Kloka tankar

Något som jag kom att tänka på i går var att kvalitet kommer av kvantitet. Om någon ritar tillexempel, var enda dag från femårs åldern och framåt så kommer den personen bara att bli bättre och bättre.
Kvantiteten kommer mycket sannolikt att minska allt eftersom att den här personen blir bättre på att teckna, men kvalitén på teckningarna kommer förr eller senare att skjuta genom taket.

Ibland får jag riktigt kloka tankar...

Kalla fingrar och flygande snö

Idag har väl inte varit särskilt olik någon av de andra dagarna på praktiken, jag har visserligen inte praktiserat så länge, men det känns som om jag har kommit in mig till typ 20%.

Idag var det en ny kille som började. Jag vet inte hur gammal han är eller vad han heter. Jag var på toaletten när han kom och fick då inte höra när chefen presenterade honom.
Han fick sitta vid datorn bredvid mig. Önskar att han hade fått datorn på andra sidan rummet eller nåt. Fy för helvetet vad han satt och suckade och pustade!
Jag funderade på om jag skulle fråga ifall han hade tråkigt eller om han var täppt i näsan.
Det lät som om varje ut andning var ett uttryck för den jobbigaste dagen i hans liv.
Samtidigt som det var irriterande så var det nästan lite komiskt och jag hade svårt att inte börja skratta, men mest var det irriterande. Om han inte var uttråkad eller täppt i näsan måste det vara en dålig vana som han har. Något mer kan jag inte komma på.

Ja, jösses!

Utanför flyger små flingor av snö. Mina händer är kalla, de blir de i bland när jag sitter vid en dator, men i det här fallet kan det nog också bero på att jag sitter alldeles bredvid fönstret.

Jag hoppas att vintern tar slut nu. Jag är trött på den! Jag vill känna doften av smältvatten och höra porlandet och droppandet i stuprännorna. Jag vill höra fåglarna kvittra och se djupa gropar i snön på baksidan av min lägenhet.

Praktik

I januari började jag praktisera på fritidsgården på kulturhuset, men jag började nästan att klättra på väggarna, det fanns så lite där att göra så jag höll på att bli tokig.
Efter nästan fyra veckor där, ordnade jag en ny praktik. Jag fick hjälp förstås och nu sitter jag på den nya praktiken.
Jag får redigera gamla bilder i Photoshop Elements. Det funkar bra, men i fredag höll jag på att bli tokig på en bild. Det var så mycket skador på den att jag trodde att jag aldrig skulle bli klar.
Lyckligtvis så blev jag klar med den bilden i går.

På båda mina praktikplatser har jag begagnat mig av Nutrilett. Det är lätt att få ner i väskan och därför bra som lunch.
Jag köpte två lådor nu senast, en vilkas påsars inne håll har jordgubbssmak och den andra choklad.
Under praktiken på fritidsgården körde jag bara på den med chokladsmak och trodde många gånger att jag skulle storkna. Nu är det så med jordgubbssmaken istället, den smakar som milkshake. Jag tycker verkligen, verkligen, verkligen inte om milkshake!Det är något av det äckligaste jag vet.
Egentligen ska man ersätta alla måltiderna, frukost, lunch och middag, med Nutrilett, men jag känner inte att jag pallar det. Det blir för mycket! För lite att tugga! Jag vet inte om jag har minskat i bredde eller vikt på det än, men mina brallor känns större och de glider ner mycket lättare.

Nu måste jag återgå till bilden som jag håller på med just nu. Jag skrev det här inlägget som en vila för mina ögon (det är dumt att stirra sig blind) och som en uppdatering för de som läser min/mina bloggar.

En blomma som jag

Ikväll gick jag till Ica för att handla. Min tanke från allra första börja var att jag skulle köpa någon god choklad till mig själv, eftersom att jag inte har någon på den här dagen. Sen kom tanken att jag skulle köpa god choklad och handla inför helgen så att jag slapp göra det i morron.

För att göra en lång historia kort, jag handlade inför helgen, men jag köpte ingen choklad. Jag köpte någonting, men inte choklad.
Jag gick och tittade på blommorna. Rosorna var för dyra och jag gillar inte tulpaner i vas. Efter att ha tittat en stund fick jag syn på några små blommor som alla stod i en varsin liten... skål/vas... någonting sånt. Jättesöta!
Jag tittade på dem och undrade vilken av dem jag skulle välja. Det fanns inte så många kvar och alltså inte så
många färger att välja på, men så såg jag den. Det stod längst in i skuggan av hyllan ovanför. Jag tog fram den för att se vilken färg det var. Den hade samma färg som de flesta andra, men jag bestämde mig för att det var just den jag skulle ha och här är varför:

Den är som jag, liten, söt, äkta (jag kände på bladen genom plasten som omslöt den och bladen var kalla, plastblommor är inte kalla), och blommar i skuggan.
"Awww!" tänkte jag och tog den i min hand. "Du kommer med mig!"

Jag tror att det är någon sorts orkidé.

Folk (på gymmet)

Som en del vet, men inte alla, så går jag och tränar på sjukhusets gym. När jag är där så lyssnar jag på musik i min mp3-spelare. Radion som surrar på i lokalen sänder ändå mest bara reklam så...
Det märkvärdiga är att mina hörlurar, sånna som man stoppar in i öronen, verkar vara osynliga.
För utom jag och någon till så är de mycket... hur ska jag uttrycka det här fint...? Äldre människor som går och tränar där. Inget fel i det, men varför försöker de prata med mig när en vit sladd går från min ficka och upp till mina öron? Är de dumma, blinda eller vill de inte försöka förstå att jag inte hör vad de säger?!
Det är jätteirriterande!
Jag är inte intresserad av vad de pratar om, jag hör dem inte, men ändå så ska de avbryta mitt musik lyssnande. För artig som jag är uppfostrad, tar jag snällt ur hörlurarna och frågar vad det var de sa.

Om någon som går på sjukhusgymmet i Bollnäs råkar läsa det här så kan ni väl ta fasta på att jag inte är särskilt intresserad av att prata när jag tränar, det är ett störande moment. Så låt mig vara när jag tränar och har hörlurarna i. Måste ni nödvändigtvis uttrycka er med adress till mig så använd kroppsspråket.