Godis, läsk, film och en cider #2

Jag är nästan glad att det är måndag.

Det har varit en så mentalt och känslomässigt turbulent helg att jag vill lämna och glömma det mesta av det.
Det jag inte vill glömma är de härliga stunder som jag spendarade med min mamma, pappa, syrra och min bästa vän. Inte alla fyra på en gång, men alla inom loppet av tre dygn.
I fredag åt jag, mamma och pappa middag och en väldigt god efterrätt hos min syrra. Det var trevligt, men någon film och cider efteråt blev det inte för mig. Det var ju det jag hade tänkt, men jag var alldeles för trött för att titta på film och om det inte blev någon film så skulle det inte bli någon cider heller.

Den första grejen som jag vill lämna och glömma är när jag gick ut med soporna halv tolv på lördagsmorgonen. Det var fint väder och ganska skönt ute. Min bästa vän skulle komma hem till mig så jag höll på att röja undan. Av den anledningen hade det blivit två soppåsar istället för den ensamma lilla proppfulla påsen som det brukar bli.

Jag hade jeans, ett grönt linne, mina svarta vinterskor och min lila viterjacka. Med nycklarna i ena handen och soppåsarna svängande i den andra entrade jag soprummet.
Det var inget konstigt alls, allt var som vanligt, soprummet luktade usch och nästan alla soptunnor var fyllda till brädden. Dörren slog igen bakom mig, inget konstigt med det. Jag började se mig om efter en tunna som inte var lika full som de övriga, sagt och gjort jag hittade en och slängde mina sopor där i.
Så skulle jag gå ut igen. Jag gick till dörren, tog tag i handtaget och märkte att dörren hade stängts ordentligt efter mig, för ovanlighetens skull, det är inte alltid den gör det. Jag höjde den andra hande för att låsa upp. Då upptäckte jag att låsvredet på den sida av dörren som jag stod på var borta! Kvar satt bara en liten platt metallbit!
"Vad fan?!" tänkte jag förvånat, arg skulle jag komma att bli senare.
Jag nöp åt med fingrarna om metalbiten och vred den i ett förök att få upp dörren, men det gick inte. Det tog stutt!
När jag hade försökt tre gånger så började jag bli rädd. Jag kan bara föreställa mig att en stor del av färgen hade försvunnit från mitt ansikte och att mina ögon var stora när jag såg mig omkring i rummet, spanande efter ett sätt att ta mig ut.
"Men golvet!" tänkte jag."Den kanske ligger på golvet!"
Jag böjde mitt huvud och såg mig omkring. Nej.
Nu var jag verkligen rädd. Dörren var den enda utvägen och den var låst. Jag tänkte på Stephen King och att han sagt att man ska skriva om sånt som man är rädd för. Att bli inlåst har nyligen fått en god tredjeplatsplasering på min lista över rädslor.

Något just då som fick mig att dra på mungiporna var att jag faktiskt funderade på att sätta mig ner och skriva om vad jag upplevde. Jag hade ju både material och tid, men nej, jag hade inte tid att vara inlåst och jag ville absolut inte vara inlåst heller. Bara gud kunde ju veta när nästa person skulle komma för att slänga sitt hushållsavfall.

När jag konstaterat att låsknoppen inte låg på golvet kände jag på mina fickor, konstaterade att "helvetet, jag har verkligen inte mobilen med mig" - och varför skulle jag ha haft den med mig ut till soprummet?! Sen drog jag lite på munnen åt min mycket märkliga författarhjärna. Sen så började paniken komma smygande.
Jag intalade mig själv att vara lugn och andas. Jag skänkte en tanke till Maria Wern och Irene Huss och alla gånger de blivit instängda. Jag fick inte låta paniken ta över, jag fick inte börja gråta och inte sätta mig ner och vara uppgiven.
Tusen andra tankar gick genom mitt huvud som angick min kompis som skulle komma med tåget om en och en halv timme. Hon skulle förstås undra var jag var när jag inte kom och mötte henne. Hon skulle förhoppningsvis ringa och gå hem till mig självmant när ingen svarade.
Men det var en och en halv timme tills dess! Jag hade inte ätit frukost, jag hade inte varit hungrig tidigare.
Jag undrade hur lång tid det skulle ta innan någon kom för att slänga soporna. Alla dessa tankar for genom mitt huvud medan jag kastade mig mot dörren, bakade, slog och ropade:
Hallå! Hjälp!! Jag har blivit inlåst!! Hjälp mig! Hallå! Jag kan inte låsa upp! Hjälp mig!!
Jag tänkte att jag skulle ta mig ut till varje pris, om jag så var tvungen att riva ner dörrhelvetet själv!
Jag kände hur nycklarna skar in i handen, jag kom mig inte för att stoppa dem i fickan.

Efter en stund... Kanske 5-10 minuter så svarade en mans röst mig från andra sidan dörren.
Jag förklarade sitvationen, att låset var trasigt på insidan och att jag inte kunde få upp dörren.
Vad heter du? frågade han.
Jag heter Linn Edmark, svarade jag. Jag bor på 31B.
Han förklarade att han inte hade någon nyckel, men att han skulle gå in i ett av husen och hämta någon som hade det.
Medan jag väntade på att han skulle komma tillbaka  försökte jag lugna ner mig. Jag tänkte:
"Det är lugnt... Han kommer tillbaka... Andas... Inte gråta. Ta det lugnt."
Han kom tillbaka. Dörren låstes upp och där utanför stod två gammla gubbar. En med finrock, svart hatt och glasögon med kraftiga svarta bågar. Han var lång och smal, medan den andre var kort och krafig, glasögon lös och klädd i jacka och keps.
Farbrorn i hatt och glasögon förklarade att han hade varit ute på promenad, att han gick på andra sidan vägen när han hörde hur någon skrek.

Jag säger bara det: Tack, gode gud för gammla mor- och farföräldrar som går på promenad!
När jag väl var inne i min kära lilla lägenhet igen kom tårarna. Jag var, och är fortfarande, ledsen, arg och förfärad över att någon kan vara så nedrig. Att någon bara kan ta bort låset på insidan av en dörr och traska iväg med det!

Jag berättar om resten av helgen i ett annat inlägg. Nu måste jag göra annat.

Godis, läsk, film och en cider #1

Titel är mina planer inför kvällen.
Men innan jag bunkrar upp med godis, läsk, en cider och en läskig film ska jag träffa mamma, pappa och syrran hemma hos syrran.
Mamma och pappa ska klippa håret, det är därför de kommer till Bollnäs.

Jag ska se om det IT eller Misery finns. Den här veckan är jag Stephen King beroende. Jag har lyssnat på honom prata så mycket på youtube att han nästan är den röst jag hör i huvet när jag tänker.
Stephen King är en man med goda historier, både om sig själv och sånna som han har gjort böcker av. Han har dessutom humor. Det är därför jag har haft hans röst i öronen hela veckan medan jag redigerat bilder.
Jag har läst och sett The Shining. Boken var bra, men filmen var skit dålig. Hade det inte varit för den söta och duktige Danny Lloyd som spelade Danny Torrance hade filmen inte varit värd att se.
Jag har även sett bitvis av Djurkyrkogården när jag var 16-17. Bitvis för att det skrämde skiten ur mig!

Just nu jobbar jag på och väntar på att det ska bli lunch och efter lunchen är det inte långt kvar till fredagsmyset.

En spännande tid

Just nu är det spännande, nervöst, otäckt, lidelsefullt.
Varför är det det?
Jo, det ska jag tala om för er! Det är mars månad.
...och?
Förra året, för ungefär ett halvår sen, skickade jag in ett bidrag till Umeå novellpris. Detta kan ni läsa om i min blogg, Skriverier om mitt skrivande.
Nu är det dags för nominering och den 15 är det prisutdelning i Umeå.

Jag är jättenervös inför det här!
När jag skickade iväg mitt bidrag, några dagar före deadline, så kändes det som om jag skickade iväg min lilla pitepalt att göra lumpen! Jag har inte en fisaning om hur det har gått för mitt bidrag och därför är jag något så inåt helvet nervis nu! Något som jag vet är att det är 653 stycken för utom jag som deltar i tävlingen, så totalt 654 pers.
Jag vet inte hur bidragen bedöms, jag vet inte om juryn läser igenom hela bidragen eller om de läser första sidan och kastar iväg det om de inte rycks med på en gång.
Jag vet vad priset är; de fem eller sex bästa bidragen blir publicerad i en antologi, den (eller de, tydligen) som vinner allt ihop får 100 000 kronor.
Den här tävlingen har upptagit mycket av min tankeverksamhet ända sedan jag skickade iväg mitt bidrag.

Jag ska inte ljuga. Jag ska vara ärlig och inte säg att jag inte bryr mig om jag vinner eller inte för det gör jag. Jag som de allra flesta vill vinna, man deltar inte i en tävling om man inte har det minsta lilla sug att vinna. Jag kommer att bli ledsen om jag inte ens blir nominerad, jag kommer att bli väldigt ledsen om jag inte är bland de fem bästa!

Till min familj vill jag bara säga:
Snälla, var beredd att fånga mig om jag faller. För jag är som ett okokt ägg den här månaden, slår det i golvet går det sönder.
Det är i alla fall så jag känner när jag tänker på tävlingen, vilket just nu är ca 21 - 22 timmar om dygnet.
Jag tror till och med att mitt undermedvetna har lystrat till anspänningen...

Gode Gud, låt mig i alla fall vara en av de fem bästa!