Vad jag förväntar mig

Nu är mitt sommarjobb över.
Jag jobbade med ett projekt på Alfta och Edsbyns bibliotek som heter Sommarboken.
Det är för att barn mellan 8 - 12 år ska få chans att läsa och prata om böcker, något som de kanske inte får tillfälle till annars. Och kanske inte på ett lika fritt sätt i skolan.
Det har varit superkul!
Nu är det tyvärr färdigjobbat för mig och jag måste gå till arbetsförnedringen idag.

Funderar på vad jag förväntar mig av arbetsförnedringen, en fråga som jag förväntas svara på när jag kommer dit.
Hm... Att de ska göra som de alltid har gjort de gånger då jag har varit arbetslös; säga åt mig vad jag ska göra, rita streckgubbar, lägga upp selfies på dem själva och nämnda streckgubbe, ringa ett samtal och börja om från början. (Det är i alla fall vad jag ser  att de som arbetar på arbetsförnedringen gör i mitt huvud bara jag tänker på det).
Jag väntar mig YTTERST LITE av arbetsförnedringen eftersom att det tidigare har varit till YTTERS LITEN nytta för mig att vara inskriven där.

Jag får stå ensam i alla fall.

Om jag hade förväntat mig något som helst stöd eller någon som helst nytta från arbetsförnedringen så hade jag inte vaknat med ett stort gapande hål i mig i morse för att jag visste att jag måste ringa dit.
Nu måste jag gå dit.

Jag ber till gud fader allsmäktig att jag inte blir långtidsarbetslös. Senaste gången blev mitt psyke så nedtryckt i tårna att det tog två år att ens få upp det till midjan.