Innan jag blir tokig

I natt var det fjärde gången någonsin som jag drömt att jag rest till Stor Britanien, till London.

Förstagången som jag drömde om det bytte drömmen med resenär hela tiden. Först var det mamma och pappa. Sen var det syrran ett tag, sen var det en kompis från högstadiet och sen mamma och pappa igen.
I denna första dröm verkade allt så exotiskt och nytt.
Något som jag tyckte var underligt var att jag kände igen mig. Husen och gatan som jag gick upp för.

Den andra drömmen var bra snurrig, i alla fall om man tittar på ytan, men plockar man i sär den som jag gör nu inser jag att den går mer på djupet än vad jag först trodde.
Jag kände det fruktansvärda suget efter att åka dit att det i närmaste var olidligt!
Jag sprang till planet som hade parkerats intill fotbollsplanen i Alfta, lite mysko.
Väl ombord på planet fick jag se en glimt av vad min familj höll på med. De gick runt och letade efter mig.
Först fick jag ångest. Kunde jag verkligen lämna dem bara så där?! Sen blev jag rädd. Skulle de sakna mig och vara orolig för min skull?? Tänk om något händer dem medan jag är borta?!
Jag kastade mig av planet, halvägs fram till dem ångrade jag mig och klev ombord igen, men där satt brorsan och pratade med en kille som var på väg hem efter en tripp till USA.
Snart kom mamma och syrran ombord också. Fråga mig inte var pappa var, han höll sig väl till det han sagt.
Han har sagt att nästa gång han åker till Grekland så stannar han där sen. Han hade antagligen ingen lust att åka till London.
Bra, tänker du. Familjen med ingen ångest och rädsla för dig och samma för din familj.
Visst, men jag kände mer förvirrad och trött än något annan. Trygg, förvirrad och trött visserligen, men även besviken. Det hade inte alls varit en del av planen att familjen skulle komma med.

Tredje gången hade jag rest dit med den som jag helst av allt vill åka dit med, min bästa kompis.
Då var allt ett spännande äventyr och vi, flummskallar som vi är hade svårt att hitta och blev lite smått osams när vi försökte hitta till Baker street, men när vi väl gjorde det blev allt i lagom takt bra igen.

I den här drömmen reste jag själv.
Det enda som var riktigt lustigt i drömmen var att planet som jag skulle flyga med landade på Bollnäs tågstation, på spåret, så det var där jag klev ombord.
Jag reste dit för att jag skulle jobba som nanny.
Väl framme fick jag vänta på min arbetsgivare i ett litet rum i ett hus någonstans i närheten av Baker street.
Jag hann inte bara upptäcka att jag hade kladdat maskara på ögonlocken innan hon kom. Jag hann även vaknka.


Jag har drömt om att åka till London sen jag var 14 - 15 år. Jag har fortfarande inte kommit dit. Jag har inte pengar att åka någonstans.
Men du kan väl spara är det någon idiot som säger nu.
Pucko! Jag lever för fan på existensminimum varenda jävla månad. Jag har för i helvet inte råd att spara! Om jag hade det skulle jag inte kunna göra det i alla fall. Hemma kan jag inte låta bli att tafsa på slantarna och på banken ser soc dem och då blir det ett jävla liv!

De senaste två åren har jag drömt om att åka dit och jobba, men jag vågar inte. Jag är rädd.
Rädd att något ska hända min familj medan jag är borta.
Mamma måste ha en mask på sig när hon ska sova så att hon inte får andningsuppehåll när hon snarkar.
Pappa har problem med lungorna han också och nu i våras fick han vara på sjukhus ett bra tag och läkarna trodde att det kunde vara en propp i lungan. Lyckligtvis var det inte det, men ändå. Något kan fortfarande hända.
Jag är rädd att missa något. Att något ska hända och att jag då inte är där.
Jag har alltid varit mamma och syrrans nalle så fort något har hänt, en mycket irriterande och avskräckande uppgift, men uppenbarligen behövd.
Syrran har nyss flyttat ihop med sin kille och jag känner på mig att det här verkligen kommer att hålla LÄNGE.
Jag har inte den blekaste aning om var brorsan håller på med i sitt liv, men jag veta att han har ett, även om han inte berättar om det för mig.
Sen har jag mormor och morfar att oroa mig för också.

Någon som vet vad de här drömmarna betyder? Är det bara en spegling av vad jag längtar efter? En förutsägelse?
Mamma skulle säga att jag inte behöver vara orolig, men varför är jag det då?
Ingen rök utan eld bruka man ju säga.