En spännande tid

Just nu är det spännande, nervöst, otäckt, lidelsefullt.
Varför är det det?
Jo, det ska jag tala om för er! Det är mars månad.
...och?
Förra året, för ungefär ett halvår sen, skickade jag in ett bidrag till Umeå novellpris. Detta kan ni läsa om i min blogg, Skriverier om mitt skrivande.
Nu är det dags för nominering och den 15 är det prisutdelning i Umeå.

Jag är jättenervös inför det här!
När jag skickade iväg mitt bidrag, några dagar före deadline, så kändes det som om jag skickade iväg min lilla pitepalt att göra lumpen! Jag har inte en fisaning om hur det har gått för mitt bidrag och därför är jag något så inåt helvet nervis nu! Något som jag vet är att det är 653 stycken för utom jag som deltar i tävlingen, så totalt 654 pers.
Jag vet inte hur bidragen bedöms, jag vet inte om juryn läser igenom hela bidragen eller om de läser första sidan och kastar iväg det om de inte rycks med på en gång.
Jag vet vad priset är; de fem eller sex bästa bidragen blir publicerad i en antologi, den (eller de, tydligen) som vinner allt ihop får 100 000 kronor.
Den här tävlingen har upptagit mycket av min tankeverksamhet ända sedan jag skickade iväg mitt bidrag.

Jag ska inte ljuga. Jag ska vara ärlig och inte säg att jag inte bryr mig om jag vinner eller inte för det gör jag. Jag som de allra flesta vill vinna, man deltar inte i en tävling om man inte har det minsta lilla sug att vinna. Jag kommer att bli ledsen om jag inte ens blir nominerad, jag kommer att bli väldigt ledsen om jag inte är bland de fem bästa!

Till min familj vill jag bara säga:
Snälla, var beredd att fånga mig om jag faller. För jag är som ett okokt ägg den här månaden, slår det i golvet går det sönder.
Det är i alla fall så jag känner när jag tänker på tävlingen, vilket just nu är ca 21 - 22 timmar om dygnet.
Jag tror till och med att mitt undermedvetna har lystrat till anspänningen...

Gode Gud, låt mig i alla fall vara en av de fem bästa!