De döda spelar fotboll i himlen

Den första advent 2006 dog min mammas farbror, Bengt.
Jag och mina syskon har alltid kallat honom för farbror Bengt.
Han hade legat på sjukhus i några veckor, minst. Jag vet inte exakt hur länge, men tillräckligt länge för att han skulle ha hunnit genomgå en operation i hjärtat, de sprängde något där, jag vet inte minns inte vad; hur som helst så hjälpte det inte och någon vecka innan han dog så hälsade jag på honom på sjukhuset för första gången.
Jag vet inte ens om han såg mig, märkte att jag var där. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Han låg där i sin säng på Bollnäs sjukhus och var, som jag minns det, både väldigt trött och väldigt medicinerad, mot smärtan. Mamma som var med gick fram och pratade med honom. Han svarade på tilltal, men verkade inte vara riktigt med. Under bilfärden hem sen diskuterade mamma och mormor om han kanske såg någon annan stå där i deras ställe. Mamma var tydligen väldigt lik någon och det var inte otroligt att farbror Bengt hade trott att mamma var hon.
Jag var så förvånad att se farbror Bengt på det där viset. Han brukade alltid sitta glad och pigg i sin rullstol och språka och skratta. Därför kom jag själv inte på något annat att göra än att bara stå där och se på den underliga scenen som utspelade sig i det där lilla rummet på Bollnäs sjukhus.

Klockan var ca nio på morgonen den första advent när mamma la på telefonluren i köket. Hon kom in till mig där jag satt i vardagsrummet. Hon berättade för mig att farbror Bengt hade dött nu, förmodligen någon gång tidigt på morgonen eller under natten. Det hade blivit bestämt ett bra tag innan att om hans hjärta slutade slå när han låg där så skulle läkarna inte försöka återuppliva honom.

Det som förvånade mig efteråt var att jag inte började gråta eller någonting när jag fick höra att han hade dött.
Något som jag sa då och som även det förvånade mig senare var:
"Nu kan han vara med och spela fotboll".
Farbror Bengt har inte kunnat gå särskilt mycket under sitt liv och jag har under hela mitt liv varit av den tron att när man dör så försvinner alla svårigheter och sjukdomar som man hade när man levde, därför sa jag att farbror Bengt kunde vara med och spela fotboll.

Något som jag fick reda på på begravningen, där jag var den som grät mest så att det skvalade, var att när morfar och farbror Bengt var barn brukade de spela fotboll. Farbror Bengt hade alltid fått vara målvakt eftersom att han inte kunde springa runt med sina kryckor. Jag hade ingen aning om det och ändå så sa jag som jag sa morgonen efter att han hade dött.

Anledningen till varför jag skriver det här nu är förmodligen... förmodligen så är det min sista bearbetning av den första död av en nära anhörig som jag varit tillräckligt gammal för att begripa när det hände.
Jag kommer förmodligen återkomma till det igen i ett senare inlägg. Men just nu räcker det med den här delen av berättelsen.

Jag skulle inte ha suttit och skrivit om det här nu om jag inte just hade varit ute på promenad.
Inte så långt ifrån där jag bor ligger Bollnäs kyrka med kyrkogård och allt. När jag vill ta en kort promenad så tar jag alltid vägen genom kyrkogården. Förrförra gången jag tog den korta promenaden så såg jag en liten fotboll i en buske. Jag plockade upp den och la den på en bänk så att den skulle synas bättre.
Jag tänkte lite roat: "Haha! De döda spelar tydligen också fotboll".
Nu när jag gick där igen så började jag tänka på den där bollen och tänkte på vad jag tänkt och tänkte:
"De döda spelar också fotboll. De döda spelar fotboll i himlen".
Jag började tänka på farbror Bengt och på det jag sagt och på det jag fick reda på, på begravningen.
Då föll, kanske inte polletten, men något föll ner med ett krasch som från en blixt. Och där började bearbetningen.

Jag saknar dig oerhört mycket, farbror Bengt. Bara så att du vet det.