjatande att jag skulle gå om en klass. Allt tjat kom ifrån lärarnas sida.
Mamma höll på att bli tokig och jag minns väldigt många samtal med lärare. Något som var helt sjukt med de här samtalen var att mamma inte kunde komma ensam. Pappa var tvungen att komma med för att mamma ens skulle bli lyssnad på. Farsan satt mest bara och nickade instämmande till vad mamma sa. Hon hade för det första rätt och för det andra så hade mamma och pappa redan diskuterat ämnet hemma.
Jag minns vad arg mamma blev första gången som hon inte fick gehör av lärarna. Jag hade rätt till en massa hjälp och jag var inte mentalt handikappad, jag hade dyslexi.

Jag minns tre samtal med min lärare. Det första samtalet handlade om att jag skulle byta till en annan skola.
Läraren frågade mig om jag inte skulle tycka att det var bra och roligt att byta skola. "Få nya kompisar" var ett argument och att jag skulle få "mer hjälp" var ett annat.
"Nej, det vill jag inte," sa jag. "Alla jag känner går här".
Sen var det det där samtalet då pappa var tvungen att vara med och då kom samma fråga igen och läraren fick samma svar.
Några år senare, när jag var 12 år kom det tredje och sista samtalet som jag minns. Det var ett halv år innan jag skulle bli 13 och börja på högstadiet. Läraren frågade om jag inte trodde att det skulle vara bättre om jag gick om ett år. Nu så här efteråt tycker jag att det är lite konstigt att jag inte fick känslan av deja-vu. Jag lovar och svär att hon drog samma argument som hon drog när hon tyckte att jag skulle byta skola.
Det märktes att jag var den enda 12åringen i rummet. Fattade hon inte hur förbannat pinsamt det skulle kännas för mig om jag gick om? Insåg hon inte att särskilt killarna i 5:an var de störigaste snorungar som fanns? Var det verkligen bara jag som visste att gå om var en värre dom än glasögon?!
Behöver jag säga att jag vägrade gå om 6:an?

Jag behövde inte gå om, bland annat tack vare min vägran och en fallande stjärna på nyårsafton.

♫ Ro, ro, ro din båt ♪

För lite mindre än två timmar sen var jag på gymmet och, ja, vad annat gör man på ett gym än tränar? I alla fall på sjukhusets gym, jag har aldrig sett någon snygg kille där och lär inte göra det heller. Det är lika bra för jag är inget för att vara social på gymmet. Syrran går det bra att snacka med om hon är där, men annars vill jag vill gå dit, träna och gå hem.

Idag började använda ett nytt redskap. Det var på eget bevåg, men efter att ha undersökt knapparna och allt det andra på den kom jag fram till att det var bäst att fråga någon.
En tränare visade mig vad knapparna gjorde och det var typ det. Jag använde maskinen förstås också.
Det var roddmaskinen jag testade.
Jag satt och rodde med lagom motstånd i 10 minuter.

Det var kul!
I bakhuvudet skuttar en lite unge runt och tjoar: "Igen, igen, igen!" :P
Skojar bara, men det är inte sista gången som jag sätter mig på roddmaskinen.

Sammanfattning av dagen... förmiddagen... nånting!

Jag sov ASDÅLIGT i natt! Jag gick och la mig i hyfsad tid, klockan var ca 22:20 - 22:30.
Jag låg och vände och vred mig i ungefär en och en halv timme, tittade på klockan och tänkte: "Nej, jag kan inte ligga så här! Jag måste upp och göra något så att jag blir trött."
Tänkt och gjort; jag klev upp, gick på toaletten, kände på dörren så att den var låst. Drack lite vatten och försökte igen. Det gick inte. Upp igen. Jag började lyssna på en ljudbok och läsa en tidning och försökte sen igen. Fick ligga en stund till innan sömnen infann sig. Korta stunder på ca 10 minuter svävade jag mellan sömn och vaket tillstånd, men kom aldrig så nära att jag faktiskt somnade. En gång slumrade jag till ordentligt, men vaknade igen och såg att klockan var 02:0(nånting). Jag tänkte: "Gud! Hur ska jag orka upp i morron?!"
Jag somnade äntligen. Jag drömde att jag var Frodo och att Galadriel hade fått någon jätteknäpp och blivit ond, men det var inte Cate Blanchett som spelade Galadriel i min dröm. Av någon anledning så hade Kristin Kreuk fått ta den rollen. Det kändes något bakvänt.

Klockan ringde halv sju.
"Fy fan!" tänkte jag. "Nä... jag sjukskriver mig från Miroi idag!"
Det gjorde jag förstås inte. Jag sitter på Miroi och skriver det här. Min namnteckning på närvarolistan, två jobbcoacher och x-antal andra deltagare som vittnen bevisar det. Jag får egentligen gå nu, klockan är 12:02, men jag tänker skriva färdigt det här först.

Klockan sju ringde nästa klocka, ja, jag använder två för att vara på den säkra sidan. I ca 10 minuter hade legat och värmt upp ett linne med min kroppsvärme. Det finns inget värre än att dra på sig en kall överdel på morgonen!
Jag tog mig otroligt nog upp och kände mig tillräckligt pigg för att kunna äta en macka och dricka ett glas vatten.
Jag ställde mig i ordning, borstade tänderna, håret, klädde på mig osv...
Jag var väldigt trött och bestämde mig för att köpa en energidryck på vägen till Miroi. Jag gick in på Pressbyrån vid togstationen, men någon energidryck blev det inte. Men jag intalade mig att Xubi var en energidryck och det hjälpte fram till för en dryg halvtimme sen.
På Miroi idag har jag i vanlig ordning skruttat runt på platsbanken, det finns två jobb som jag är intresserad av, men jag har tänkt att jag ska fixa lite referenser innan jag söker dem.
Efter att ha bytt några ord med... Låt oss kalla henne Nina (hon kanske heter det, kanske inte), så hade jag en referens klar, Nina, och en till sak att lägga till i mitt cv under 'Övrigt'.
Jag har varit in på facebook 2-3 kanske 4 korta gånger, men ett av de enklaste sätten att få tag på folk är via facebook och en vän till mig som jag 'jobbat' med och utöver det känt sen jag var typ fyra år finn där. Jag ville ha henne som en av mina referenser. Det fick jag också. Jag skickade ett medelande till henne och frågade om lov och fick tummen upp, ett okej alltså.

Jag tog rast vid 10 tiden. Jag hade redan druckit upp min dryck så jag satt och tittade på en del av en walkthrugh på YouTube.
Jag fortsatte att peta och greja med olika saker som hade med jobbsökande att göra, om inte på datorn så i huvet.
Sen skrev jag ett inlägg här på bloggen som heter Tomtedockan.
Sen kom tröttheten över mig igen. Om någon illvillig själ velat hade denne kunnat slå mig sanslös med en fjäder.
Jag drog på mig jackan, hängde väskan på armen gick ner för trapporna och tvärsöver gatan till närbutiken och köpte en energidryck. Jag är väl medveten om att det är onyttigt med energidryck, men vad fan ska jag göra då?
Nu är den uppdrucken, jag har mailat mitt cv och personliga brev till Nina och skrivit ytterligare ett inlägg.

Nu går jag hem. Tack för mig!

Tomtedockan

Jag känner att jag måste inleda med att berätta att jag inte kommer att återge alla paranormala upplevelser som jag har haft. Det finns förstås flera anledningar till detta. En är att jag inte minns alla detaljer och det skulle bli mycket frustrerande och inte särskilt underhållande läsning. En annan anledning är att jag är mån om andra, lik väl mig själv. Vissa saker bör man inte ta upp hur gärna man än vill.
Om ni vill veta vad det är jag inte berättar så får ni fråga mig i något fredat hörn. Jag kan inte lova att jag kommer att svara, men om jag gör det så har jag gett er ett förtroende. Ni får med andra ord hålla käften om vad jag berättat för er.

Det som jag ska berätta nu är något som ni får berätta vidare.
Denna lilla sanna historia handlar om en för mig mycket kär och mycket saknad tomtedocka.
Jag var ungefär 10 år när det här hände.
Tomtedockan som jag nämnde kom fram varje vinter när det inte var mycket mer än en månad kvar till jul.
Det var en söt docka med ett plastansikte som alltid log mot mig, blå ditmålade ögon som glittrade och ständigt rödrosiga äppelkinder. Kroppen var till större delen av stoppat tyg, men fötterna var ett par träklossar i form av ett par spetsiga träskor.
En röd luva klädde denna lilla figur. Han var rund om magen, vilken var så hårt stoppad att den, hade den tillhört en människa, bara kunde vara muskler. Jag vill minnas att den hade röda handskar och röda strumpbyxor som gick upp i de grå kortbyxorna, en grön tröja under en grå jacka som hölls fast med ett fastsytt tygskärp. Han hade vitt skägg och hår, vilket det sista satt fast i luvan som satt löst (det var en ganska gammal docka).

Jag älskade den dockan. Den fick mig att tänka på tomten som jag hade sett bara några år tidigare och påminde mig om vilken otrolig mängd magi det finns i världen.

Har ni läst mina föregående inlägg så vet ni att vid det här laget var mina föräldrar frånskilda och bodde på varsitt håll.
Jag tillbringade viss tid hos min pappa, blodsliga pappa, och viss tid hos mamma.
Den här dagen var jag hos pappa. Innan jag gick till skolan den morronen bäddade jag ner tomtedockan i min säng och stoppade om honom ordentligt.
När jag kom hem låg inte dockan där. Den var fortfarande på min sägn, men den satt lutad mot väggen.
Jag frågade pappa om han hade flyttat på dockan, men det hade han inte.
Jag kan inte komma på varför han skulle ha sagt att han inte gjorde det om han gjort det.
Vem vet, vem vet, det finns ju några historier om leksaker som kommer till liv.
Kanske tröttnade tomtedockan att ligga nerbäddad under mitt täcke...

Jag saknar den dockan enormt mycket och hoppas att han har det bra där han är nu.