fredag 7 augusti 2015

Lite mer än vad jag förväntade mig

I måndags var jag på arbetsförnedringen.
Klockan var strax efter 1 när jag kom dit. Jag var vrålhungrig och törstig för att det var varmt ute.
Jag kommer in, tar en kölapp och hoppas att det inte kommer att ta allt för lång tid eftersom att jag ska träffa en kompis så fort jag är klar där inne och jag ville inte gärna låta henne vänta.
Men att låta folk vänta är något som arbetsförnedringen är ganska så bra på. Jag står där och tittar. Det första jag lägger märket till är att det nu mera bara finns ett bord där någon står och tar emot de som har tagit en kölapp.
"Vilken tur att jag väntade tills nu," tänkte jag.
Jag är väl medveten om hur det brukar vara där mellan klockan 12 - 13. Ni vet den där fågeln med rosa hår som brukar bråka med Kalle Anka varje julafton? Mellan de båda klockslagen brukar arbetsförmedlarna springa runt som den fågel för att då kommer alla som tror att det inte är många andra arbetslösa där vid lunch.
Glad att jag i alla fall inte har ett jobb på arbetsförnedringen.

I alla fulla fall; jag fick vänta på att det blev min tur och det var ingen som hade de två numren före mig, men hon som stod där höll tydligen på att träna en ny arbetsförmedlare som stod bredvid och tittade på, så jag hoppades att hon visade honom något nödvändigt.
Det blev min tur och jag berättade vad jag var där för att göra och fick uppge mitt personnummer.
En sak som jag störde mig på var att människan inte sa något om vad hon gjorde på datorskärmen.
Visserligen är alla människor mer eller mindre synska, men jag kan inte läsa tankar än! Så ni som jobbar på en sådan eller liknande myndighet: tala om vad det är ni läser på skärmen och ställ gärna frågor.
Det blev jobbigt tyst i ca två och en halv minut. Tillslut fick jag sätta mig och vänta på att någon skulle ha tid inne på kontoret.
Jag tänkte att det var arbetsförnedringen i ett nötskal; låta arbetslös vänta med lapp i handen, låta arbetslös vänta utan lapp i handen.
Jag skulle inte haft något emot det om hon vid borde hade gått och kollat i de närliggande kontoren och frågat i fall det var någon som hade tid, men det gjorde hon inte. Då är det en liten del av min hjärna som är tvärsäker på att jag kommer att få sitta där med kurrande mage och torr tunga hela dagen.
Nu blev det lyckligtvis inte så.

Jag hade tur.
Arbetsförmedlaren som jag fick träffa var en kvinna, A-L, som jobbar där ett tag och som jag därför känner lite gran. Jag tycker om henne för att hon är trevlig och för att hon verkligen oroar sig för om hon märker att man inte mår bra.
Överlag gick det bättre än vad jag hade förväntat mig. Jag fick, för andra gången någonsin, ett tips om jobb att söka. Ett i Kristianstad och ett i Bollnäs.
A-L förklarade skillnaden mellan ett platsförslag och en platsanvisning; platsförslag är ett tips, du måste inte söka, men det kan vara smart om du gör det och platsanvisning är mer en befallning: SÖK!
Hon visade mig även en annan sak, jag kommer inte ihåg vad det heter, men det går ut på att lappar med sökbara jobb sätts upp på en vägg inne på arbetsförnedringens lokal där man kan gå och titta om det är något som man är intresserad av. Om man ser något som är intressant så tar man en blankett, fyller i ens namn, numret som står på lappen med jobbet på och lämnar in.

Jag fick alltså ut lite mer än vad jag hade förväntat mig.
Tänk om det kunde vara så varje gång, tänk om det hade varit så under de åren då jag var långtidsarbetslös och blev så nere att jag grät mer än vad jag hade gjort på länge.
Arbetsförnedringen är till för att arbetslösa ska få hjälp att bli anställda, men efter de åren då som jag nyss nämnde fick jag stå ensam. Jag gjorde allt jag kunde för att få jobb och praktik, men tillslut, när man har fått nobben tillräckligt många gånger (och det ska sägas att det inte är alla arbetsgivare som hör av sig och ens säger "Nej, tyvärr") så orkar man tillslut knappt bry sig längre och börjar undra vad det är för fel. Jag fick inbankat i mig att det inte var något fel på arbetsmarknaden, vilket det egentligen var, och då kunde jag bara dra slutsatsen att det var mig det var något fel på.
Så därför hatar jag arbetsförnedringen. Jag fick ytterst lite hjälp under den där tiden i mitt liv och blev skickad från jobbcoach till jobbcoach och sen till praktikplats till praktikplats.
Jag lyckades få en praktikplats själv, men de två andra blev arbetsförnedringen tvungen att ringa åt mig för så fort jag gick och frågade någonstans fick jag alltid svaret "Nej, vi har inte tid att lära upp någon ny" eller helt enkelt "Nej". Vissa trodde till och med att jag fortfarande gick i gymnasiet, vilket var puckat att tro eftersom att mitt personnummer stod högst upp på mitt personliga brev.

måndag 3 augusti 2015

Vad jag förväntar mig

Nu är mitt sommarjobb över.
Jag jobbade med ett projekt på Alfta och Edsbyns bibliotek som heter Sommarboken.
Det är för att barn mellan 8 - 12 år ska få chans att läsa och prata om böcker, något som de kanske inte får tillfälle till annars. Och kanske inte på ett lika fritt sätt i skolan.
Det har varit superkul!
Nu är det tyvärr färdigjobbat för mig och jag måste gå till arbetsförnedringen idag.

Funderar på vad jag förväntar mig av arbetsförnedringen, en fråga som jag förväntas svara på när jag kommer dit.
Hm... Att de ska göra som de alltid har gjort de gånger då jag har varit arbetslös; säga åt mig vad jag ska göra, rita streckgubbar, lägga upp selfies på dem själva och nämnda streckgubbe, ringa ett samtal och börja om från början. (Det är i alla fall vad jag ser  att de som arbetar på arbetsförnedringen gör i mitt huvud bara jag tänker på det).
Jag väntar mig YTTERST LITE av arbetsförnedringen eftersom att det tidigare har varit till YTTERS LITEN nytta för mig att vara inskriven där.

Jag får stå ensam i alla fall.

Om jag hade förväntat mig något som helst stöd eller någon som helst nytta från arbetsförnedringen så hade jag inte vaknat med ett stort gapande hål i mig i morse för att jag visste att jag måste ringa dit.
Nu måste jag gå dit.

Jag ber till gud fader allsmäktig att jag inte blir långtidsarbetslös. Senaste gången blev mitt psyke så nedtryckt i tårna att det tog två år att ens få upp det till midjan.

torsdag 14 maj 2015

Te

En av mina kurskamrater delade detta på facebook.

Själv vill jag inte ha te när jag sover eller på något annat vis slocknat som ett ljus och precis som alla andra vill jag inte pressas till att dricka te eller göra något annat heller.
Sen vill jag bara säga det att: bara för att någon är uppklädd i något som någon annan kan se som
te-bjudningskläder så är det inte självklart att den första personen, som har de här kläderna på sig, vill ha te.

Samtycke är en viktig fråga annars också, inte bara när det gäller te.
Jag tycker att den gyllene regeln är något som är jättebra att gå efter:
Gör helt enkelt ingenting mot någon annan som du inte vill att de ska göra mot dig.

Respektera andras vilja och person.

Använd sunt förnuft.

Jag tror att om vi alla gör det här så bor vi snart i en mycket trevligare värld.

tisdag 20 januari 2015

När jag var liten... del 2

Det mesta som jag vet om när jag var liten, innan jag var tre år, är såna saker som min mamma har berättat för mig.

Jag var, som jag nämnt i det förra inlägget, som Skrållan på Saltkråkan. Det gick inte att vända sig bort en sekund utan att jag smet iväg.
Något som jag tyckte om när jag var liten var att klättra på saker. Jag klättrade överallt där jag kom åt. Stolar, bord och bänkar. Risken var att jag skulle ramla ner och slå mig, men som liten ser man inte såna faror. Allt måste ju göras och upptäckas. Mitt vilda klättrande resulterade i att mamma och pappa fick lägga ner stolarna på rygg för att jag inte skulle kunna klättra upp.

En annan sak som jag hade för mig när jag var liten, som mamma har berättat om, är att jag tyckte om att ta ut alla saker ur de golvnära skåpen i köket och sen krypa in där.
Jag har ett vagt minne av ett sånt tillfälle. Jag plockade ut alla mammas Tupperware grejer ur det stora hörnskåpet och kröp in. Det hjälper förstås att jag har sett bildbevis på det.

På 90-talet blev det inte lika stort ståhej om en unge sprang naken ute på gräsmattan. Nu är det annorlunda när alla är oroliga för att barn överhuvudtaget ska råka ut för barnpornografibrott och ”fula gubbar” (och tanter) i största allmänhet.
Men ganska ofta när jag var liten burkade jag och mina syskon springa omkring utan kläder. Det var ingen stor grej. På sommaren sprang vi i badkläder, kortbyxor eller ingenting ute.
Det ledde till en annan sak som jag inte har något minne av, men som jag har fått höra om:
På framsidan på Nybyggarvägen 10 fanns det två träd. Ett äppelträd, som var min storasysters, och en stor tall som, så vitt jag vet, alltid hade stått där och som tillhörde sig själv. På den sida om tallen som stod närmast syrenhäcken stod en sten. Det var ingen stor sten, beroende på hur stor man själv är. Den var i alla fall stor nog för att det skulle vara roligt för små barn att klättra och leka på.
En sommardag när de tre barnen Hammargren (vi hette det i efternamn, mer om det i ett annat inlägg) sprang runt och lekte; en av dem, lilla jag, hade ingenting på sig. Min storebror klättrade upp på stenen och jag följde strax efter. Jag hade inte börjat gå på pottan än så när jag var uppe, eller på väg upp (jag vet inte vilket), rullade det bruna kluttar ner för stenens ena sida.

Vid ett annat tillfälle bajsade jag i badkaret också. Brorsan som satt i samma badkar fick bråttom upp.

torsdag 1 januari 2015

När jag var liten...

Många gånger när hela familjen samlas för att fira något; en födelsedag, julafton, nyår, påsk eller bara ändå kommer det upp historier från barndomen som börjar med ”Minns du…” eller ”Kommer du ihåg…”.
Eller så blir någon ombedd att berätta om något från när de var små. Då börjar oftast frågan med ”Kan inte du berätta…”, ”Vad brukade du…” eller något i den stilen.

Bli inte förvånad om många av dina barndomsminnen har bleknat eller försvunnit helt, det har antagligen gått några år sen dess. Sen är det så att barn inte börjar minnas saker förrän de är ca 3 år.
Jag minns nästan ingenting förrän jag började närma mig den åldern. Ibland hjälper det att se bilder. Själv har jag två små album. Deras omslag är mjuka och, i brist på bättre ord, gummiaktiga. Den ena har motivet av Disneys version av Skönheten & Odjuret på framsidan. Bell och Odjuret dansar, med fullmånen som går upp bakom slottet i bakgrunden, runt dem dansa Chip, Lumiere, Cogsworth och Mrs. Potts.

Albumet är fyllt med bilder från 1994, men börjar med en bild från ett mycket tidigare tillfälle. Ett tillfälle som jag inte tror att jag minns, men som jag kan föreställa mig.
Bilden föreställer mig själv när jag, jag gissar att jag var ungefär 1 år, står i bara blöja i slasken. Jag hade tydligen klättrat upp på bänken bredvid via en stol och vidare till slasken. Tydligen var det en av mina favoritplatser. Varför vet jag inte riktigt. Som de flesta barn tyckte jag förmodligen om att leka med vatten.
Mer om albumen och dess innehåll i ett senare inlägg.

Det finns fler saker som jag inte minns, de flesta var inte särskilt märkvärdiga. Men några saker som jag gjorde var, om inte spännande, i alla fall rolig.

När jag var liten, inte ens tre år, var jag enligt mamma som SkrollanSaltkråkan. Det gick inte att vända ryggen till mig utan att jag smet iväg.
Innan jag fortsätter att berätta om mina upptåg och äventyr, tycker jag att det är bra om jag målar upp scenen för er först.

Till och med 2002 bodde jag och min familj, helt eller delvis, på Nybyggarvägen 10 i Runemo. Runemo ligger mitt i mellan Bollnäs, där jag bor nu, och Alfta där jag bodde delvis från 1999 till 2002 och helt från 2002 till dess att jag gick ut gymnasiet.
Nybyggarvägen 10 var ett enplans hus. Det var vitt med blå knutar och svart tegeltak. Tomterna avgränsades av häckar eller staket, våran avgränsning var en syrenhäck.
Bakom alla de husen på samma sida som nummer 10 hade en skog bakom sig. Där bodde myror, fåglar och rådjur med mera. De större djuren som kunde vara farliga för små barn höll sig på avstånd, människor för ju ett sån fruktansvärt liv och dessutom kunde människor vara farliga.

Desto längre ner på gatan som man kom desto mer sluttade marken, det gick en back ner som slutade nedanför en annan backe, Pulkabacken, som låg alldeles vid älven. Och älven skulle man akta sig för, i den bodde nämligen Älvgubben. Om man gick för nära älven så sträckte Älvgubben ut sin långa starka arm och drog ner en i vattnet och om det hände så fanns man inte mer.

Jag har alltid, ända sen jag förstod vad mina föräldrar sa, föreställt mig Älvgubben som den elaka arga versionen av GB-gubben, den skyllt som i alla fall brukade visa att här finns det glass från GB. Älvgubben var jätte-, jättelång, smal, med långa ben som kunde ta jättekliv. Enorma fötter som kunde krossa bilar, långa armar som han bara behövde sträcka ute lite grann för att dra ner barn i det kalla vattnet. Han hade bara hår på runt om huvudet, inget mitt uppe på, och håret var orange halvlångt trassligt och stripigt, eftersom att det var blött. I ansiktet var han målad som en clown, men istället för att se glad ut och le såg han alltid arg och elak ut.
Pricken över i:et var den svarta lilla hatten som han aldrig lyfte på och som, till skillnad från GB-gubbens hatt. inte hade någon blomma i bandet.
Den första saken som jag var rädd för som barn var att Älvgubben skulle dra ner mig i älven, då skulle jag ju sluta finnas och det var inte bra.

Men självklart förstod jag ingenting om faran med älven förrän jag började förstå vad de vuxna sa och själv började kommunicera. Innan det hände så hade min mamma och pappa goda skäl att vara oroliga för sin minsting och försvann bara de vände ryggen till en sekund.
Många gånger hittade de mig på väg mot Pulkabacken och älven. De hade sannolikt aldrig tråkigt när jag väl lärt mig att ta mig fram på egna knän och egna fötter.
Lyckligtvis fanns det något distraherande på vägen till Pulkabacken. Bredvid vårt hus låg nämligen lekparken. Det var säkert många lyckliga gånger som min mamma och pappa hittade mig där.

På andra sidan om lekparken bodde en annan familj. De höll på att måla om huset en sommar. En burk färg och en pensel lämnades på bron. Den burken och den penseln hittade jag. Ni kan säkert gissa vad jag gjorde med dem.
Ja, jag började måla om bron.

måndag 13 oktober 2014

Var inte det här smart så säg? <---(inte en fråga)

Det är inte förrän man får strykjärnet i huvudet som man inser hur tungt det faktiskt är.

(Kom ihåg: det var jag som sa det först :P
Jag är så stolt över den formuleringen.)

torsdag 18 september 2014

En labyrint i mörkret

Ljuset slocknade när jag fick mitt betyg.
Men mörkret har ännu inte stoppat mig.
Som om jag vore instängd i minutaurens labyrint letar jag nu febrilt efter trådar i mörkret.

Som du som läsare kanske ser så behöver du ha läst mina tidigare inlägg för att förstå det här.
Kryptiskt nog, men jag de få läsare som jag vet att jag har en så pass nära relation till mig att de inte redan känner till den sits jag sitter i.