Jaha! Å vem fan ä du då?!

Det stör mig något så fruktansvärt när människor, oftast är det gamla människor, kommer fram till mig någonstans och säger något i stil med "Hej, Linn!" och jag har ingen aning alls om vem fan de är!

Det hände idag på Ica, och det har hänt ca 50 - 100 gånger per år sen jag var 18 - 20 år. Det jävligaste är att jag kan ha träffat den här personen någon gång för väldigt, väldigt, väääääligt länge sen och de antar fortfarande att jag vet exakt vem de är!

Jag vill bara upplysa alla om att så vida vi inte hade någon form av relation, tex att du var lärare på en skola som jag har gått på, vän med någon av mina föräldrar och kommit och fikat hos oss flera gånger så är det högst osannolikt att jag vet vem du är.

Ni kan i alla fall skippa att högt konstatera: "Du känner inte igen mig, va?"
Om jag ser ut som ett frågetecken i ansiktet så betyder det att jag inte vet vem du är, alltså; hoppa direkt till förklaringen, presentera dig, förklara hur du känner mig och berätta om vårt senaste möte.
Då kanske det säger pling. Räkna inte med det, men om jag plötsligt skiner upp då vet du att det har sagt det.
Och för mitt välmåendes skull: Be mig inte att hälsa till någon om jag fortfarande inte känner igen dig efter att du har förklarat vem du är. Det är asjobbigt för mig att inte känna igen någon som så uppenbart känner igen mig och att behöva berätta för någon annan att jag träffade en person som jag inte har någon aning om vem de är, men han/hon bad mig att hälsa. Jag har dessutom svårt för namn, jag kan komma ihåg ansikten väldigt bra, men om jag inte känner igen ditt ansikte och inte ditt namn så har jag förmodligen glömt båda tills dess att jag kommer hem.

200 år fram och tillbaka på ingen tid alls

Har du någonsin varit med om att du rört vid något, sett något, klivit in i ett rum och plötsligt få en liten film uppspelad för din inre blick?

Det har jag.
Båda gångerna skedde under en och samma dag.

Jag var 14 år och en grupp bestående av en lärare och elever från blandade klasser hade cyklat till Runemo för att titta på två kvarnar.
Den första kvarnen var liten, den låg och ligger förmodligen fortfarande på sidan av en av de vägar som leder in till Nefab (Nefab är en fabrik som bland annat tillverkar lådor, om jag inte minns helt fel).
Kvarnen drevs av en bäck som rann vid sidan av den, men eftersom att kvarnen inte längre är i bruk var kvarnhjulet upplyft en bit från vattnet så att det inte skulle snurra.
Efter som att kvarnen var så liten kunde inte hela gruppen gå in på en gång och titta, så jag och några till väntade och tittade runt utanför.
Jag ställde mig och tittade på kvarnen, den låg i en sänka och för att komma ner till den var man tvungen att gå försiktigt ner för en brant och nästan icke-existerande stig.

Jag stod bara där och tittade, tyckte att den låg vackert belägen, men annars så tänkte jag inte på någonting och plötsligt hände något. Jag såg igenom någon annans ögon, en ung man, inte mycket äldre än mig själv. Hans hår var brunt och lockigt, han hade en vit skjorta och en, i brist på bättre förklaring, Emil-i-Lönneberga-mössa på sig.

Jag kan bara sluta mig till, både beroende på hans klädsel och det faktum att läraren hade berättat att kvarnen användes under 1800-talet, att synen var från någon som levt under 1800-talet.

Den unge mannen gick ner till kvarnen, öppnade dörren, gick in och frågade efter sin pappa. Någon upplyste honom om att hans pappa fanns på övervåningen och i samma stund ropade pappan: "Mats?" och kom fram till trappan som var nästan direkt innanför dörren.
"Pappa," svarade den unge mannen och lika snabbt som synen kommit för mig försvann den och var tillbaka.

Jag var jag och jag var tillbaka i nutiden, men ingenting hade hänt, det var det som förvånade mig mest tror jag. Ingen hade märkt vad som hände mig, jag hade inte rört mig en centimeter, jag hade inte rört på armar eller huvud. Jag stod där jag hade stått när synen började och tittade fortfarande ner på kvarnen.
Någon av de andra eleverna sa något retsamt till mig, jag minns inte vad, men läraren sa ifrån, att det inte var snällt att säga så.
Jag hade minst väntat mig att jag fått blodsockerfall eller nåt och svimmat av det, men nej; ingenting hade hänt. Hur kunde en sån upplevelse inte ta någon tid alls? Jag förstod inte och förstår fortfarande inte.
Ingen tid hade gått!

När jag gick ner till kvarnen och in genom dörren och tittade runt där inne så såg allting ut som det hade gjort i min syn.
Jag gick upp för trappan och såg den stora kvarnstenen. Något som kom upp i mitt huvud var att pappan, Mats pappa, hade fått handen krossad under kvarnstenen.

En liten stund senare begav vi oss till den andra kvarnen som var större och bara låg en liten bit bort och vars hjul drevs av den stora älven som forsar fram genom Runemo.

Det jag minns av det som hände var att vi gick in på bottenplan och fick en i taget klättra upp för en stege och titta hur det såg ut på övervåningen. Vi fick inte gå upp och ställa oss på golvet, det var gammalt och kunde i värsta fall gå sönder.
Jag fick klättra upp först.
Det fanns inget där att se, det enda som fanns där var ett par gamla skidor som stod lutade mot den bortre väggen.
Jag tittade på skidorna och då hände det igen!
Det jag såg var en person som åkte på de där skidorna, ner för en snötäckt backe i en väldig fart. Personen var klädd i pälskantad vit vintermössa, en stor vinterkappa, också vit, och ett par lovikavantar.
Synen lämnade mig, jag var inte lika förvånad den här gången, jag undrade bara hur det kom sig att jag kunde se det och den största frågan: Varför?

Jag klättrade ner igen, jag berättade det inte för läraren, hon kunde ju inte svara på mina frågor i alla fall, och självklart berättade jag det inte för någon av de andra eleverna.
Någon vecka senare berättade jag det för min mamma och hennes vän som händelsevis hette Mats, men han bodde, då i alla fall, någonstans bortom Söderhamn.


Så nu har jag berättat ännu en av de fantastiska övernaturliga historierna från mitt liv.

Det var länge sen

Jag har inte skrivit ett enda inlägg sen Grillnatta!

Till hälften har jag inte haft någon lust och till hälften har jag inte haft tid.
Jag skrev en bra grej på en grupp jag är med i på Facebook, när en annan medlem frågade hur resten av oss mådde: Jo... När jag inte pluggar ihjäl mig sover jag som en nedklubbad Törnrosa.
Det var vad jag svarade och om jag inte sover så lyssnar jag på bok tills jag somnar.

Jag vet inte vad mer jag ska skriva...
Jag går Programmet för professionellt skrivande på högskolan i Gävle. Jag har hunnit med en salstenta, en omtenta på den salstentan och jag ska snart göra omtenta igen. Jag och mina kurskamrater är inne på det tredje momentet i kursen så vi har hunnit med mer än bara en tenta och en omtenta, vi har fått lämna in två hemtentor i moment två och gjort muntlig redovisning av ett miniprojekt, vi håller som bäst på med ett grupparbete som ska redovisas muntligt och sen blir det mer hemtenta och omtenta för mig och de andra som inte klarade den förra omtentan.
GUD! JOBBIGT! HJÄLP!

Jag säger bara en sak: Jag hoppas verkligen, verkligen, verkligen att vi kan få jullov. Det behöver inte vara något stort. En och en halv vecka låter ganska bra, men om jag får spå lite så kommer det att bli inlämning av hemtenta någon gång i slutet av december.

Jag är nöjd så länge jag blir godkänd i den här kursen för den här kursen är då fan inte lätt! Jag ska testa att få C nästa termin, just nu är jag glad om jag får E, vilket betyder godkänt.
Någon gång nästa år, förmodligen till hösten, ska vi läsa Kreativt skrivande C eller 3, vad man nu vill kalla det, potatis/potät. Jag längtar tills dess.

Vad som än händer under det här programmet så vägrar jag att hoppa av! Det är inte ett alternativ! Jag vägrar att gå tillbaka till att vara arbetslös!
Jag ska klara det och sen ska jag trycka upp mitt examensbevis trynet på arbetsförmedlingen!

Nu lärre jag göra andra saker, jag har disk som vill bli avsköljd.