Det stör mig något så fruktansvärt när människor, oftast är det gamla människor, kommer fram till mig någonstans och säger något i stil med "Hej, Linn!" och jag har ingen aning alls om vem fan de är!
Det hände idag på Ica, och det har hänt ca 50 - 100 gånger per år sen jag var 18 - 20 år. Det jävligaste är att jag kan ha träffat den här personen någon gång för väldigt, väldigt, väääääligt länge sen och de antar fortfarande att jag vet exakt vem de är!
Jag vill bara upplysa alla om att så vida vi inte hade någon form av relation, tex att du var lärare på en skola som jag har gått på, vän med någon av mina föräldrar och kommit och fikat hos oss flera gånger så är det högst osannolikt att jag vet vem du är.
Ni kan i alla fall skippa att högt konstatera: "Du känner inte igen mig, va?"
Om jag ser ut som ett frågetecken i ansiktet så betyder det att jag inte vet vem du är, alltså; hoppa direkt till förklaringen, presentera dig, förklara hur du känner mig och berätta om vårt senaste möte.
Då kanske det säger pling. Räkna inte med det, men om jag plötsligt skiner upp då vet du att det har sagt det.
Och för mitt välmåendes skull: Be mig inte att hälsa till någon om jag fortfarande inte känner igen dig efter att du har förklarat vem du är. Det är asjobbigt för mig att inte känna igen någon som så uppenbart känner igen mig och att behöva berätta för någon annan att jag träffade en person som jag inte har någon aning om vem de är, men han/hon bad mig att hälsa. Jag har dessutom svårt för namn, jag kan komma ihåg ansikten väldigt bra, men om jag inte känner igen ditt ansikte och inte ditt namn så har jag förmodligen glömt båda tills dess att jag kommer hem.
Här skriver jag om mitt liv, mina tankar och känslor. Vad som helst som poppar upp i min skalle helt enkelt.
tisdag 19 november 2013
onsdag 13 november 2013
200 år fram och tillbaka på ingen tid alls
Har du någonsin varit med om att du rört vid något, sett något, klivit in i ett rum och plötsligt få en liten film uppspelad för din inre blick?
Det har jag.
Båda gångerna skedde under en och samma dag.
Jag var 14 år och en grupp bestående av en lärare och elever från blandade klasser hade cyklat till Runemo för att titta på två kvarnar.
Den första kvarnen var liten, den låg och ligger förmodligen fortfarande på sidan av en av de vägar som leder in till Nefab (Nefab är en fabrik som bland annat tillverkar lådor, om jag inte minns helt fel).
Kvarnen drevs av en bäck som rann vid sidan av den, men eftersom att kvarnen inte längre är i bruk var kvarnhjulet upplyft en bit från vattnet så att det inte skulle snurra.
Efter som att kvarnen var så liten kunde inte hela gruppen gå in på en gång och titta, så jag och några till väntade och tittade runt utanför.
Jag ställde mig och tittade på kvarnen, den låg i en sänka och för att komma ner till den var man tvungen att gå försiktigt ner för en brant och nästan icke-existerande stig.
Jag stod bara där och tittade, tyckte att den låg vackert belägen, men annars så tänkte jag inte på någonting och plötsligt hände något. Jag såg igenom någon annans ögon, en ung man, inte mycket äldre än mig själv. Hans hår var brunt och lockigt, han hade en vit skjorta och en, i brist på bättre förklaring, Emil-i-Lönneberga-mössa på sig.
Jag kan bara sluta mig till, både beroende på hans klädsel och det faktum att läraren hade berättat att kvarnen användes under 1800-talet, att synen var från någon som levt under 1800-talet.
Den unge mannen gick ner till kvarnen, öppnade dörren, gick in och frågade efter sin pappa. Någon upplyste honom om att hans pappa fanns på övervåningen och i samma stund ropade pappan: "Mats?" och kom fram till trappan som var nästan direkt innanför dörren.
"Pappa," svarade den unge mannen och lika snabbt som synen kommit för mig försvann den och var tillbaka.
Jag var jag och jag var tillbaka i nutiden, men ingenting hade hänt, det var det som förvånade mig mest tror jag. Ingen hade märkt vad som hände mig, jag hade inte rört mig en centimeter, jag hade inte rört på armar eller huvud. Jag stod där jag hade stått när synen började och tittade fortfarande ner på kvarnen.
Någon av de andra eleverna sa något retsamt till mig, jag minns inte vad, men läraren sa ifrån, att det inte var snällt att säga så.
Jag hade minst väntat mig att jag fått blodsockerfall eller nåt och svimmat av det, men nej; ingenting hade hänt. Hur kunde en sån upplevelse inte ta någon tid alls? Jag förstod inte och förstår fortfarande inte.
Ingen tid hade gått!
När jag gick ner till kvarnen och in genom dörren och tittade runt där inne så såg allting ut som det hade gjort i min syn.
Jag gick upp för trappan och såg den stora kvarnstenen. Något som kom upp i mitt huvud var att pappan, Mats pappa, hade fått handen krossad under kvarnstenen.
En liten stund senare begav vi oss till den andra kvarnen som var större och bara låg en liten bit bort och vars hjul drevs av den stora älven som forsar fram genom Runemo.
Det jag minns av det som hände var att vi gick in på bottenplan och fick en i taget klättra upp för en stege och titta hur det såg ut på övervåningen. Vi fick inte gå upp och ställa oss på golvet, det var gammalt och kunde i värsta fall gå sönder.
Jag fick klättra upp först.
Det fanns inget där att se, det enda som fanns där var ett par gamla skidor som stod lutade mot den bortre väggen.
Jag tittade på skidorna och då hände det igen!
Det jag såg var en person som åkte på de där skidorna, ner för en snötäckt backe i en väldig fart. Personen var klädd i pälskantad vit vintermössa, en stor vinterkappa, också vit, och ett par lovikavantar.
Synen lämnade mig, jag var inte lika förvånad den här gången, jag undrade bara hur det kom sig att jag kunde se det och den största frågan: Varför?
Jag klättrade ner igen, jag berättade det inte för läraren, hon kunde ju inte svara på mina frågor i alla fall, och självklart berättade jag det inte för någon av de andra eleverna.
Någon vecka senare berättade jag det för min mamma och hennes vän som händelsevis hette Mats, men han bodde, då i alla fall, någonstans bortom Söderhamn.
Så nu har jag berättat ännu en av de fantastiska övernaturliga historierna från mitt liv.
Det har jag.
Båda gångerna skedde under en och samma dag.
Jag var 14 år och en grupp bestående av en lärare och elever från blandade klasser hade cyklat till Runemo för att titta på två kvarnar.
Den första kvarnen var liten, den låg och ligger förmodligen fortfarande på sidan av en av de vägar som leder in till Nefab (Nefab är en fabrik som bland annat tillverkar lådor, om jag inte minns helt fel).
Kvarnen drevs av en bäck som rann vid sidan av den, men eftersom att kvarnen inte längre är i bruk var kvarnhjulet upplyft en bit från vattnet så att det inte skulle snurra.
Efter som att kvarnen var så liten kunde inte hela gruppen gå in på en gång och titta, så jag och några till väntade och tittade runt utanför.
Jag ställde mig och tittade på kvarnen, den låg i en sänka och för att komma ner till den var man tvungen att gå försiktigt ner för en brant och nästan icke-existerande stig.
Jag stod bara där och tittade, tyckte att den låg vackert belägen, men annars så tänkte jag inte på någonting och plötsligt hände något. Jag såg igenom någon annans ögon, en ung man, inte mycket äldre än mig själv. Hans hår var brunt och lockigt, han hade en vit skjorta och en, i brist på bättre förklaring, Emil-i-Lönneberga-mössa på sig.
Jag kan bara sluta mig till, både beroende på hans klädsel och det faktum att läraren hade berättat att kvarnen användes under 1800-talet, att synen var från någon som levt under 1800-talet.
Den unge mannen gick ner till kvarnen, öppnade dörren, gick in och frågade efter sin pappa. Någon upplyste honom om att hans pappa fanns på övervåningen och i samma stund ropade pappan: "Mats?" och kom fram till trappan som var nästan direkt innanför dörren.
"Pappa," svarade den unge mannen och lika snabbt som synen kommit för mig försvann den och var tillbaka.
Jag var jag och jag var tillbaka i nutiden, men ingenting hade hänt, det var det som förvånade mig mest tror jag. Ingen hade märkt vad som hände mig, jag hade inte rört mig en centimeter, jag hade inte rört på armar eller huvud. Jag stod där jag hade stått när synen började och tittade fortfarande ner på kvarnen.
Någon av de andra eleverna sa något retsamt till mig, jag minns inte vad, men läraren sa ifrån, att det inte var snällt att säga så.
Jag hade minst väntat mig att jag fått blodsockerfall eller nåt och svimmat av det, men nej; ingenting hade hänt. Hur kunde en sån upplevelse inte ta någon tid alls? Jag förstod inte och förstår fortfarande inte.
Ingen tid hade gått!
När jag gick ner till kvarnen och in genom dörren och tittade runt där inne så såg allting ut som det hade gjort i min syn.
Jag gick upp för trappan och såg den stora kvarnstenen. Något som kom upp i mitt huvud var att pappan, Mats pappa, hade fått handen krossad under kvarnstenen.
En liten stund senare begav vi oss till den andra kvarnen som var större och bara låg en liten bit bort och vars hjul drevs av den stora älven som forsar fram genom Runemo.
Det jag minns av det som hände var att vi gick in på bottenplan och fick en i taget klättra upp för en stege och titta hur det såg ut på övervåningen. Vi fick inte gå upp och ställa oss på golvet, det var gammalt och kunde i värsta fall gå sönder.
Jag fick klättra upp först.
Det fanns inget där att se, det enda som fanns där var ett par gamla skidor som stod lutade mot den bortre väggen.
Jag tittade på skidorna och då hände det igen!
Det jag såg var en person som åkte på de där skidorna, ner för en snötäckt backe i en väldig fart. Personen var klädd i pälskantad vit vintermössa, en stor vinterkappa, också vit, och ett par lovikavantar.
Synen lämnade mig, jag var inte lika förvånad den här gången, jag undrade bara hur det kom sig att jag kunde se det och den största frågan: Varför?
Jag klättrade ner igen, jag berättade det inte för läraren, hon kunde ju inte svara på mina frågor i alla fall, och självklart berättade jag det inte för någon av de andra eleverna.
Någon vecka senare berättade jag det för min mamma och hennes vän som händelsevis hette Mats, men han bodde, då i alla fall, någonstans bortom Söderhamn.
Så nu har jag berättat ännu en av de fantastiska övernaturliga historierna från mitt liv.
måndag 11 november 2013
Det var länge sen
Jag har inte skrivit ett enda inlägg sen Grillnatta!
Till hälften har jag inte haft någon lust och till hälften har jag inte haft tid.
Jag skrev en bra grej på en grupp jag är med i på Facebook, när en annan medlem frågade hur resten av oss mådde: Jo... När jag inte pluggar ihjäl mig sover jag som en nedklubbad Törnrosa.
Det var vad jag svarade och om jag inte sover så lyssnar jag på bok tills jag somnar.
Jag vet inte vad mer jag ska skriva...
Jag går Programmet för professionellt skrivande på högskolan i Gävle. Jag har hunnit med en salstenta, en omtenta på den salstentan och jag ska snart göra omtenta igen. Jag och mina kurskamrater är inne på det tredje momentet i kursen så vi har hunnit med mer än bara en tenta och en omtenta, vi har fått lämna in två hemtentor i moment två och gjort muntlig redovisning av ett miniprojekt, vi håller som bäst på med ett grupparbete som ska redovisas muntligt och sen blir det mer hemtenta och omtenta för mig och de andra som inte klarade den förra omtentan.
GUD! JOBBIGT! HJÄLP!
Jag säger bara en sak: Jag hoppas verkligen, verkligen, verkligen att vi kan få jullov. Det behöver inte vara något stort. En och en halv vecka låter ganska bra, men om jag får spå lite så kommer det att bli inlämning av hemtenta någon gång i slutet av december.
Jag är nöjd så länge jag blir godkänd i den här kursen för den här kursen är då fan inte lätt! Jag ska testa att få C nästa termin, just nu är jag glad om jag får E, vilket betyder godkänt.
Någon gång nästa år, förmodligen till hösten, ska vi läsa Kreativt skrivande C eller 3, vad man nu vill kalla det, potatis/potät. Jag längtar tills dess.
Vad som än händer under det här programmet så vägrar jag att hoppa av! Det är inte ett alternativ! Jag vägrar att gå tillbaka till att vara arbetslös!
Jag ska klara det och sen ska jag trycka upp mitt examensbevis trynet på arbetsförmedlingen!
Nu lärre jag göra andra saker, jag har disk som vill bli avsköljd.
Till hälften har jag inte haft någon lust och till hälften har jag inte haft tid.
Jag skrev en bra grej på en grupp jag är med i på Facebook, när en annan medlem frågade hur resten av oss mådde: Jo... När jag inte pluggar ihjäl mig sover jag som en nedklubbad Törnrosa.
Det var vad jag svarade och om jag inte sover så lyssnar jag på bok tills jag somnar.
Jag vet inte vad mer jag ska skriva...
Jag går Programmet för professionellt skrivande på högskolan i Gävle. Jag har hunnit med en salstenta, en omtenta på den salstentan och jag ska snart göra omtenta igen. Jag och mina kurskamrater är inne på det tredje momentet i kursen så vi har hunnit med mer än bara en tenta och en omtenta, vi har fått lämna in två hemtentor i moment två och gjort muntlig redovisning av ett miniprojekt, vi håller som bäst på med ett grupparbete som ska redovisas muntligt och sen blir det mer hemtenta och omtenta för mig och de andra som inte klarade den förra omtentan.
GUD! JOBBIGT! HJÄLP!
Jag säger bara en sak: Jag hoppas verkligen, verkligen, verkligen att vi kan få jullov. Det behöver inte vara något stort. En och en halv vecka låter ganska bra, men om jag får spå lite så kommer det att bli inlämning av hemtenta någon gång i slutet av december.
Jag är nöjd så länge jag blir godkänd i den här kursen för den här kursen är då fan inte lätt! Jag ska testa att få C nästa termin, just nu är jag glad om jag får E, vilket betyder godkänt.
Någon gång nästa år, förmodligen till hösten, ska vi läsa Kreativt skrivande C eller 3, vad man nu vill kalla det, potatis/potät. Jag längtar tills dess.
Vad som än händer under det här programmet så vägrar jag att hoppa av! Det är inte ett alternativ! Jag vägrar att gå tillbaka till att vara arbetslös!
Jag ska klara det och sen ska jag trycka upp mitt examensbevis trynet på arbetsförmedlingen!
Nu lärre jag göra andra saker, jag har disk som vill bli avsköljd.
måndag 29 juli 2013
Ingen bok i dag... men Grillnatta ikväll
Jag cyklade ner på stan för en och en halv timme sen, skulle till biblioteket. När jag kom ner på stan slog det mig att jag aldrig tidigare har sett Brotorget med omnejd de spännande timmarna före Grillnatta.
Redan fult med folk... och en massa fordon så om det är någon/några Bollnäsbor som läser; ta det lugnt nere på stan. Ingen vill bli eller se någon annan bli på körd.
För de som inte bor i Bollnäs, Alfta eller Edsbyn (samtliga med omnejd), kan jag berätta lite om Grillnatta.
Jag har ingen som helst aning om hur det uppkom, men det är en kväll varje sommar som det ställs upp bord och stolar i massor och de här stolarna och borden står aldrig långt ifrån en Grillstation. Det är oftast kyckling som grillas och man får oftast potatis sallad till. Det går säkert att få något annat... tror jag, jag minns inte mycket från förra året.
Men det roligaste är inte maten, det roligaste är allt annat man kan lägga pengar på.
Lotter, godis, karusellåkning och mycket annat + det är REA i butikerna. Enda dagen på året som Bollnäs city ser ut som en enda stor marknadsplats.
Jag sitter och läser på en lite lapp som jag fick inne på Helins här om dagen.
Handlar man för 200 kronor får man en grillbiljett, grillbiljetterna använder man för att få sin grillportion på någon av grillstationerna. Handlar man för 400 kronor = två grillbiljetter, 600 kronor = 3 biljetter fler biljetter kan du inte få i en och samma butik.
Klockan sex uppträder Top Cats på Brotorget, skulle tro att de håller på ungefär en timme eftersom att butikerna öppnar först klockan sju och har öppet till klockan 23.
När jag cyklade genom stan och såg alla stånd och karuseller som ställdes upp kunde jag inte låta bli att känna mig som ett barn. Jag gillar karuseller, allra helst Virvelvinden, och jag gillar godisremmar. Jag gillar rea och glada barn som håller sin mamma eller pappa i ena handen och en ballång eller vindsnurra i den andra.
Det enda negativa är trängseln och jag förstår verkligen inte varför folk måste ta med sig sina hundar.
Jag fick inte tag på boken på biblioteket, den hade inte kommit in än. Men det är Grillnatta ikväll så det gör inte så mycket. =)
Redan fult med folk... och en massa fordon så om det är någon/några Bollnäsbor som läser; ta det lugnt nere på stan. Ingen vill bli eller se någon annan bli på körd.
För de som inte bor i Bollnäs, Alfta eller Edsbyn (samtliga med omnejd), kan jag berätta lite om Grillnatta.
Jag har ingen som helst aning om hur det uppkom, men det är en kväll varje sommar som det ställs upp bord och stolar i massor och de här stolarna och borden står aldrig långt ifrån en Grillstation. Det är oftast kyckling som grillas och man får oftast potatis sallad till. Det går säkert att få något annat... tror jag, jag minns inte mycket från förra året.
Men det roligaste är inte maten, det roligaste är allt annat man kan lägga pengar på.
Lotter, godis, karusellåkning och mycket annat + det är REA i butikerna. Enda dagen på året som Bollnäs city ser ut som en enda stor marknadsplats.
Jag sitter och läser på en lite lapp som jag fick inne på Helins här om dagen.
Handlar man för 200 kronor får man en grillbiljett, grillbiljetterna använder man för att få sin grillportion på någon av grillstationerna. Handlar man för 400 kronor = två grillbiljetter, 600 kronor = 3 biljetter fler biljetter kan du inte få i en och samma butik.
Klockan sex uppträder Top Cats på Brotorget, skulle tro att de håller på ungefär en timme eftersom att butikerna öppnar först klockan sju och har öppet till klockan 23.
När jag cyklade genom stan och såg alla stånd och karuseller som ställdes upp kunde jag inte låta bli att känna mig som ett barn. Jag gillar karuseller, allra helst Virvelvinden, och jag gillar godisremmar. Jag gillar rea och glada barn som håller sin mamma eller pappa i ena handen och en ballång eller vindsnurra i den andra.
Det enda negativa är trängseln och jag förstår verkligen inte varför folk måste ta med sig sina hundar.
Jag fick inte tag på boken på biblioteket, den hade inte kommit in än. Men det är Grillnatta ikväll så det gör inte så mycket. =)
Antagningsbevis
Två ord som jag gillar skarpt just nu är Namnbevis och Antagningsbevis.
Det här inlägget ska handla om det senare av dessa båda fina ord.
Det var för 25 dagar sen.
Jag hade fikat på caféet i Krokanen huset. Hela dagen hade jag gått och tänkt på, hoppats och önskat att jag skulle få beskedet att jag kommit in på högskolan. När jag susade ner för backen som leder in i tunneln under järnvägsspåren tänkte jag:
"Jag har ju en plan i alla fall, det är inte alla som har det."
Jag ska inte plugga bara för att det är roligt, det finns både ett och två mål bakom planen.
Under hela sommaren har jag försökt att tänka positivt, istället för att tänka "om jag kommer in" så har jag tänkt "när jag kommer in".
När jag öppnade ytterdörren så låg det, hör och häpna, ingen reklam på dörrmattan, men det låg något annat där. På dörrmattan låg det tre kuvert. Jag klev över dem och fortsatte in i lägenheten för att lägga ifrån mig väska och jacka. Jag tänkte just då att jag var i stort behov av att gå på toaletten. Tillbaka i hallen tittade jag lite närmare på kuverten som fortfarande låg på mattan. De dolde till viss del varandra. Det översta var från hälsocentralen, det andra visade sig var från Fortum det tredje...
Jag stelnade till. Längst ner i vänstra hörnet såg jag en del av en logga, en logga som jag skulle kunna känna igen vart som helst. Det var loggan som tillhör Högskolan i Gävle.
Här blir det lite kul och aningen klyschigt; jag flämtade till och slog hastigt handen för munnen. I en halv till en och halv minut stirrade jag bara på loggan. Tillslut tog jag upp kuverten och i ca fem minuter gick jag fram och tillbaka mellan hallen och skrivbordet i mitt sov-/vardagsrum.
Jag la ifrån mig de två andra kuverten på skrivbordet, gick fram och tillbaka en gång till. Tänkte:
"Ska jag öppna det? Klart jag ska öppna det! Annars får jag inte veta! Åh, gud! Nej! Jag vill inte veta! JO, DET VILL JAG! Vart ska jag stå när jag öppnar det? Ska jag öppna det nu eller ska jag gå på toa först?"
Tillbaka till skrivbordet.
"Jag går på toa först... nej... vad fan!"
Ut i hallen tillbaka till skrivbordet.
"Jag har fortfarande skorna på… Jag behöver gå på toa! Gud! Jag vågar inte! JODETGÖRDU!!! Jag måste gå på toa!"
Ute i hallen igen sparkade jag av mig skorna och gick in på toaletten med kuvertet i hand. Jag tänkte att:
"Det faktum att jag satt på toa medan jag öppnade det säkerligen kommer stå i min självbiografi någon dag."
Lite pinsamt, men samtidigt väldigt komiskt och vad gör det om hundra år?
Det tog mig 2-3 läsningar innan jag förstod vad det stod i antagningsbeviset.
Hade jag ringt mamma direkt efter att jag läst och lämnat toaletten skulle jag förmodligen ha somnat på soffan. Det hela grejen med upptäckten av kuvertet, velandet om jag skulle öppna det eller inte, var jag skulle öppna det och slutligen själva öppnandet... och under hela tiden kändes det som om pyttesmå figurer dansade sumba på mina nervtrådar, det var så utmattande att jag säkert hade kunnat somna inne på toaletten.
Nu håller ni på att förgås av nyfikenhet, eller hur?
Hehehe!
Jag har blivit antagen till andra året på programmet för Professionellt skrivande!
Det var det jag ville, önskade och hoppades på.
Är jag överlycklig?
Aldrig varit gladare, inte vad jag minns i alla fall =P
Jag har däremot varit nervösare.
Jag behöver knappast tillägga att jag tackat ja till studierna.
De senaste veckorna, särskilt förra veckan, har jag hållit på och förberett mig så mycket som jag kan inför hösten. Jag har ömse om slitit mitt hår och ömse om njutit i fulla drag. Den här gången ska jag vara så förberedd att folk kommer dratta på arslet av förvåning. Hej hå kämpa på... -_- åh, vad jobbigt det kommer att bli, men jag är peppad!!! =D
Känner fortfarande att jag skulle kunna gå med armarna rakt upp i en lycklig segergest.
Nu ska jag borsta håret och dra iväg till biblioteket, väntar på en bok som förhoppningsvis blev inlämnad av den förre läsaren i fredags.
Det känns lite övernaturligt att jag tänkte på utbildningen och så på vägen hem... Var det tankens kraft som fick kuvertet att landa på min dörrmatta just den dagen med just det besked som jag ville ha?
Det här inlägget ska handla om det senare av dessa båda fina ord.
Det var för 25 dagar sen.
Jag hade fikat på caféet i Krokanen huset. Hela dagen hade jag gått och tänkt på, hoppats och önskat att jag skulle få beskedet att jag kommit in på högskolan. När jag susade ner för backen som leder in i tunneln under järnvägsspåren tänkte jag:
"Jag har ju en plan i alla fall, det är inte alla som har det."
Jag ska inte plugga bara för att det är roligt, det finns både ett och två mål bakom planen.
Under hela sommaren har jag försökt att tänka positivt, istället för att tänka "om jag kommer in" så har jag tänkt "när jag kommer in".
När jag öppnade ytterdörren så låg det, hör och häpna, ingen reklam på dörrmattan, men det låg något annat där. På dörrmattan låg det tre kuvert. Jag klev över dem och fortsatte in i lägenheten för att lägga ifrån mig väska och jacka. Jag tänkte just då att jag var i stort behov av att gå på toaletten. Tillbaka i hallen tittade jag lite närmare på kuverten som fortfarande låg på mattan. De dolde till viss del varandra. Det översta var från hälsocentralen, det andra visade sig var från Fortum det tredje...
Jag stelnade till. Längst ner i vänstra hörnet såg jag en del av en logga, en logga som jag skulle kunna känna igen vart som helst. Det var loggan som tillhör Högskolan i Gävle.
Här blir det lite kul och aningen klyschigt; jag flämtade till och slog hastigt handen för munnen. I en halv till en och halv minut stirrade jag bara på loggan. Tillslut tog jag upp kuverten och i ca fem minuter gick jag fram och tillbaka mellan hallen och skrivbordet i mitt sov-/vardagsrum.
Jag la ifrån mig de två andra kuverten på skrivbordet, gick fram och tillbaka en gång till. Tänkte:
"Ska jag öppna det? Klart jag ska öppna det! Annars får jag inte veta! Åh, gud! Nej! Jag vill inte veta! JO, DET VILL JAG! Vart ska jag stå när jag öppnar det? Ska jag öppna det nu eller ska jag gå på toa först?"
Tillbaka till skrivbordet.
"Jag går på toa först... nej... vad fan!"
Ut i hallen tillbaka till skrivbordet.
"Jag har fortfarande skorna på… Jag behöver gå på toa! Gud! Jag vågar inte! JODETGÖRDU!!! Jag måste gå på toa!"
Ute i hallen igen sparkade jag av mig skorna och gick in på toaletten med kuvertet i hand. Jag tänkte att:
"Det faktum att jag satt på toa medan jag öppnade det säkerligen kommer stå i min självbiografi någon dag."
Lite pinsamt, men samtidigt väldigt komiskt och vad gör det om hundra år?
Det tog mig 2-3 läsningar innan jag förstod vad det stod i antagningsbeviset.
Hade jag ringt mamma direkt efter att jag läst och lämnat toaletten skulle jag förmodligen ha somnat på soffan. Det hela grejen med upptäckten av kuvertet, velandet om jag skulle öppna det eller inte, var jag skulle öppna det och slutligen själva öppnandet... och under hela tiden kändes det som om pyttesmå figurer dansade sumba på mina nervtrådar, det var så utmattande att jag säkert hade kunnat somna inne på toaletten.
Nu håller ni på att förgås av nyfikenhet, eller hur?
Hehehe!
Jag har blivit antagen till andra året på programmet för Professionellt skrivande!
Det var det jag ville, önskade och hoppades på.
Är jag överlycklig?
Aldrig varit gladare, inte vad jag minns i alla fall =P
Jag har däremot varit nervösare.
Jag behöver knappast tillägga att jag tackat ja till studierna.
De senaste veckorna, särskilt förra veckan, har jag hållit på och förberett mig så mycket som jag kan inför hösten. Jag har ömse om slitit mitt hår och ömse om njutit i fulla drag. Den här gången ska jag vara så förberedd att folk kommer dratta på arslet av förvåning. Hej hå kämpa på... -_- åh, vad jobbigt det kommer att bli, men jag är peppad!!! =D
Känner fortfarande att jag skulle kunna gå med armarna rakt upp i en lycklig segergest.
Nu ska jag borsta håret och dra iväg till biblioteket, väntar på en bok som förhoppningsvis blev inlämnad av den förre läsaren i fredags.
Det känns lite övernaturligt att jag tänkte på utbildningen och så på vägen hem... Var det tankens kraft som fick kuvertet att landa på min dörrmatta just den dagen med just det besked som jag ville ha?
torsdag 9 maj 2013
Tanke... kedja...?
Det var lite kul. Jag med min livliga fantasi. Jag stod och strök kläder i går på praktiken och på radion pratade de om den kommande dagen, den dag det är nu, Kristihimmelfärd.
Någon frågade: "Vad handlar Kristihimmelfärd om egentligen?"
Det handlar om när Jesus flög upp till himlen, tänkte jag.
Jag började fundera på hur han ska bära sig åt när han ska ta sig ner igen, det står ju någonstans i Bibeln att Jesus ska komma tillbaka.
En minnesbild från Madicken flög för mig och jag små log åt tanken att han kanske hoppar ner med ett paraply.
Ja! Som Mary Poppins! tänkte jag och småskrattade.
Det roliga med det här var att jag såg allt ihop framför mig. Först flög Jesus upp och sen kom han ner med ett paraply.
Är det det här som kallas tankekedja?
Bara så att vi är klar på en grej; jag går inte och tänker på gud och Jesus hela tiden, det bara kom upp. Jag kan inte mer om kristendomen än de flesta andra 90-talister som kanske som jag och mina klasskamrater fick gå igenom samma gamla historier varje år på lågstadiet vid jul och påsk.
Skärtorsdagen var dock det roligaste som fanns på min låg- och mellanstadieskola för hela skolan, förskolan till, 6:an lekte Fångarna på Runemoskolan och priset var förstås det som barn älskar mest, GODIS!
Jag ville bara ta upp min tankekedja från gårdagen för att jag tycker att det är roligt hur tankarna går. Från en mening på radion till Jesus till Madicken till Mary Poppins.
Någon frågade: "Vad handlar Kristihimmelfärd om egentligen?"
Det handlar om när Jesus flög upp till himlen, tänkte jag.
Jag började fundera på hur han ska bära sig åt när han ska ta sig ner igen, det står ju någonstans i Bibeln att Jesus ska komma tillbaka.
En minnesbild från Madicken flög för mig och jag små log åt tanken att han kanske hoppar ner med ett paraply.
Ja! Som Mary Poppins! tänkte jag och småskrattade.
Det roliga med det här var att jag såg allt ihop framför mig. Först flög Jesus upp och sen kom han ner med ett paraply.
Är det det här som kallas tankekedja?
Bara så att vi är klar på en grej; jag går inte och tänker på gud och Jesus hela tiden, det bara kom upp. Jag kan inte mer om kristendomen än de flesta andra 90-talister som kanske som jag och mina klasskamrater fick gå igenom samma gamla historier varje år på lågstadiet vid jul och påsk.
Skärtorsdagen var dock det roligaste som fanns på min låg- och mellanstadieskola för hela skolan, förskolan till, 6:an lekte Fångarna på Runemoskolan och priset var förstås det som barn älskar mest, GODIS!
Jag ville bara ta upp min tankekedja från gårdagen för att jag tycker att det är roligt hur tankarna går. Från en mening på radion till Jesus till Madicken till Mary Poppins.
torsdag 11 april 2013
5+ och solen skiner
Idag är det näst sista dagen på min praktik på KulturA. Det har varit trevligt. Jag vet inte om jag har lärt mig så mycket om att redigera bilder, men det är har varit kul att ha något att göra, jag tror jag har fått lite större tålamod och de andra som har varit här har humor.
Jag har rast nu om ni undrar. Behöver stirra på något annat än en svartvit bild en stund.
Jag hoppas att vädret håller i sig eller blir ännu bättre än vad det redan är, det är 5+ grader och solen skiner. Det ska tydligen bli fint väder i helgen, jag hoppas att det blir det, det är så mycket roligare att vakna till fågelkvitter och se solen smälta snön som täcker gräsplanen bakom mitt hem än att vakna till vindens vinande, dra upp persienen och se hur det faller snöblask från himlen.
Jag är inte helt hundra på vad jag ska göra i helgen. En frestande sak är att på söndagen ta en fika, det brukar vara extrapris på söndagar och med lite tur finns det en överbliven blåbärssucsé ☺
Ena annan frestande sak är att inte lämna lägenheten alls under helgen, eller inte lämna den förrän på söndag för en långpromenad. Bara ligga på sängen och lyssna på bok hela dagen och se om jag kan få en jonglörboll att hoppa över stången som sitter i taket ovanför min säng. Någon gång för över ett år sen fick jag nyss nämnda boll enda upp dit, men den satte sig där på stången och jag fick ställa mig på sängen med något långt att peta med för att få ner den.
Jag känner inte direkt något behov av att umgås den här helgen, jag har träffat min familj så mycket de senaste två helgerna att jag inte skulle ha något emot att vara lite osocial. Dessutom är det väldigt skönt att bara space out (sitter det ihop?) och känna det som om huvet är fullt med luft.
Vi får se vad jag gör. ☺
Jag har rast nu om ni undrar. Behöver stirra på något annat än en svartvit bild en stund.
Jag hoppas att vädret håller i sig eller blir ännu bättre än vad det redan är, det är 5+ grader och solen skiner. Det ska tydligen bli fint väder i helgen, jag hoppas att det blir det, det är så mycket roligare att vakna till fågelkvitter och se solen smälta snön som täcker gräsplanen bakom mitt hem än att vakna till vindens vinande, dra upp persienen och se hur det faller snöblask från himlen.
Jag är inte helt hundra på vad jag ska göra i helgen. En frestande sak är att på söndagen ta en fika, det brukar vara extrapris på söndagar och med lite tur finns det en överbliven blåbärssucsé ☺
Ena annan frestande sak är att inte lämna lägenheten alls under helgen, eller inte lämna den förrän på söndag för en långpromenad. Bara ligga på sängen och lyssna på bok hela dagen och se om jag kan få en jonglörboll att hoppa över stången som sitter i taket ovanför min säng. Någon gång för över ett år sen fick jag nyss nämnda boll enda upp dit, men den satte sig där på stången och jag fick ställa mig på sängen med något långt att peta med för att få ner den.
Jag känner inte direkt något behov av att umgås den här helgen, jag har träffat min familj så mycket de senaste två helgerna att jag inte skulle ha något emot att vara lite osocial. Dessutom är det väldigt skönt att bara space out (sitter det ihop?) och känna det som om huvet är fullt med luft.
Vi får se vad jag gör. ☺
onsdag 10 april 2013
Man kan bli gråhårig för mindre
Det här är en såndär riktigt jävla dålig dag.
Jag är as trött, min bh gick sönder för andra gången på mindre än två veckor, jag är snorig, jag har en jävla massa att göra och tänka på, jag har nyss köppt nya patroner till skrivaren och i går när jag satte i dem upptäckte jag att jag snart har slut på en av de svarta patronerna och min skrivare brukar vara ett sånt där krångligt fanskap som vägrar skirva ut eller kopiera om en patron är tom även om inte den färgen används, jag behöver ett par nya mjukisbyxor (de jag har är trasiga), mina jeans håller också på att falla sönder, mitt hår är risigt och nästa månad lärre jag åter igen göra en återbetalning på studielånet (ca 1700 kr är jävligt mycket pengar för en människa som lever på existensminimum var enda jävla månad).
Hundarna pissar på min plånbok!
Om nu arbetssökande är mitt jobb så vill jag ha en löneförhöjning!
Jag är as trött, min bh gick sönder för andra gången på mindre än två veckor, jag är snorig, jag har en jävla massa att göra och tänka på, jag har nyss köppt nya patroner till skrivaren och i går när jag satte i dem upptäckte jag att jag snart har slut på en av de svarta patronerna och min skrivare brukar vara ett sånt där krångligt fanskap som vägrar skirva ut eller kopiera om en patron är tom även om inte den färgen används, jag behöver ett par nya mjukisbyxor (de jag har är trasiga), mina jeans håller också på att falla sönder, mitt hår är risigt och nästa månad lärre jag åter igen göra en återbetalning på studielånet (ca 1700 kr är jävligt mycket pengar för en människa som lever på existensminimum var enda jävla månad).
Hundarna pissar på min plånbok!
Om nu arbetssökande är mitt jobb så vill jag ha en löneförhöjning!
måndag 18 mars 2013
Godis, läsk, film och en cider #2
Jag är nästan glad att det är måndag.
Det har varit en så mentalt och känslomässigt turbulent helg att jag vill lämna och glömma det mesta av det.
Det jag inte vill glömma är de härliga stunder som jag spendarade med min mamma, pappa, syrra och min bästa vän. Inte alla fyra på en gång, men alla inom loppet av tre dygn.
I fredag åt jag, mamma och pappa middag och en väldigt god efterrätt hos min syrra. Det var trevligt, men någon film och cider efteråt blev det inte för mig. Det var ju det jag hade tänkt, men jag var alldeles för trött för att titta på film och om det inte blev någon film så skulle det inte bli någon cider heller.
Den första grejen som jag vill lämna och glömma är när jag gick ut med soporna halv tolv på lördagsmorgonen. Det var fint väder och ganska skönt ute. Min bästa vän skulle komma hem till mig så jag höll på att röja undan. Av den anledningen hade det blivit två soppåsar istället för den ensamma lilla proppfulla påsen som det brukar bli.
Jag hade jeans, ett grönt linne, mina svarta vinterskor och min lila viterjacka. Med nycklarna i ena handen och soppåsarna svängande i den andra entrade jag soprummet.
Det var inget konstigt alls, allt var som vanligt, soprummet luktade usch och nästan alla soptunnor var fyllda till brädden. Dörren slog igen bakom mig, inget konstigt med det. Jag började se mig om efter en tunna som inte var lika full som de övriga, sagt och gjort jag hittade en och slängde mina sopor där i.
Så skulle jag gå ut igen. Jag gick till dörren, tog tag i handtaget och märkte att dörren hade stängts ordentligt efter mig, för ovanlighetens skull, det är inte alltid den gör det. Jag höjde den andra hande för att låsa upp. Då upptäckte jag att låsvredet på den sida av dörren som jag stod på var borta! Kvar satt bara en liten platt metallbit!
"Vad fan?!" tänkte jag förvånat, arg skulle jag komma att bli senare.
Jag nöp åt med fingrarna om metalbiten och vred den i ett förök att få upp dörren, men det gick inte. Det tog stutt!
När jag hade försökt tre gånger så började jag bli rädd. Jag kan bara föreställa mig att en stor del av färgen hade försvunnit från mitt ansikte och att mina ögon var stora när jag såg mig omkring i rummet, spanande efter ett sätt att ta mig ut.
"Men golvet!" tänkte jag."Den kanske ligger på golvet!"
Jag böjde mitt huvud och såg mig omkring. Nej.
Nu var jag verkligen rädd. Dörren var den enda utvägen och den var låst. Jag tänkte på Stephen King och att han sagt att man ska skriva om sånt som man är rädd för. Att bli inlåst har nyligen fått en god tredjeplatsplasering på min lista över rädslor.
Något just då som fick mig att dra på mungiporna var att jag faktiskt funderade på att sätta mig ner och skriva om vad jag upplevde. Jag hade ju både material och tid, men nej, jag hade inte tid att vara inlåst och jag ville absolut inte vara inlåst heller. Bara gud kunde ju veta när nästa person skulle komma för att slänga sitt hushållsavfall.
När jag konstaterat att låsknoppen inte låg på golvet kände jag på mina fickor, konstaterade att "helvetet, jag har verkligen inte mobilen med mig" - och varför skulle jag ha haft den med mig ut till soprummet?! Sen drog jag lite på munnen åt min mycket märkliga författarhjärna. Sen så började paniken komma smygande.
Jag intalade mig själv att vara lugn och andas. Jag skänkte en tanke till Maria Wern och Irene Huss och alla gånger de blivit instängda. Jag fick inte låta paniken ta över, jag fick inte börja gråta och inte sätta mig ner och vara uppgiven.
Tusen andra tankar gick genom mitt huvud som angick min kompis som skulle komma med tåget om en och en halv timme. Hon skulle förstås undra var jag var när jag inte kom och mötte henne. Hon skulle förhoppningsvis ringa och gå hem till mig självmant när ingen svarade.
Men det var en och en halv timme tills dess! Jag hade inte ätit frukost, jag hade inte varit hungrig tidigare.
Jag undrade hur lång tid det skulle ta innan någon kom för att slänga soporna. Alla dessa tankar for genom mitt huvud medan jag kastade mig mot dörren, bakade, slog och ropade:
Hallå! Hjälp!! Jag har blivit inlåst!! Hjälp mig! Hallå! Jag kan inte låsa upp! Hjälp mig!!
Jag tänkte att jag skulle ta mig ut till varje pris, om jag så var tvungen att riva ner dörrhelvetet själv!
Jag kände hur nycklarna skar in i handen, jag kom mig inte för att stoppa dem i fickan.
Efter en stund... Kanske 5-10 minuter så svarade en mans röst mig från andra sidan dörren.
Jag förklarade sitvationen, att låset var trasigt på insidan och att jag inte kunde få upp dörren.
Vad heter du? frågade han.
Jag heter Linn Edmark, svarade jag. Jag bor på 31B.
Han förklarade att han inte hade någon nyckel, men att han skulle gå in i ett av husen och hämta någon som hade det.
Medan jag väntade på att han skulle komma tillbaka försökte jag lugna ner mig. Jag tänkte:
"Det är lugnt... Han kommer tillbaka... Andas... Inte gråta. Ta det lugnt."
Han kom tillbaka. Dörren låstes upp och där utanför stod två gammla gubbar. En med finrock, svart hatt och glasögon med kraftiga svarta bågar. Han var lång och smal, medan den andre var kort och krafig, glasögon lös och klädd i jacka och keps.
Farbrorn i hatt och glasögon förklarade att han hade varit ute på promenad, att han gick på andra sidan vägen när han hörde hur någon skrek.
Jag säger bara det: Tack, gode gud för gammla mor- och farföräldrar som går på promenad!
När jag väl var inne i min kära lilla lägenhet igen kom tårarna. Jag var, och är fortfarande, ledsen, arg och förfärad över att någon kan vara så nedrig. Att någon bara kan ta bort låset på insidan av en dörr och traska iväg med det!
Jag berättar om resten av helgen i ett annat inlägg. Nu måste jag göra annat.
Det har varit en så mentalt och känslomässigt turbulent helg att jag vill lämna och glömma det mesta av det.
Det jag inte vill glömma är de härliga stunder som jag spendarade med min mamma, pappa, syrra och min bästa vän. Inte alla fyra på en gång, men alla inom loppet av tre dygn.
I fredag åt jag, mamma och pappa middag och en väldigt god efterrätt hos min syrra. Det var trevligt, men någon film och cider efteråt blev det inte för mig. Det var ju det jag hade tänkt, men jag var alldeles för trött för att titta på film och om det inte blev någon film så skulle det inte bli någon cider heller.
Den första grejen som jag vill lämna och glömma är när jag gick ut med soporna halv tolv på lördagsmorgonen. Det var fint väder och ganska skönt ute. Min bästa vän skulle komma hem till mig så jag höll på att röja undan. Av den anledningen hade det blivit två soppåsar istället för den ensamma lilla proppfulla påsen som det brukar bli.
Jag hade jeans, ett grönt linne, mina svarta vinterskor och min lila viterjacka. Med nycklarna i ena handen och soppåsarna svängande i den andra entrade jag soprummet.
Det var inget konstigt alls, allt var som vanligt, soprummet luktade usch och nästan alla soptunnor var fyllda till brädden. Dörren slog igen bakom mig, inget konstigt med det. Jag började se mig om efter en tunna som inte var lika full som de övriga, sagt och gjort jag hittade en och slängde mina sopor där i.
Så skulle jag gå ut igen. Jag gick till dörren, tog tag i handtaget och märkte att dörren hade stängts ordentligt efter mig, för ovanlighetens skull, det är inte alltid den gör det. Jag höjde den andra hande för att låsa upp. Då upptäckte jag att låsvredet på den sida av dörren som jag stod på var borta! Kvar satt bara en liten platt metallbit!
"Vad fan?!" tänkte jag förvånat, arg skulle jag komma att bli senare.
Jag nöp åt med fingrarna om metalbiten och vred den i ett förök att få upp dörren, men det gick inte. Det tog stutt!
När jag hade försökt tre gånger så började jag bli rädd. Jag kan bara föreställa mig att en stor del av färgen hade försvunnit från mitt ansikte och att mina ögon var stora när jag såg mig omkring i rummet, spanande efter ett sätt att ta mig ut.
"Men golvet!" tänkte jag."Den kanske ligger på golvet!"
Jag böjde mitt huvud och såg mig omkring. Nej.
Nu var jag verkligen rädd. Dörren var den enda utvägen och den var låst. Jag tänkte på Stephen King och att han sagt att man ska skriva om sånt som man är rädd för. Att bli inlåst har nyligen fått en god tredjeplatsplasering på min lista över rädslor.
Något just då som fick mig att dra på mungiporna var att jag faktiskt funderade på att sätta mig ner och skriva om vad jag upplevde. Jag hade ju både material och tid, men nej, jag hade inte tid att vara inlåst och jag ville absolut inte vara inlåst heller. Bara gud kunde ju veta när nästa person skulle komma för att slänga sitt hushållsavfall.
När jag konstaterat att låsknoppen inte låg på golvet kände jag på mina fickor, konstaterade att "helvetet, jag har verkligen inte mobilen med mig" - och varför skulle jag ha haft den med mig ut till soprummet?! Sen drog jag lite på munnen åt min mycket märkliga författarhjärna. Sen så började paniken komma smygande.
Jag intalade mig själv att vara lugn och andas. Jag skänkte en tanke till Maria Wern och Irene Huss och alla gånger de blivit instängda. Jag fick inte låta paniken ta över, jag fick inte börja gråta och inte sätta mig ner och vara uppgiven.
Tusen andra tankar gick genom mitt huvud som angick min kompis som skulle komma med tåget om en och en halv timme. Hon skulle förstås undra var jag var när jag inte kom och mötte henne. Hon skulle förhoppningsvis ringa och gå hem till mig självmant när ingen svarade.
Men det var en och en halv timme tills dess! Jag hade inte ätit frukost, jag hade inte varit hungrig tidigare.
Jag undrade hur lång tid det skulle ta innan någon kom för att slänga soporna. Alla dessa tankar for genom mitt huvud medan jag kastade mig mot dörren, bakade, slog och ropade:
Hallå! Hjälp!! Jag har blivit inlåst!! Hjälp mig! Hallå! Jag kan inte låsa upp! Hjälp mig!!
Jag tänkte att jag skulle ta mig ut till varje pris, om jag så var tvungen att riva ner dörrhelvetet själv!
Jag kände hur nycklarna skar in i handen, jag kom mig inte för att stoppa dem i fickan.
Efter en stund... Kanske 5-10 minuter så svarade en mans röst mig från andra sidan dörren.
Jag förklarade sitvationen, att låset var trasigt på insidan och att jag inte kunde få upp dörren.
Vad heter du? frågade han.
Jag heter Linn Edmark, svarade jag. Jag bor på 31B.
Han förklarade att han inte hade någon nyckel, men att han skulle gå in i ett av husen och hämta någon som hade det.
Medan jag väntade på att han skulle komma tillbaka försökte jag lugna ner mig. Jag tänkte:
"Det är lugnt... Han kommer tillbaka... Andas... Inte gråta. Ta det lugnt."
Han kom tillbaka. Dörren låstes upp och där utanför stod två gammla gubbar. En med finrock, svart hatt och glasögon med kraftiga svarta bågar. Han var lång och smal, medan den andre var kort och krafig, glasögon lös och klädd i jacka och keps.
Farbrorn i hatt och glasögon förklarade att han hade varit ute på promenad, att han gick på andra sidan vägen när han hörde hur någon skrek.
Jag säger bara det: Tack, gode gud för gammla mor- och farföräldrar som går på promenad!
När jag väl var inne i min kära lilla lägenhet igen kom tårarna. Jag var, och är fortfarande, ledsen, arg och förfärad över att någon kan vara så nedrig. Att någon bara kan ta bort låset på insidan av en dörr och traska iväg med det!
Jag berättar om resten av helgen i ett annat inlägg. Nu måste jag göra annat.
fredag 15 mars 2013
Godis, läsk, film och en cider #1
Titel är mina planer inför kvällen.
Men innan jag bunkrar upp med godis, läsk, en cider och en läskig film ska jag träffa mamma, pappa och syrran hemma hos syrran.
Mamma och pappa ska klippa håret, det är därför de kommer till Bollnäs.
Jag ska se om det IT eller Misery finns. Den här veckan är jag Stephen King beroende. Jag har lyssnat på honom prata så mycket på youtube att han nästan är den röst jag hör i huvet när jag tänker.
Stephen King är en man med goda historier, både om sig själv och sånna som han har gjort böcker av. Han har dessutom humor. Det är därför jag har haft hans röst i öronen hela veckan medan jag redigerat bilder.
Jag har läst och sett The Shining. Boken var bra, men filmen var skit dålig. Hade det inte varit för den söta och duktige Danny Lloyd som spelade Danny Torrance hade filmen inte varit värd att se.
Jag har även sett bitvis av Djurkyrkogården när jag var 16-17. Bitvis för att det skrämde skiten ur mig!
Just nu jobbar jag på och väntar på att det ska bli lunch och efter lunchen är det inte långt kvar till fredagsmyset.
Men innan jag bunkrar upp med godis, läsk, en cider och en läskig film ska jag träffa mamma, pappa och syrran hemma hos syrran.
Mamma och pappa ska klippa håret, det är därför de kommer till Bollnäs.
Jag ska se om det IT eller Misery finns. Den här veckan är jag Stephen King beroende. Jag har lyssnat på honom prata så mycket på youtube att han nästan är den röst jag hör i huvet när jag tänker.
Stephen King är en man med goda historier, både om sig själv och sånna som han har gjort böcker av. Han har dessutom humor. Det är därför jag har haft hans röst i öronen hela veckan medan jag redigerat bilder.
Jag har läst och sett The Shining. Boken var bra, men filmen var skit dålig. Hade det inte varit för den söta och duktige Danny Lloyd som spelade Danny Torrance hade filmen inte varit värd att se.
Jag har även sett bitvis av Djurkyrkogården när jag var 16-17. Bitvis för att det skrämde skiten ur mig!
Just nu jobbar jag på och väntar på att det ska bli lunch och efter lunchen är det inte långt kvar till fredagsmyset.
måndag 4 mars 2013
En spännande tid
Just nu är det spännande, nervöst, otäckt, lidelsefullt.
Varför är det det?
Jo, det ska jag tala om för er! Det är mars månad.
...och?
Förra året, för ungefär ett halvår sen, skickade jag in ett bidrag till Umeå novellpris. Detta kan ni läsa om i min blogg, Skriverier om mitt skrivande.
Nu är det dags för nominering och den 15 är det prisutdelning i Umeå.
Jag är jättenervös inför det här!
När jag skickade iväg mitt bidrag, några dagar före deadline, så kändes det som om jag skickade iväg min lilla pitepalt att göra lumpen! Jag har inte en fisaning om hur det har gått för mitt bidrag och därför är jag något så inåt helvet nervis nu! Något som jag vet är att det är 653 stycken för utom jag som deltar i tävlingen, så totalt 654 pers.
Jag vet inte hur bidragen bedöms, jag vet inte om juryn läser igenom hela bidragen eller om de läser första sidan och kastar iväg det om de inte rycks med på en gång.
Jag vet vad priset är; de fem eller sex bästa bidragen blir publicerad i en antologi, den (eller de, tydligen) som vinner allt ihop får 100 000 kronor.
Den här tävlingen har upptagit mycket av min tankeverksamhet ända sedan jag skickade iväg mitt bidrag.
Jag ska inte ljuga. Jag ska vara ärlig och inte säg att jag inte bryr mig om jag vinner eller inte för det gör jag. Jag som de allra flesta vill vinna, man deltar inte i en tävling om man inte har det minsta lilla sug att vinna. Jag kommer att bli ledsen om jag inte ens blir nominerad, jag kommer att bli väldigt ledsen om jag inte är bland de fem bästa!
Till min familj vill jag bara säga:
Snälla, var beredd att fånga mig om jag faller. För jag är som ett okokt ägg den här månaden, slår det i golvet går det sönder.
Det är i alla fall så jag känner när jag tänker på tävlingen, vilket just nu är ca 21 - 22 timmar om dygnet.
Jag tror till och med att mitt undermedvetna har lystrat till anspänningen...
Gode Gud, låt mig i alla fall vara en av de fem bästa!
Varför är det det?
Jo, det ska jag tala om för er! Det är mars månad.
...och?
Förra året, för ungefär ett halvår sen, skickade jag in ett bidrag till Umeå novellpris. Detta kan ni läsa om i min blogg, Skriverier om mitt skrivande.
Nu är det dags för nominering och den 15 är det prisutdelning i Umeå.
Jag är jättenervös inför det här!
När jag skickade iväg mitt bidrag, några dagar före deadline, så kändes det som om jag skickade iväg min lilla pitepalt att göra lumpen! Jag har inte en fisaning om hur det har gått för mitt bidrag och därför är jag något så inåt helvet nervis nu! Något som jag vet är att det är 653 stycken för utom jag som deltar i tävlingen, så totalt 654 pers.
Jag vet inte hur bidragen bedöms, jag vet inte om juryn läser igenom hela bidragen eller om de läser första sidan och kastar iväg det om de inte rycks med på en gång.
Jag vet vad priset är; de fem eller sex bästa bidragen blir publicerad i en antologi, den (eller de, tydligen) som vinner allt ihop får 100 000 kronor.
Den här tävlingen har upptagit mycket av min tankeverksamhet ända sedan jag skickade iväg mitt bidrag.
Jag ska inte ljuga. Jag ska vara ärlig och inte säg att jag inte bryr mig om jag vinner eller inte för det gör jag. Jag som de allra flesta vill vinna, man deltar inte i en tävling om man inte har det minsta lilla sug att vinna. Jag kommer att bli ledsen om jag inte ens blir nominerad, jag kommer att bli väldigt ledsen om jag inte är bland de fem bästa!
Till min familj vill jag bara säga:
Snälla, var beredd att fånga mig om jag faller. För jag är som ett okokt ägg den här månaden, slår det i golvet går det sönder.
Det är i alla fall så jag känner när jag tänker på tävlingen, vilket just nu är ca 21 - 22 timmar om dygnet.
Jag tror till och med att mitt undermedvetna har lystrat till anspänningen...
Gode Gud, låt mig i alla fall vara en av de fem bästa!
fredag 22 februari 2013
Kloka tankar
Något som jag kom att tänka på i går var att kvalitet kommer av kvantitet. Om någon ritar tillexempel, var enda dag från femårs åldern och framåt så kommer den personen bara att bli bättre och bättre.
Kvantiteten kommer mycket sannolikt att minska allt eftersom att den här personen blir bättre på att teckna, men kvalitén på teckningarna kommer förr eller senare att skjuta genom taket.
Ibland får jag riktigt kloka tankar...
Kvantiteten kommer mycket sannolikt att minska allt eftersom att den här personen blir bättre på att teckna, men kvalitén på teckningarna kommer förr eller senare att skjuta genom taket.
Ibland får jag riktigt kloka tankar...
tisdag 19 februari 2013
Kalla fingrar och flygande snö
Idag har väl inte varit särskilt olik någon av de andra dagarna på praktiken, jag har visserligen inte praktiserat så länge, men det känns som om jag har kommit in mig till typ 20%.
Idag var det en ny kille som började. Jag vet inte hur gammal han är eller vad han heter. Jag var på toaletten när han kom och fick då inte höra när chefen presenterade honom.
Han fick sitta vid datorn bredvid mig. Önskar att han hade fått datorn på andra sidan rummet eller nåt. Fy för helvetet vad han satt och suckade och pustade!
Jag funderade på om jag skulle fråga ifall han hade tråkigt eller om han var täppt i näsan.
Det lät som om varje ut andning var ett uttryck för den jobbigaste dagen i hans liv.
Samtidigt som det var irriterande så var det nästan lite komiskt och jag hade svårt att inte börja skratta, men mest var det irriterande. Om han inte var uttråkad eller täppt i näsan måste det vara en dålig vana som han har. Något mer kan jag inte komma på.
Ja, jösses!
Utanför flyger små flingor av snö. Mina händer är kalla, de blir de i bland när jag sitter vid en dator, men i det här fallet kan det nog också bero på att jag sitter alldeles bredvid fönstret.
Jag hoppas att vintern tar slut nu. Jag är trött på den! Jag vill känna doften av smältvatten och höra porlandet och droppandet i stuprännorna. Jag vill höra fåglarna kvittra och se djupa gropar i snön på baksidan av min lägenhet.
Idag var det en ny kille som började. Jag vet inte hur gammal han är eller vad han heter. Jag var på toaletten när han kom och fick då inte höra när chefen presenterade honom.
Han fick sitta vid datorn bredvid mig. Önskar att han hade fått datorn på andra sidan rummet eller nåt. Fy för helvetet vad han satt och suckade och pustade!
Jag funderade på om jag skulle fråga ifall han hade tråkigt eller om han var täppt i näsan.
Det lät som om varje ut andning var ett uttryck för den jobbigaste dagen i hans liv.
Samtidigt som det var irriterande så var det nästan lite komiskt och jag hade svårt att inte börja skratta, men mest var det irriterande. Om han inte var uttråkad eller täppt i näsan måste det vara en dålig vana som han har. Något mer kan jag inte komma på.
Ja, jösses!
Utanför flyger små flingor av snö. Mina händer är kalla, de blir de i bland när jag sitter vid en dator, men i det här fallet kan det nog också bero på att jag sitter alldeles bredvid fönstret.
Jag hoppas att vintern tar slut nu. Jag är trött på den! Jag vill känna doften av smältvatten och höra porlandet och droppandet i stuprännorna. Jag vill höra fåglarna kvittra och se djupa gropar i snön på baksidan av min lägenhet.
Praktik
I januari började jag praktisera på fritidsgården på kulturhuset, men jag började nästan att klättra på väggarna, det fanns så lite där att göra så jag höll på att bli tokig.
Efter nästan fyra veckor där, ordnade jag en ny praktik. Jag fick hjälp förstås och nu sitter jag på den nya praktiken.
Jag får redigera gamla bilder i Photoshop Elements. Det funkar bra, men i fredag höll jag på att bli tokig på en bild. Det var så mycket skador på den att jag trodde att jag aldrig skulle bli klar.
Lyckligtvis så blev jag klar med den bilden i går.
På båda mina praktikplatser har jag begagnat mig av Nutrilett. Det är lätt att få ner i väskan och därför bra som lunch.
Jag köpte två lådor nu senast, en vilkas påsars inne håll har jordgubbssmak och den andra choklad.
Under praktiken på fritidsgården körde jag bara på den med chokladsmak och trodde många gånger att jag skulle storkna. Nu är det så med jordgubbssmaken istället, den smakar som milkshake. Jag tycker verkligen, verkligen, verkligen inte om milkshake!Det är något av det äckligaste jag vet.
Egentligen ska man ersätta alla måltiderna, frukost, lunch och middag, med Nutrilett, men jag känner inte att jag pallar det. Det blir för mycket! För lite att tugga! Jag vet inte om jag har minskat i bredde eller vikt på det än, men mina brallor känns större och de glider ner mycket lättare.
Nu måste jag återgå till bilden som jag håller på med just nu. Jag skrev det här inlägget som en vila för mina ögon (det är dumt att stirra sig blind) och som en uppdatering för de som läser min/mina bloggar.
Efter nästan fyra veckor där, ordnade jag en ny praktik. Jag fick hjälp förstås och nu sitter jag på den nya praktiken.
Jag får redigera gamla bilder i Photoshop Elements. Det funkar bra, men i fredag höll jag på att bli tokig på en bild. Det var så mycket skador på den att jag trodde att jag aldrig skulle bli klar.
Lyckligtvis så blev jag klar med den bilden i går.
På båda mina praktikplatser har jag begagnat mig av Nutrilett. Det är lätt att få ner i väskan och därför bra som lunch.
Jag köpte två lådor nu senast, en vilkas påsars inne håll har jordgubbssmak och den andra choklad.
Under praktiken på fritidsgården körde jag bara på den med chokladsmak och trodde många gånger att jag skulle storkna. Nu är det så med jordgubbssmaken istället, den smakar som milkshake. Jag tycker verkligen, verkligen, verkligen inte om milkshake!Det är något av det äckligaste jag vet.
Egentligen ska man ersätta alla måltiderna, frukost, lunch och middag, med Nutrilett, men jag känner inte att jag pallar det. Det blir för mycket! För lite att tugga! Jag vet inte om jag har minskat i bredde eller vikt på det än, men mina brallor känns större och de glider ner mycket lättare.
Nu måste jag återgå till bilden som jag håller på med just nu. Jag skrev det här inlägget som en vila för mina ögon (det är dumt att stirra sig blind) och som en uppdatering för de som läser min/mina bloggar.
torsdag 14 februari 2013
En blomma som jag
Ikväll gick jag till Ica för att handla. Min tanke från allra första börja var att jag skulle köpa någon god choklad till mig själv, eftersom att jag inte har någon på den här dagen. Sen kom tanken att jag skulle köpa god choklad och handla inför helgen så att jag slapp göra det i morron.
För att göra en lång historia kort, jag handlade inför helgen, men jag köpte ingen choklad. Jag köpte någonting, men inte choklad.
Jag gick och tittade på blommorna. Rosorna var för dyra och jag gillar inte tulpaner i vas. Efter att ha tittat en stund fick jag syn på några små blommor som alla stod i en varsin liten... skål/vas... någonting sånt. Jättesöta!
Jag tittade på dem och undrade vilken av dem jag skulle välja. Det fanns inte så många kvar och alltså inte så
många färger att välja på, men så såg jag den. Det stod längst in i skuggan av hyllan ovanför. Jag tog fram den för att se vilken färg det var. Den hade samma färg som de flesta andra, men jag bestämde mig för att det var just den jag skulle ha och här är varför:
Den är som jag, liten, söt, äkta (jag kände på bladen genom plasten som omslöt den och bladen var kalla, plastblommor är inte kalla), och blommar i skuggan.
"Awww!" tänkte jag och tog den i min hand. "Du kommer med mig!"
Jag tror att det är någon sorts orkidé.
För att göra en lång historia kort, jag handlade inför helgen, men jag köpte ingen choklad. Jag köpte någonting, men inte choklad.
Jag gick och tittade på blommorna. Rosorna var för dyra och jag gillar inte tulpaner i vas. Efter att ha tittat en stund fick jag syn på några små blommor som alla stod i en varsin liten... skål/vas... någonting sånt. Jättesöta!
Jag tittade på dem och undrade vilken av dem jag skulle välja. Det fanns inte så många kvar och alltså inte så
många färger att välja på, men så såg jag den. Det stod längst in i skuggan av hyllan ovanför. Jag tog fram den för att se vilken färg det var. Den hade samma färg som de flesta andra, men jag bestämde mig för att det var just den jag skulle ha och här är varför:
Den är som jag, liten, söt, äkta (jag kände på bladen genom plasten som omslöt den och bladen var kalla, plastblommor är inte kalla), och blommar i skuggan.
"Awww!" tänkte jag och tog den i min hand. "Du kommer med mig!"
Jag tror att det är någon sorts orkidé.
torsdag 7 februari 2013
Folk (på gymmet)
Som en del vet, men inte alla, så går jag och tränar på sjukhusets gym. När jag är där så lyssnar jag på musik i min mp3-spelare. Radion som surrar på i lokalen sänder ändå mest bara reklam så...
Det märkvärdiga är att mina hörlurar, sånna som man stoppar in i öronen, verkar vara osynliga.
För utom jag och någon till så är de mycket... hur ska jag uttrycka det här fint...? Äldre människor som går och tränar där. Inget fel i det, men varför försöker de prata med mig när en vit sladd går från min ficka och upp till mina öron? Är de dumma, blinda eller vill de inte försöka förstå att jag inte hör vad de säger?!
Det är jätteirriterande!
Jag är inte intresserad av vad de pratar om, jag hör dem inte, men ändå så ska de avbryta mitt musik lyssnande. För artig som jag är uppfostrad, tar jag snällt ur hörlurarna och frågar vad det var de sa.
Om någon som går på sjukhusgymmet i Bollnäs råkar läsa det här så kan ni väl ta fasta på att jag inte är särskilt intresserad av att prata när jag tränar, det är ett störande moment. Så låt mig vara när jag tränar och har hörlurarna i. Måste ni nödvändigtvis uttrycka er med adress till mig så använd kroppsspråket.
Det märkvärdiga är att mina hörlurar, sånna som man stoppar in i öronen, verkar vara osynliga.
För utom jag och någon till så är de mycket... hur ska jag uttrycka det här fint...? Äldre människor som går och tränar där. Inget fel i det, men varför försöker de prata med mig när en vit sladd går från min ficka och upp till mina öron? Är de dumma, blinda eller vill de inte försöka förstå att jag inte hör vad de säger?!
Det är jätteirriterande!
Jag är inte intresserad av vad de pratar om, jag hör dem inte, men ändå så ska de avbryta mitt musik lyssnande. För artig som jag är uppfostrad, tar jag snällt ur hörlurarna och frågar vad det var de sa.
Om någon som går på sjukhusgymmet i Bollnäs råkar läsa det här så kan ni väl ta fasta på att jag inte är särskilt intresserad av att prata när jag tränar, det är ett störande moment. Så låt mig vara när jag tränar och har hörlurarna i. Måste ni nödvändigtvis uttrycka er med adress till mig så använd kroppsspråket.
tisdag 8 januari 2013
Helvetet!!!!!
Jag har tidigare, som den trogna läsaren vet, diskuterat tro, religion och vad jag tror på. Jag tror på en del saker som andra tror på och en del andra saker som en del andra inte tror på. Det skulle ta alldeles för lång tid att räkna upp allt som jag tror och inte tror på, därför tänker jag bara nämna några saker som jag inte tror på för att vägen till poängen i det här inlägget inte ska bli så fasligt lång.
Okej. Jag tror inte på demoner, satan eller helvetet.
Så då var det gjort.
Vidare...
Jag nämnde de här tre grejerna som jag inte tror på för en kompis, hon vet själv vem hon är, och då konstaterade hon att efter som att jag inte tror på demoner, satan och helvetet så kan jag inte tro på gud heller.
Jo, det kan jag.
Ett argument som jag har dragit förut till varför jag tror på gud, men inte satan, är att om man nu ska tro på gud så är ju han allas pappa. Känner ni någon pappa som skulle kasta sina ungar ner i en brinnande avgrund för att de varit stygga? Jag gör inte det.
Sen är det väldigt osannolikt att gud och Lusifer, som satan hette från början, fortfarande är osams.
Min kompis menade att det måste finnas en ond motsatts till gode gud.
Det kanske det gör, men då knappast i form av en brinnande avgrund med en galen gubbe som sticker eldgafflar i häcken på folk tillsammans med sina lika galna polare.
Jag resonerar så här:
Det finns människor som svälter, barn som blir misshandlade på mer än ett sätt och redan innan den 21 december förra året var det någon galning som sköt ihjäl 20 pers på en skola i USA, större delen av den skaran var barn.
Det behövs inget helvete och ingen värld som går under, det fixar vi så bra själva här på vår lilla söta planet.
Det finns tusentals människor som redan lever i helvetet på jorden.
Helvetet finns inte, du kan inte komma dit när du dör, särskilt inte om du redan varit där. Det är ologiskt.
Okej. Jag tror inte på demoner, satan eller helvetet.
Så då var det gjort.
Vidare...
Jag nämnde de här tre grejerna som jag inte tror på för en kompis, hon vet själv vem hon är, och då konstaterade hon att efter som att jag inte tror på demoner, satan och helvetet så kan jag inte tro på gud heller.
Jo, det kan jag.
Ett argument som jag har dragit förut till varför jag tror på gud, men inte satan, är att om man nu ska tro på gud så är ju han allas pappa. Känner ni någon pappa som skulle kasta sina ungar ner i en brinnande avgrund för att de varit stygga? Jag gör inte det.
Sen är det väldigt osannolikt att gud och Lusifer, som satan hette från början, fortfarande är osams.
Min kompis menade att det måste finnas en ond motsatts till gode gud.
Det kanske det gör, men då knappast i form av en brinnande avgrund med en galen gubbe som sticker eldgafflar i häcken på folk tillsammans med sina lika galna polare.
Jag resonerar så här:
Det finns människor som svälter, barn som blir misshandlade på mer än ett sätt och redan innan den 21 december förra året var det någon galning som sköt ihjäl 20 pers på en skola i USA, större delen av den skaran var barn.
Det behövs inget helvete och ingen värld som går under, det fixar vi så bra själva här på vår lilla söta planet.
Det finns tusentals människor som redan lever i helvetet på jorden.
Helvetet finns inte, du kan inte komma dit när du dör, särskilt inte om du redan varit där. Det är ologiskt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)