Morgonstund har guld i mun

Vilken jävla natt!
Jag har aldrig varit med om något liknande!
Min hjärna känns helt manglad.

Jag drömde så många konstiga och obehagliga drömmar i natt att jag tappade räkningen. Det var svårt att säga var den ena börja och nästa tog vid.
Jag drömde något väldigt obehagligt som hade med The Mothman att göra. Jag vaknade efter den, klev upp och gick på toaletten. Jag somnade nästan direkt efter att jag lagt mig igen och då fortsatte konstigheterna.
Jag minns inte allt. En dröm handlade om Scrubs och dr Cox var tvungen att operera hjärnan eller nåt, sen kom det något om en dotter som hade get sin knarkande mor tabletter, fel sorts tabletter. Flickans morfar som var uteliggare dök upp, jag skulle gå iväg med nå bakvärk till ett konditori.
Sen fram emot att väckarklockan ringde så kom det upp en idé mitt i allt att man skulle kunna marinera kyckling i jordnötssmör.

Det var skönt när väckarklockan ringde och ännu skönare när jag satt och åt frukost.
Då var det verkligen morgonstund har guld i mun.

Dock varar inte sånna stunder för evigt.
Nu sitter jag på Miroi och försöker hitta ett jobb att söka. Hjärnan känns lika manglad som den först gjorde när jag tog mig ur sängen. Den enda skillnaden är att jag har åtskilligt fler plagg på kroppen än vad jag hade då.

Innan jag blir tokig

I natt var det fjärde gången någonsin som jag drömt att jag rest till Stor Britanien, till London.

Förstagången som jag drömde om det bytte drömmen med resenär hela tiden. Först var det mamma och pappa. Sen var det syrran ett tag, sen var det en kompis från högstadiet och sen mamma och pappa igen.
I denna första dröm verkade allt så exotiskt och nytt.
Något som jag tyckte var underligt var att jag kände igen mig. Husen och gatan som jag gick upp för.

Den andra drömmen var bra snurrig, i alla fall om man tittar på ytan, men plockar man i sär den som jag gör nu inser jag att den går mer på djupet än vad jag först trodde.
Jag kände det fruktansvärda suget efter att åka dit att det i närmaste var olidligt!
Jag sprang till planet som hade parkerats intill fotbollsplanen i Alfta, lite mysko.
Väl ombord på planet fick jag se en glimt av vad min familj höll på med. De gick runt och letade efter mig.
Först fick jag ångest. Kunde jag verkligen lämna dem bara så där?! Sen blev jag rädd. Skulle de sakna mig och vara orolig för min skull?? Tänk om något händer dem medan jag är borta?!
Jag kastade mig av planet, halvägs fram till dem ångrade jag mig och klev ombord igen, men där satt brorsan och pratade med en kille som var på väg hem efter en tripp till USA.
Snart kom mamma och syrran ombord också. Fråga mig inte var pappa var, han höll sig väl till det han sagt.
Han har sagt att nästa gång han åker till Grekland så stannar han där sen. Han hade antagligen ingen lust att åka till London.
Bra, tänker du. Familjen med ingen ångest och rädsla för dig och samma för din familj.
Visst, men jag kände mer förvirrad och trött än något annan. Trygg, förvirrad och trött visserligen, men även besviken. Det hade inte alls varit en del av planen att familjen skulle komma med.

Tredje gången hade jag rest dit med den som jag helst av allt vill åka dit med, min bästa kompis.
Då var allt ett spännande äventyr och vi, flummskallar som vi är hade svårt att hitta och blev lite smått osams när vi försökte hitta till Baker street, men när vi väl gjorde det blev allt i lagom takt bra igen.

I den här drömmen reste jag själv.
Det enda som var riktigt lustigt i drömmen var att planet som jag skulle flyga med landade på Bollnäs tågstation, på spåret, så det var där jag klev ombord.
Jag reste dit för att jag skulle jobba som nanny.
Väl framme fick jag vänta på min arbetsgivare i ett litet rum i ett hus någonstans i närheten av Baker street.
Jag hann inte bara upptäcka att jag hade kladdat maskara på ögonlocken innan hon kom. Jag hann även vaknka.


Jag har drömt om att åka till London sen jag var 14 - 15 år. Jag har fortfarande inte kommit dit. Jag har inte pengar att åka någonstans.
Men du kan väl spara är det någon idiot som säger nu.
Pucko! Jag lever för fan på existensminimum varenda jävla månad. Jag har för i helvet inte råd att spara! Om jag hade det skulle jag inte kunna göra det i alla fall. Hemma kan jag inte låta bli att tafsa på slantarna och på banken ser soc dem och då blir det ett jävla liv!

De senaste två åren har jag drömt om att åka dit och jobba, men jag vågar inte. Jag är rädd.
Rädd att något ska hända min familj medan jag är borta.
Mamma måste ha en mask på sig när hon ska sova så att hon inte får andningsuppehåll när hon snarkar.
Pappa har problem med lungorna han också och nu i våras fick han vara på sjukhus ett bra tag och läkarna trodde att det kunde vara en propp i lungan. Lyckligtvis var det inte det, men ändå. Något kan fortfarande hända.
Jag är rädd att missa något. Att något ska hända och att jag då inte är där.
Jag har alltid varit mamma och syrrans nalle så fort något har hänt, en mycket irriterande och avskräckande uppgift, men uppenbarligen behövd.
Syrran har nyss flyttat ihop med sin kille och jag känner på mig att det här verkligen kommer att hålla LÄNGE.
Jag har inte den blekaste aning om var brorsan håller på med i sitt liv, men jag veta att han har ett, även om han inte berättar om det för mig.
Sen har jag mormor och morfar att oroa mig för också.

Någon som vet vad de här drömmarna betyder? Är det bara en spegling av vad jag längtar efter? En förutsägelse?
Mamma skulle säga att jag inte behöver vara orolig, men varför är jag det då?
Ingen rök utan eld bruka man ju säga.

Jag vet, jag vet

En av coacherna här på Miroi föreslog att jag skulle ta kontakt med olika tidningar och tidskrifter och fråga ifall jag kunde få praktisera eller bara ta sånna små jobb som deras ordinarie personal inte hinner med.

Jan Sjölund och Rasmus Malm och även Aase Berg, vilka jag hade som föreläsare när jag pluggade Kreativt skrivande A och B, gjorde alla klart för mig och de andra i klassen att det inte händer att en tidning annonserar på platsbanken när det finns ett ledigt jobb. De tar ofta in frilansare och andra personer som de tycker är bra.

Jag vet det här, men har ändå just skickat ett varsitt mail till Gefle dagblad och Arbetarbladet.
Jag tänker så här: Jag lärre pröva i alla fall.

Ingen kan någonsin säga att något inte går om ingen har försökt.
Det sades att människor aldrig skulle kunna flyga, men se: Vi flyger kors och tvärs som flugor.

Sen finns det en del kloka galningar, min bror är en av dem, som hoppar ut ur fult fungerande plan med en fallskärm som det förhoppningsvis inte är något fel på.
Jag skulle aldrig ha skrivit som jag gjorde nyss om jag visste att min bror inte läser min blogg, inte vad jag vet i alla fall.

Om du mot förmodan läser det här, käre bror, ska du inte känna hur det knyter sig i magen.
Jag vet att du klarar att hoppa, hela familjen vet det. Du är min bror så det vore konstigt om du inte skulle klara det.

Höja och sänka

Diss:
Pippinett-tjejer och småtjejer.
Den första av de två åldras, medan den senare åldras ju mer jag åldras.
Pippinett-tjejer är de tjejer, de kan vara i alla åldrar. De är sånna där fåniga tjejiga tjejer, jag har gått med väldigt många sånna i skolan. Det är den där finflickor som inte kan ta i maskar, går och håller sig i skolan för att de inte kan gå på toaletten. De är ofta pinnsmala med färgat hår. De är rädda för grodor och maskar och allt som kan vara lite småkletigt som tillexepel pajdeg.
Förutom de att de är det fjantigaste som någonsin har gått i ett par skor så kan de vara helt okej som personer. Det är bara det där larvet som de har för sig som gör mig helt fullkomligt galen!

Småtjejer är den sorten som blir äldre och äldre ju äldre jag blir.
Just i detta ögonblick sitter det två stycken framför mig.
Småtjejer är sånna tjejer som är verkligen besatta av fecebook, twitter och alla andra sånna grejer. De är ökända för sitt uppförande på ofentliga platser där de gapar, skriker och härjar som om världen höll på att gå under.
En gång så satte sig en småtjej bakom mig på bussen när jag bodde i Gävle. Det var en stor grupp med mest småtjejer och fårstås ett gäng smågrabbar. Den här småtjejen satt med en av sina kompisar, det var ganska fullt på bussen så hennes andra kompis fick sitta eller stå längre fram.
Det blev omedelbart som världens största mest knökfulla hönshus!
Vet ni vad den här tjejen som satt bakom mig gjorde?
Hon reste sig upp och bara några centimeter från mitt öra skrek hon åt sin kompis: "Molly! Molly!!"
Lite lust jag hade att smälla till henne då! Men jag är expert på att coola ner så jag lyckades avhålla mig från det.
Vad jag borde ha gjort var att ha rest mig upp vänt mig till henne och rytigt: "Sätt dig ner och håll käften! Skärp dig för i helvete ungjävel!"

Pippinett-tjejer har jag svårt för.
Småtjejer får mig att vilja spruta eld!


Hiss:
Folk som faktiskt uppför sig som folk. Som inte skriker och gapar på offentliga platser, inte knuffas och trängs som om ragnarrök var i antågande och som inte hetsar upp sig för små saker, men ändå lugnt och bestämt kan säga ifrån.