Facebook

Jag mindes just varför det tog en så in åt helvete lång tid innan jag skaffade facebook.
Anledningen till det är helt vettig.
Jag kom att tänka på det förra veckan också, men då slog det mig inte på samma sätt. Folk Gillar saker även om de är dåliga!
Om någon skriver: Jag är så fruktansvärt förkyld!
Gillar minst 5 pers det på tre timmar. Vad är det för fel på folk!
Jag skrev just: Gruvar mig
Nu har en gammal klasskompis till mig Gillat det.
Är det någon sorts skadeglädje att Gilla när någon mår dåligt eller har otur?
Vad fan! Jag fattar inte det här!
Nu kommer säkert någon att säga: Men det är ju för att visa att man har sett det
Det syns lika jävla väl om man bara kommenterar! Det behöver inte ens vara en lång mening! Det kan vara en ledsen gubbe eller Aj då eller Det var inte bra!
Är det lättja eller skadeglädje det är frågan om här?
Jag frågar för jag fattar verkligen inte!

Jag försöker vara ärlig så långt det går på facebook, det är inte alla som är det heller, och jag Gillar inte saker som är dåliga!

Hopp

"I heard her voice inside my head. She spoke of my father and the fall of Gondor. She said to me, even now, there is hope left, but I cannot see it." - Boromir, Sean Bean, Sagan om ringen (filmen)

Det finns säkert flera historier om hopp, jag känner bara till en. Har ni hört historien om Pandoras ask? Det är en myt som kommer från Grekland och är mycket känd; om ni inte har hört den så återger jag den här efter bästa förmåga.

Gudarna hade märkt att människorna sakta men säkert slutade tro på dem och utan människornas tro skulle det bli svårt för gudarna att överleva.
De beslöt sig för att skapa en kvinna och lära upp henne så att hon skulle klara sig mycket väl bland människorna. Hermes, gudarnas budbärare och bland annat tjuvarnas gud, lärde henne inställsamhet och smicker, Athena och Afrodite klädde henne i fina kläder och smycken.
Pandora fördes till Prometeus som hade till uppgift att skapa människorna.
Av gudarna hade Pandora fått en ask som hon öppnade när hon kommit till Prometeus. I asken fanns alla världens sjukdomar och plågor, men Propmeteus bror, Epimetius som släppt in Pandora, skyndade sig att stänga locket.
Det enda som blev kvar på botten av asken var hoppet.
Det sägs att det är anledningen till varför hoppet är det sista som lämnar oss.

0.0 Wow!

I går var jag till optikern. Jag har haft huvudvärk som har kommit och gått under flera månader och den har tryckt mot baksidan av mina ögon.
Jag ser tillräckligt bra för att köra bil, men ändå blev jag överaskad i går kväll.

Jag bad min storasyster att följa med, vilket hon var så snäll och gjorde. När jag fik komma in och undersöka synen vad det inte alls olikt en sån undersökning som man fick göra i skolan, håll för ena ögat och läs vad det står på tavlan. Rad för rad. Bokstäverna blev mindre och mindre. Från vänster till höger öva, jag tyckte att det gick bättre med höger, men kan hända att jag höllför lite mycket över vänstern, men jag är inte säker.

Sen fick jag titta på en lysande prick i något som mest av allt liknade en kikare. Efter det lyste optikern en lampa i mina ögon och tittade noga på dem medan jag skulle försöka titta på ett K på tavlan. När det momentet var klart såg jag små lysmaskar framför ögonen så fort som jag blinkade.
Det var inte så behagligt.

Undersökningen fortsatte, jag fick titta igenom olika glas.
"Ser du bättre genom första... eller andra?" frågade optikern och så fortsatte det en stund. "Första... andra?"
Jag svarade efter bästa förmåga.

Det var var många fler moment i undersökningen, men jag tänker inte återge dem alla.
Tydligen så är jag långsynt, jag ser inte så väl på långt håll.
Jag fick prova ett par glas och jag säger bara det: Jävlar vilken skillnad!
Allt blev så mycket skarpare. Det bruna golvet blev ännu brunare och glänste mer, bokstäverna på tavlan syntes perfekt och när optikern bad mig att se hur liten stil jag kunde läsa i en bok som hon räckte mig så kunde jag läsa den allra minsta, som tydligen brukar användas i instruktionsböcker till bilar och annat. Så små texter brukar jag inte läsa i vanliga fall just för att de är så små.

När jag tog av mig provglasen igen tänkte jag: Holy graplinghook! Brukar jag se så här suddigt?!

Efter att undersökningen var slut fick jag välja bågar. Det var mest därför jag ville ha syrran med mig. Hon har känt mig i 22 år, så hon ser nog bättre än någon annan, förutom mig själv, vad jag passar i. Men när innan undersökningen så var jag jättenervös, vet inte varför, men det var skönt att ha någon att prata med.
Det blev ett par gröna typ fyrkantiga bågar.

Jag glömde att fråga när jag helst ska ha på mig glasögonen eller om jag ska ha på mig dem hela tiden, men det gör ingenting, jag har ju inte fått dem än.
Men om jag tänkte nu när jag var på väg till Miroi att jag nog inte skulle ha något emot att ha dem på för jämnan, det blev en så stor skillnad att det var häftigt att se världen genom ett par glasögon.

Minnen från förr

Jag minns när jag gick i andra klass. Jag minns inte allt förstås, men såna saker som på ett eller annat vis var viktiga och därför satte sina spår.
Jag minns att alla barnen i klassen fick gå in till skolsyster och kolla synen bland annat, en vanlig undersökning. Det blev min tur. När jag skulle kolla synen gjorde jag inte så bra ifrån mig, jag förstod inte det då. Bokstäverna som jag läste på den vita upplysta tavlan var sanningen för mig.
Skolsyster nämnde för mig att jag kanske behövde glasögon.
Jag fick mer eller mindre panik, även om det inte syntes på utsidan.
Jag hade fått intrycket att det var fult att ha glasögon. Gråtandes ritade jag teckningar på mig själv i stora fula glasögon. Jag var övertygad om att jag skulle bli retad, man blev retad när man hade glasögon, det hade jag ju sett på film och på tv.
Mamma sa att jag inte skulle oroa mig.
Hon hade, som hon ofta har, rätt. Jag behövde inte oroa mig.
Det var inget fel på min syn, även om jag riskerade att bli skelögd, men det gick att träna bort.

Anledningen till att jag inte kunde läsa vad som stod på tavlan var att jag var, och är än idag, dyslektiker. Bokstäverna bytte plats med varandra, jag kunde inte koncentrera mig i klassrummet särskilt inte när det var någon av de andra eleverna som satt och babblade, jag hade svårt att lära mig läsa, det tog mig evigheter att läsa och efter att ha läst en stund började det svida i ögonen.
Det dröjde dock tills dess att jag börjat på högstadiet innan jag fick en diagnos.
Skolläkaren på min låg- och mellanstadieskola sa ifrån. Jävligt märkligt att en enda gubbe kan sätta stopp för en välbehövlig diagnos.
Innan jag slutade mellanstadiet var det ett evigt tjatande om att jag skulle byta till en skola för barn som hade... låt oss säga... större handikapp än dyslexi. När jag vägrade det blev det istället ett evigt tjatande att jag skulle gå om en klass. Allt tjat kom ifrån lärarnas sida.
Mamma höll på att bli tokig och jag minns väldigt många samtal med lärare. Något som var helt sjukt med de här samtalen var att mamma inte kunde komma ensam. Pappa var tvungen att komma med för att mamma ens skulle bli lyssnad på. Farsan satt mest bara och nickade instämmande till vad mamma sa. Hon hade för det första rätt och för det andra så hade mamma och pappa redan diskuterat ämnet hemma.
Jag minns vad arg mamma blev första gången som hon inte fick gehör av lärarna. Jag hade rätt till en massa hjälp och jag var inte mentalt handikappad, jag hade dyslexi.

Jag minns tre samtal med min lärare. Det första samtalet handlade om att jag skulle byta till en annan skola.
Läraren frågade mig om jag inte skulle tycka att det var bra och roligt att byta skola. "Få nya kompisar" var ett argument och att jag skulle få "mer hjälp" var ett annat.
"Nej, det vill jag inte," sa jag. "Alla jag känner går här".
Sen var det det där samtalet då pappa var tvungen att vara med och då kom samma fråga igen och läraren fick samma svar.
Några år senare, när jag var 12 år kom det tredje och sista samtalet som jag minns. Det var ett halv år innan jag skulle bli 13 och börja på högstadiet. Läraren frågade om jag inte trodde att det skulle vara bättre om jag gick om ett år. Nu så här efteråt tycker jag att det är lite konstigt att jag inte fick känslan av deja-vu. Jag lovar och svär att hon drog samma argument som hon drog när hon tyckte att jag skulle byta skola.
Det märktes att jag var den enda 12åringen i rummet. Fattade hon inte hur förbannat pinsamt det skulle kännas för mig om jag gick om? Insåg hon inte att särskilt killarna i 5:an var de störigaste snorungar som fanns? Var det verkligen bara jag som visste att gå om var en värre dom än glasögon?!
Behöver jag säga att jag vägrade gå om 6:an?

Jag behövde inte gå om, bland annat tack vare min vägran och en fallande stjärna på nyårsafton.

♫ Ro, ro, ro din båt ♪

För lite mindre än två timmar sen var jag på gymmet och, ja, vad annat gör man på ett gym än tränar? I alla fall på sjukhusets gym, jag har aldrig sett någon snygg kille där och lär inte göra det heller. Det är lika bra för jag är inget för att vara social på gymmet. Syrran går det bra att snacka med om hon är där, men annars vill jag vill gå dit, träna och gå hem.

Idag började använda ett nytt redskap. Det var på eget bevåg, men efter att ha undersökt knapparna och allt det andra på den kom jag fram till att det var bäst att fråga någon.
En tränare visade mig vad knapparna gjorde och det var typ det. Jag använde maskinen förstås också.
Det var roddmaskinen jag testade.
Jag satt och rodde med lagom motstånd i 10 minuter.

Det var kul!
I bakhuvudet skuttar en lite unge runt och tjoar: "Igen, igen, igen!" :P
Skojar bara, men det är inte sista gången som jag sätter mig på roddmaskinen.

Sammanfattning av dagen... förmiddagen... nånting!

Jag sov ASDÅLIGT i natt! Jag gick och la mig i hyfsad tid, klockan var ca 22:20 - 22:30.
Jag låg och vände och vred mig i ungefär en och en halv timme, tittade på klockan och tänkte: "Nej, jag kan inte ligga så här! Jag måste upp och göra något så att jag blir trött."
Tänkt och gjort; jag klev upp, gick på toaletten, kände på dörren så att den var låst. Drack lite vatten och försökte igen. Det gick inte. Upp igen. Jag började lyssna på en ljudbok och läsa en tidning och försökte sen igen. Fick ligga en stund till innan sömnen infann sig. Korta stunder på ca 10 minuter svävade jag mellan sömn och vaket tillstånd, men kom aldrig så nära att jag faktiskt somnade. En gång slumrade jag till ordentligt, men vaknade igen och såg att klockan var 02:0(nånting). Jag tänkte: "Gud! Hur ska jag orka upp i morron?!"
Jag somnade äntligen. Jag drömde att jag var Frodo och att Galadriel hade fått någon jätteknäpp och blivit ond, men det var inte Cate Blanchett som spelade Galadriel i min dröm. Av någon anledning så hade Kristin Kreuk fått ta den rollen. Det kändes något bakvänt.

Klockan ringde halv sju.
"Fy fan!" tänkte jag. "Nä... jag sjukskriver mig från Miroi idag!"
Det gjorde jag förstås inte. Jag sitter på Miroi och skriver det här. Min namnteckning på närvarolistan, två jobbcoacher och x-antal andra deltagare som vittnen bevisar det. Jag får egentligen gå nu, klockan är 12:02, men jag tänker skriva färdigt det här först.

Klockan sju ringde nästa klocka, ja, jag använder två för att vara på den säkra sidan. I ca 10 minuter hade legat och värmt upp ett linne med min kroppsvärme. Det finns inget värre än att dra på sig en kall överdel på morgonen!
Jag tog mig otroligt nog upp och kände mig tillräckligt pigg för att kunna äta en macka och dricka ett glas vatten.
Jag ställde mig i ordning, borstade tänderna, håret, klädde på mig osv...
Jag var väldigt trött och bestämde mig för att köpa en energidryck på vägen till Miroi. Jag gick in på Pressbyrån vid togstationen, men någon energidryck blev det inte. Men jag intalade mig att Xubi var en energidryck och det hjälpte fram till för en dryg halvtimme sen.
På Miroi idag har jag i vanlig ordning skruttat runt på platsbanken, det finns två jobb som jag är intresserad av, men jag har tänkt att jag ska fixa lite referenser innan jag söker dem.
Efter att ha bytt några ord med... Låt oss kalla henne Nina (hon kanske heter det, kanske inte), så hade jag en referens klar, Nina, och en till sak att lägga till i mitt cv under 'Övrigt'.
Jag har varit in på facebook 2-3 kanske 4 korta gånger, men ett av de enklaste sätten att få tag på folk är via facebook och en vän till mig som jag 'jobbat' med och utöver det känt sen jag var typ fyra år finn där. Jag ville ha henne som en av mina referenser. Det fick jag också. Jag skickade ett medelande till henne och frågade om lov och fick tummen upp, ett okej alltså.

Jag tog rast vid 10 tiden. Jag hade redan druckit upp min dryck så jag satt och tittade på en del av en walkthrugh på YouTube.
Jag fortsatte att peta och greja med olika saker som hade med jobbsökande att göra, om inte på datorn så i huvet.
Sen skrev jag ett inlägg här på bloggen som heter Tomtedockan.
Sen kom tröttheten över mig igen. Om någon illvillig själ velat hade denne kunnat slå mig sanslös med en fjäder.
Jag drog på mig jackan, hängde väskan på armen gick ner för trapporna och tvärsöver gatan till närbutiken och köpte en energidryck. Jag är väl medveten om att det är onyttigt med energidryck, men vad fan ska jag göra då?
Nu är den uppdrucken, jag har mailat mitt cv och personliga brev till Nina och skrivit ytterligare ett inlägg.

Nu går jag hem. Tack för mig!

Tomtedockan

Jag känner att jag måste inleda med att berätta att jag inte kommer att återge alla paranormala upplevelser som jag har haft. Det finns förstås flera anledningar till detta. En är att jag inte minns alla detaljer och det skulle bli mycket frustrerande och inte särskilt underhållande läsning. En annan anledning är att jag är mån om andra, lik väl mig själv. Vissa saker bör man inte ta upp hur gärna man än vill.
Om ni vill veta vad det är jag inte berättar så får ni fråga mig i något fredat hörn. Jag kan inte lova att jag kommer att svara, men om jag gör det så har jag gett er ett förtroende. Ni får med andra ord hålla käften om vad jag berättat för er.

Det som jag ska berätta nu är något som ni får berätta vidare.
Denna lilla sanna historia handlar om en för mig mycket kär och mycket saknad tomtedocka.
Jag var ungefär 10 år när det här hände.
Tomtedockan som jag nämnde kom fram varje vinter när det inte var mycket mer än en månad kvar till jul.
Det var en söt docka med ett plastansikte som alltid log mot mig, blå ditmålade ögon som glittrade och ständigt rödrosiga äppelkinder. Kroppen var till större delen av stoppat tyg, men fötterna var ett par träklossar i form av ett par spetsiga träskor.
En röd luva klädde denna lilla figur. Han var rund om magen, vilken var så hårt stoppad att den, hade den tillhört en människa, bara kunde vara muskler. Jag vill minnas att den hade röda handskar och röda strumpbyxor som gick upp i de grå kortbyxorna, en grön tröja under en grå jacka som hölls fast med ett fastsytt tygskärp. Han hade vitt skägg och hår, vilket det sista satt fast i luvan som satt löst (det var en ganska gammal docka).

Jag älskade den dockan. Den fick mig att tänka på tomten som jag hade sett bara några år tidigare och påminde mig om vilken otrolig mängd magi det finns i världen.

Har ni läst mina föregående inlägg så vet ni att vid det här laget var mina föräldrar frånskilda och bodde på varsitt håll.
Jag tillbringade viss tid hos min pappa, blodsliga pappa, och viss tid hos mamma.
Den här dagen var jag hos pappa. Innan jag gick till skolan den morronen bäddade jag ner tomtedockan i min säng och stoppade om honom ordentligt.
När jag kom hem låg inte dockan där. Den var fortfarande på min sägn, men den satt lutad mot väggen.
Jag frågade pappa om han hade flyttat på dockan, men det hade han inte.
Jag kan inte komma på varför han skulle ha sagt att han inte gjorde det om han gjort det.
Vem vet, vem vet, det finns ju några historier om leksaker som kommer till liv.
Kanske tröttnade tomtedockan att ligga nerbäddad under mitt täcke...

Jag saknar den dockan enormt mycket och hoppas att han har det bra där han är nu.

En förföljare

Jag kanske inte kommer ihåg alla underliga saker som jag har upplevt, men jag ska göra mitt bästa så att ni får höra dem alla.
Det här är den andra.

Mina föräldrar skilde sig när jag var nio, mamma flyttade till Alfta och pappa bodde kvar i huset.
De dagar då jag var hos mamma fick jag åka buss till och från skolan.
Efter ett tag märkte jag något som var ganska läskigt, särskilt för en nioåring.
När jag gick till bussen på morgonen och jag gick hem från hållplatsen på eftermiddagen kände jag i ryggen att det var någon som iakttog mig. Jag trodde försås att det var någon som förföljde mig. Alla mammor och pappor varnar ju sina barn för fula gubbar och tanter som lurar med sig barn.
Det var ingen obehaglig känsla, men alla blir vi oroliga om vi tror att någon följer efter oss.
Jag minns att jag alltid vände mig om när det här hände, vilket var varje dag, det hände även när jag var hos pappa, men det var aldrig någon där.
Jag minns särskilt en gång då jag var på väg hem från busshållplatsen. Jag gick på gång vägen, ryggsäcken på ryggen och inte något att oroa mig för. Då kände jag den där känslan i ryggen igen. Jag vände mig om, men det var inte en levande själ i sikte.

Jag anförtrodde mig tillslut till mamma.
"Mamma," sa jag. "Det känns som om det är någon som följer efter mig."
"Hur vet du det?"
"Det känns som om någon tittar på mig bakifrån, men när jag tittar bakom mig så är det ingen där."
"Det är säkert gammelmormor som vakar över dig."
Jag godtog den förklaringen.

Jag visste inte hur rätt mamma hade haft förrän för drygt en och en halv månad sen. Jag mediterade och då fick jag plötsligt träffa min gammelmorfar. Jag frågade honom om det. Han sa:
"Det var bara jag och mamma som ville se till att du kom hem ordentligt."
Med mamma menade han förstås gammelmormor.

Det är ganska naturligt att de följde efter mig och vaktade mig. Jag var nio, åkte buss själv och eftersom att mina syskons skoldagar var längre än mina och mamma ofta fortfarande var på jobbet när jag kom hem fick jag klara mig själv.
Det var lätt: jag klev av bussen, tog gång vägen hem, låste dörren om mig när jag kom hem, jag tog en macka om jag var hungrig, sen fick jag roa mig bäst jag ville. Jag tycker att det gjorde mig självständig.

Tomten

Jag har tänkt att jag ska skriva om de upplevelser som jag har haft igenom mitt liv. Sen om man vill kalla dem andliga- eller övernaturliga upplevelser är upp till var och en.
Jag är fullt medveten om att inte alla tror på andar eller annat som kan räknas till det övernaturliga, men jag gör det. Och då jag accepterar att andra inte tror så får dessa andra, vilka de än är acceptera att jag gör det.

Jag tänker börja med den första övernaturliga upplevelse som jag minns.

Som många andra barn trodde jag på jultomten när jag var liten. Jag var övertygad om att tomtens nissar smög runt och höll koll på vilka barn som var snälla. Var man inte snäll så fick man inga julklappar. Jag fick alltid julklappar så jag antar att jag var snäll.
Jag minns att den vintern då det här inträffade frågade jag mamma:
"... Men om tomtenissarna nu går omkring och tittar på oss barn skulle vi ju se dem."
Jag tror att jag omedvetet försökte sätta morsan på pottan :P
Mamma svarade att anledningen till att man inte kunde se nissarna var att de kunde göra sig osynliga och eftersom att det var mamma som sa det, och när man är liten så har ju mamma och pappa alltid rätt, godtog jag förklaringen med stor förundran över vilken magi jultomten och dennes nissar besatt.

Dagarna gick. Jag var åtta år, det var således vintern 1998.
En kväll, gjorde jag något som jag inte fick... Jag hoppade i mamma och pappas säng.
Min storebror var inne på sitt rum, pappa var på jobbet och mamma höll på att hjälpa  min storasyster med något på datorn som vi nyligen skaffat.
Jag hoppade runt på sängen och hade så kul så.
Mamma och pappa hade två väldigt stora fönster som satt bredvid varandra i ett hörn på huset. Ute var marken täckt av snö, jag kunde se enda bort till skogsbrynet om jag tittade ut.
När jag vände mig om i mitt hoppande och såg ut genom fönstret fick jag se något som fick mig att stanna upp.
Ett ansikte tittade in på mig genom fönstret.
Det var ett gammalt ansikte, men det var ingen vuxen gammal gubbe som tittade in på mig.
Det jag kunde se var axlarna och huvudet, resten var nedanför fönstret. Det var en tomte jag såg.
Han hade grått hår och skägg, detta förvånade mig då jag hade fått lära mig att alla tomtenissar hade vitt skägg och var helt rödklädda, men den här tomten var liten och grå. Det enda röda plagg som han bar var en röd luva på huvudet.
Jag satte mig ner på sängen. En stund, som i mitt minne var oändlig, stirrade vi bara på varandra. Jag tror att han var lika förvånad som jag över att jag kunde se honom.

Tillslut blev det fart i mig! Jag måste hämta mamma och berätta!
Jag flög upp, hakan dinglade fortfarande en bit ner, jag sprang ut till mamma.
"Mamma! Mamma!" sa jag. "Jag har sett en tomte!"
Mamma tittade på mig. Hon försökte förstås förklara vad det var jag hade sett, så som vuxna oftast gör.
"Nej..." sa hon. "Det var säkert Thomas som tagit på sig en tomtemask och försökte skoja med dig."
"Nej, det var inte Thomas," sa jag. "Den var liten och grå!"
Vi frågade honom, men han hade varit inne på sitt rum hela tiden och hans skor stod i hallen.
"Det kanske var pappa som..." försökte mamma, men just då hörde vi hur pappa körde upp på uppfarten.
"Var du ute på baksidan för en stund sen?" frågade mamma när han kom in.
Det hade han inte, han hade just kommit hem och ställt bilen i garaget.

Sen den dagen har jag aldrig hoppat i mamma och pappas säng igen.
Nu när jag är vuxen vet jag vad det var jag såg. Det var en hustomte. En hustomte ser efter gården och alla som bor där, både människor och djur. De tycker inte om fjäsk, men ett fat gröt med en klick smör i tackar de inte nej till.
Nästa vinter övertalade jag pappa att laga gröt som vi kunde ställa ut till tomten. Nästa dag var gröten borta.

Ge oss en ärlig chans!

Det finns inte så många jobb som det påstås. Om det gjorde det så skulle väldigt många fler ha jobb nu.
Jag sitter på Miroi och skriver. Vi som är här idag har fått en uppgift som vi ska göra... i grupp, men just nu verkar det som om alla kör självständigt.
Hittills har det varit 6 timmar i veckan som jag har suttit och blivit påmind, av att bara sitta i dessa lokaler, att jag fortfarande är arbetslös. Sturskheten kan vara på topp när jag kliver ur sängen, men efter mindre än en och en halv timme har det tryckts ner till vaderna.

Jag har nyligen blivit intervjuad i radio angående arbetslösheten bland unga.
Jag undrar hur alla som jobbar som jobbcoacher och arbetsförmedlare reagerar. Jag var inte taskig precis, jag var ärlig och det mesta som jag sa kan uppfattas som konstruktiv kritik.

Chefen på arbetsförmedlingen här i Bollnäs sa att det gäller för de arbetssökande att vara aktiv.
Jag har inte fått höra något annat än att jag är aktiv. Under de 16 månader som jag varit arbetslös har jag inte fått höra något annat av jobbcoacher än att jag är så aktiv i mitt jobb sökande.

Det är inte aktiviteten det är fel på!
Det är det faktum att ungdomar inte får en ärlig chans att visa vad de går för. Ett evigt nekande från arbetsgivare är vad vi får. Inget jobb, ingen praktik, ingenting.
Arbetsgivarna vågar inte anställa unga personer för att de är unga och inte har så mycket erfarenhet.
Men jag måste bara fråga:

Hur i helvetet ska vi kunna få erfarenhet om vi inte ens får en ärlig chans?!

Ge oss en ärlig chans!

En helg i Skyrim

I helgen var jag kattvakt. Syrran och svågern åkte till huvudstaden.
Jag bodde i deras lägenhet från halv tre på lördag till halv tre på måndag.
Min svåger äger ett Playstation som jag fått lov att använda så från ca klockan 18 spelade jag ett fantasy spel som heter Skyrim.
Jag gjorde nästan inget annat än spela, klappa katter och tömma kattlådan. På söndagen satt jag och spelade hela dagen. Jag åt frukost vid 12 tiden sen blev jag inte mer hungrig. Jag tog en macka på kvällen, mest för att få något i mig. Annars spelade jag bara.

Jag hade så kul! Det finns inte ord. Jag döpte min gubbe till Rodric, en blond nordbo, jag missade att man kunde bestämma utseende och kön på sin gubbe, men men... det gör inget ☺
Jag insåg på måndag eftermiddag att det förmodligen är tur att jag inte har någon egen spelkonsoll för då skulle jag nog inte göra så mycket annat än spela.

Jag hade jättekul! ☺

Guld som glimmar

Allt är inte guld som glimmar, ibland är det höstens löv som tagit sig

an en snarlik nyans och glimmar som den ädel metall som någon

gjorde ett ordspråk av.

♥

Mentalt sammanbrott jävligt snart...

Idag kommer jag förmodligen inte göra något annat än att skriva här på bloggen.
I måndags mådde jag dåligt, vid ett tillfälle ställde jag mig mitt i vardagsrummet och gallskrek. Efter det la jag mig på sängen och storgrät i minst 15 minuter. Där efter ringde jag till mamma, jag mår alltid bättre efter att ha pratat med mamma, hon vet vad jag behöver höra.

I tisdags var jag på Miroi i tre timmar, igen för typ millionte gången det här året. Jag hade planerat en massa inför eftermiddagen, bland annat att söka en praktikplats, men efter att ha suttit i vad som lika gärna skulle kunna varit en fängelse cell i tre timmar är man inte så jävla stursk längre. Allt runt omkring mig både nu och då påminner mig om att jag har varit arbetslös i över ett år och det får mig att känna mig helt jävla värdelös.
På kvällen nådde det sin spets för andra gången den här veckan. Jag kände att jag inte pallade mer.
Jag visste att mamma och pappa var hos brorsan. Jag behövde verkligen bli om hållen!
Jag ringde på, blev insläppt av min storebror. Jag tog mig lätt fram till mamma och i hennes famn grät jag på det sätt som en fyraåring gör när världen är riktigt jävla orättvis.
Brorsan frågade mer än en gång ifall det var någon som hade varit taskig mot mig på vägen dit, bara gud vet vad brorsan skulle göra med någon som var taskig mot mig.
Men det var ju inte det... eller världen då, men brorsan kan inte ge hela världen på nöten, det är lite svårt.
Jag och mamma gick ut och pratade. Jag grät mer och mamma kramade mig, tröstade och som vanligt kom det några uppmaningar som hon är säker på skulle göra allting lättare.

Vi kom fram till att en person som sitter i fängelset har det bättre än en som är arbetslös. De får tak över huvudet, mat, fickpengar och chans att studera.
Jag lever på existensminimum varje månad, jag måste snåla för att ha pengar att göra något roligt för. Mina pengar går för övrigt åt till hyra, el, fler räkningar, mat, hygien- och hushållsartiklar.
Hade jag suttit i fängelset hade jag kunnat skriva färdigt mitt romanprojekt, plugga och fortfarande ha både tid och pengar över till att göra något annat.

Är det verkligen meningen att fångar ska ha det bättre än de som faktiskt sköter sig?

Jag har en känsla av att jag skulle känna mig mindre fången och löpa mindre risk för ett mentalt sammanbrott om jag satt på kåken än vad jag gör nu.
Efter tre timmar på ett ställe som bara genom sin existens påminner en om att man har varit arbetslös väldigt länge mår man inte så jävla bra och då klarar man likt förbannat inte att söka varesig jobb eller praktikplats för man börjar alltid undra efter ett tag: Vad är det för fel på mig?

Goda vibbar

Jag måste lysa av godhet på något vis.
Jag är förundrad över att många, vissa lite underliga, andra något äldre människor, dras till mig som flugor till en tänd lampa.
Är det det faktum att jag har några kilo övervikt som får mig att framstå som glad och go?
Är det något med hur jag klär mig? Min röst? Hur jag pratar? Min lukt?

Eller är det faktiskt möjligt att jag ger ifrån mig goda vibrationer?
Ser dessa människor, som dras till mig som om jag vore ett levande ljus, min aura eller nåt i den stilen?

Jag blir inte klok på det här. Jag antar att det är en god egenskap, men vissa av de här personerna som dras till mig, den som är mer än vanligt underliga, är lite obehagliga.
Vad det gäller de personer som dras till mig som är något äldre än jag kan jag bara gissa att jag har en gammal själ eller något så att det är därför de dras till mig.

Jag hoppas att jag inte får lida av det här på något vis för jag gör inte, vad det nu än är jag gör, med flit.

Man ska inte gråta över spild mjölk

Det var så roligt! Jag kan inte låta bli att skratta!

Har du någonsin varit med om att ett talesätt blivit verklighet mitt framför ögonen på dig?
Om du har de så skriv vad- och när det var i en komentar, här eller på facebook.

Jag var på väg ifrån affären idag. Jag hade köpt mjölk och lite andra grejer. Jag hade knappt hunnit 10 meter på min cykel förrän... Kaplask!
Mjölktetran exploderade när kartongen skars sönder mot cykeldäckets stänger. Mjölken sprutade över asfalten och över min vänstra sko.
"Helvete!" svor jag, stannade och hoppade av cykeln.
Inför mina ögon tömdes tetran och ilade i en liten flod ner för asfalten.
Jag blev smått handlingsförlamad för några sekunder. Något liknande har aldrig hänt mig!

Jag ledde fram cykeln till en bänk som jag lutade dem mot.
Ja, ja... tänkte jag. Man ska inte gråta över spilld mjölk!
Sen kunde jag inget annat än plocka ur den trasiga tomma mjölktetran, försäkra mig om att inget ramlat ur hålet som blivit i påsen och gå hem med skrattet som fick tillåtelse att komma ut i solljuset då och då och med ett brett leende som säkert förbryllade de personer jag mötte på vägen.

Jag känner mig...

Jag känner mig ibland, oftare den senaste tiden, men på ett annat sätt en vanligt... som Elizabeth Bennet, Jane Austens kvinnliga hjältinna i Stolthet och Fördom.

Jag har ofta känt mig som henne, det har gått i perioder. Nu har jag känt mig som henne igen, men på ett annat sätt än de andra gångerna.
Jag känner mig som ena halvan av en av världens största kärlekshistorier. Jag har inte sett min Mr Darcy någonstans än, men I can't shake this feeling av att vara ny förälskad. Mer än en morgon under de senaste tre veckorna ha jag vaknat och känt mig så där pirrig och glad som man bara gör när man är kär.
Jag tror jag har en aning om vad den här känslan kan bero på, men jag tar inte upp det nu, en annan gång.

Inte den här fredagen som var, utan fredagen veckan innan, var lyckoruset i hjärta mig mycket behjälplig på gymmet.
Kärlek borde klassas som doping! Jag kunde ha suttit på träningscykeln i timmar om jag inte hade bestämt att jag bara skulle använda den i 10 minuter. Vilken jäkla energi kick jag fick!

Jag kan beskriva känslan jag känner med hjälp av en scen ur filmen Stolthet och Fördom, där Keira Knightley spelar Elizabeth. Scenen kanske är obekant för er som inte har sett filmen, men jag beskriver den ändå, ni får leta reda på filmen.

Scenen är när Elizabeth drömmer, den här scenen är inte med i boken, hon drömmer att hon står på en klippa och ser ut över ett mäktigt landskap. Lösa hårslingor kastas runt omkring hennes huvud, kläderna fladdrar i vinden, solen skiner och pampiglycklig musik spelas.
Det är så jag har känt mig den senaste tiden, som om jag varit Elizabeth mitt i den scenen.

Jag längtar hem

Jag sitter på Miroi just nu. Det är 25 minuter kvar innan jag får gå när jag skriver den här meningen.
Jag längtar hem för hemma behöver jag inte känna mig skamsen för att jag inte sitter och rå söker vart enda jobb (som inte finns) i hela gävleborgslän.

Jag har skrivit en blogg före den här också på Skriverier om mitt skrivande. LÄS DEN!!!

Det hade varit skamset på riktigt om jag hade suttit och tittat på YouTube klipp. Ghostrobo har lagt upp sina senaste klipp från när han har spelat Walking dead. Och jag har längtat hela helgen efter de där klippen.
Nu kan du säkert gissa varför jag längtar hem.
Hemma kan jag med rent samvete titta på YouTube utan att skämmas.

Jag har inte skrivit här inne på ett tag och det beror på att det inte har funnits så mycket att skriva om.
Jag har haft annat roligt för mig, skriva bidrag till Umeå novellpris, följa med syrran och tittat på när hon lett ridlektioner.
Och lite mer personliga grejer som jag inte vill gå in på just nu i det här inlägget.

Så om det inte kommer några nya inlägg betyder det bara att det inte finns så mycket att skriva om.
Eller att jag har fått writers block, det är också en möjlighet...

Morgonstund har guld i mun

Vilken jävla natt!
Jag har aldrig varit med om något liknande!
Min hjärna känns helt manglad.

Jag drömde så många konstiga och obehagliga drömmar i natt att jag tappade räkningen. Det var svårt att säga var den ena börja och nästa tog vid.
Jag drömde något väldigt obehagligt som hade med The Mothman att göra. Jag vaknade efter den, klev upp och gick på toaletten. Jag somnade nästan direkt efter att jag lagt mig igen och då fortsatte konstigheterna.
Jag minns inte allt. En dröm handlade om Scrubs och dr Cox var tvungen att operera hjärnan eller nåt, sen kom det något om en dotter som hade get sin knarkande mor tabletter, fel sorts tabletter. Flickans morfar som var uteliggare dök upp, jag skulle gå iväg med nå bakvärk till ett konditori.
Sen fram emot att väckarklockan ringde så kom det upp en idé mitt i allt att man skulle kunna marinera kyckling i jordnötssmör.

Det var skönt när väckarklockan ringde och ännu skönare när jag satt och åt frukost.
Då var det verkligen morgonstund har guld i mun.

Dock varar inte sånna stunder för evigt.
Nu sitter jag på Miroi och försöker hitta ett jobb att söka. Hjärnan känns lika manglad som den först gjorde när jag tog mig ur sängen. Den enda skillnaden är att jag har åtskilligt fler plagg på kroppen än vad jag hade då.

Innan jag blir tokig

I natt var det fjärde gången någonsin som jag drömt att jag rest till Stor Britanien, till London.

Förstagången som jag drömde om det bytte drömmen med resenär hela tiden. Först var det mamma och pappa. Sen var det syrran ett tag, sen var det en kompis från högstadiet och sen mamma och pappa igen.
I denna första dröm verkade allt så exotiskt och nytt.
Något som jag tyckte var underligt var att jag kände igen mig. Husen och gatan som jag gick upp för.

Den andra drömmen var bra snurrig, i alla fall om man tittar på ytan, men plockar man i sär den som jag gör nu inser jag att den går mer på djupet än vad jag först trodde.
Jag kände det fruktansvärda suget efter att åka dit att det i närmaste var olidligt!
Jag sprang till planet som hade parkerats intill fotbollsplanen i Alfta, lite mysko.
Väl ombord på planet fick jag se en glimt av vad min familj höll på med. De gick runt och letade efter mig.
Först fick jag ångest. Kunde jag verkligen lämna dem bara så där?! Sen blev jag rädd. Skulle de sakna mig och vara orolig för min skull?? Tänk om något händer dem medan jag är borta?!
Jag kastade mig av planet, halvägs fram till dem ångrade jag mig och klev ombord igen, men där satt brorsan och pratade med en kille som var på väg hem efter en tripp till USA.
Snart kom mamma och syrran ombord också. Fråga mig inte var pappa var, han höll sig väl till det han sagt.
Han har sagt att nästa gång han åker till Grekland så stannar han där sen. Han hade antagligen ingen lust att åka till London.
Bra, tänker du. Familjen med ingen ångest och rädsla för dig och samma för din familj.
Visst, men jag kände mer förvirrad och trött än något annan. Trygg, förvirrad och trött visserligen, men även besviken. Det hade inte alls varit en del av planen att familjen skulle komma med.

Tredje gången hade jag rest dit med den som jag helst av allt vill åka dit med, min bästa kompis.
Då var allt ett spännande äventyr och vi, flummskallar som vi är hade svårt att hitta och blev lite smått osams när vi försökte hitta till Baker street, men när vi väl gjorde det blev allt i lagom takt bra igen.

I den här drömmen reste jag själv.
Det enda som var riktigt lustigt i drömmen var att planet som jag skulle flyga med landade på Bollnäs tågstation, på spåret, så det var där jag klev ombord.
Jag reste dit för att jag skulle jobba som nanny.
Väl framme fick jag vänta på min arbetsgivare i ett litet rum i ett hus någonstans i närheten av Baker street.
Jag hann inte bara upptäcka att jag hade kladdat maskara på ögonlocken innan hon kom. Jag hann även vaknka.


Jag har drömt om att åka till London sen jag var 14 - 15 år. Jag har fortfarande inte kommit dit. Jag har inte pengar att åka någonstans.
Men du kan väl spara är det någon idiot som säger nu.
Pucko! Jag lever för fan på existensminimum varenda jävla månad. Jag har för i helvet inte råd att spara! Om jag hade det skulle jag inte kunna göra det i alla fall. Hemma kan jag inte låta bli att tafsa på slantarna och på banken ser soc dem och då blir det ett jävla liv!

De senaste två åren har jag drömt om att åka dit och jobba, men jag vågar inte. Jag är rädd.
Rädd att något ska hända min familj medan jag är borta.
Mamma måste ha en mask på sig när hon ska sova så att hon inte får andningsuppehåll när hon snarkar.
Pappa har problem med lungorna han också och nu i våras fick han vara på sjukhus ett bra tag och läkarna trodde att det kunde vara en propp i lungan. Lyckligtvis var det inte det, men ändå. Något kan fortfarande hända.
Jag är rädd att missa något. Att något ska hända och att jag då inte är där.
Jag har alltid varit mamma och syrrans nalle så fort något har hänt, en mycket irriterande och avskräckande uppgift, men uppenbarligen behövd.
Syrran har nyss flyttat ihop med sin kille och jag känner på mig att det här verkligen kommer att hålla LÄNGE.
Jag har inte den blekaste aning om var brorsan håller på med i sitt liv, men jag veta att han har ett, även om han inte berättar om det för mig.
Sen har jag mormor och morfar att oroa mig för också.

Någon som vet vad de här drömmarna betyder? Är det bara en spegling av vad jag längtar efter? En förutsägelse?
Mamma skulle säga att jag inte behöver vara orolig, men varför är jag det då?
Ingen rök utan eld bruka man ju säga.

Jag vet, jag vet

En av coacherna här på Miroi föreslog att jag skulle ta kontakt med olika tidningar och tidskrifter och fråga ifall jag kunde få praktisera eller bara ta sånna små jobb som deras ordinarie personal inte hinner med.

Jan Sjölund och Rasmus Malm och även Aase Berg, vilka jag hade som föreläsare när jag pluggade Kreativt skrivande A och B, gjorde alla klart för mig och de andra i klassen att det inte händer att en tidning annonserar på platsbanken när det finns ett ledigt jobb. De tar ofta in frilansare och andra personer som de tycker är bra.

Jag vet det här, men har ändå just skickat ett varsitt mail till Gefle dagblad och Arbetarbladet.
Jag tänker så här: Jag lärre pröva i alla fall.

Ingen kan någonsin säga att något inte går om ingen har försökt.
Det sades att människor aldrig skulle kunna flyga, men se: Vi flyger kors och tvärs som flugor.

Sen finns det en del kloka galningar, min bror är en av dem, som hoppar ut ur fult fungerande plan med en fallskärm som det förhoppningsvis inte är något fel på.
Jag skulle aldrig ha skrivit som jag gjorde nyss om jag visste att min bror inte läser min blogg, inte vad jag vet i alla fall.

Om du mot förmodan läser det här, käre bror, ska du inte känna hur det knyter sig i magen.
Jag vet att du klarar att hoppa, hela familjen vet det. Du är min bror så det vore konstigt om du inte skulle klara det.

Höja och sänka

Diss:
Pippinett-tjejer och småtjejer.
Den första av de två åldras, medan den senare åldras ju mer jag åldras.
Pippinett-tjejer är de tjejer, de kan vara i alla åldrar. De är sånna där fåniga tjejiga tjejer, jag har gått med väldigt många sånna i skolan. Det är den där finflickor som inte kan ta i maskar, går och håller sig i skolan för att de inte kan gå på toaletten. De är ofta pinnsmala med färgat hår. De är rädda för grodor och maskar och allt som kan vara lite småkletigt som tillexepel pajdeg.
Förutom de att de är det fjantigaste som någonsin har gått i ett par skor så kan de vara helt okej som personer. Det är bara det där larvet som de har för sig som gör mig helt fullkomligt galen!

Småtjejer är den sorten som blir äldre och äldre ju äldre jag blir.
Just i detta ögonblick sitter det två stycken framför mig.
Småtjejer är sånna tjejer som är verkligen besatta av fecebook, twitter och alla andra sånna grejer. De är ökända för sitt uppförande på ofentliga platser där de gapar, skriker och härjar som om världen höll på att gå under.
En gång så satte sig en småtjej bakom mig på bussen när jag bodde i Gävle. Det var en stor grupp med mest småtjejer och fårstås ett gäng smågrabbar. Den här småtjejen satt med en av sina kompisar, det var ganska fullt på bussen så hennes andra kompis fick sitta eller stå längre fram.
Det blev omedelbart som världens största mest knökfulla hönshus!
Vet ni vad den här tjejen som satt bakom mig gjorde?
Hon reste sig upp och bara några centimeter från mitt öra skrek hon åt sin kompis: "Molly! Molly!!"
Lite lust jag hade att smälla till henne då! Men jag är expert på att coola ner så jag lyckades avhålla mig från det.
Vad jag borde ha gjort var att ha rest mig upp vänt mig till henne och rytigt: "Sätt dig ner och håll käften! Skärp dig för i helvete ungjävel!"

Pippinett-tjejer har jag svårt för.
Småtjejer får mig att vilja spruta eld!


Hiss:
Folk som faktiskt uppför sig som folk. Som inte skriker och gapar på offentliga platser, inte knuffas och trängs som om ragnarrök var i antågande och som inte hetsar upp sig för små saker, men ändå lugnt och bestämt kan säga ifrån.

Något som gör mig skitsur

Vet ni något som gör mig sur, arg och direkt förbannad på långsikt?
Det finns mer än en sak, men det här är en av dem.

Jag blir fruktasvärt sur när folk som inte anstränger sig det allra minsta, bara glider fram på en räkmacka och får något som de inte förtjänar.
Som ett jobb tillexempel.
Jag har hört av min syster att en kille som jag känner har fått jobb på samma företag som henne.
Vet ni vad den här killen gör med sina pengar som han får tack vare det jobbet?
Han super bort dem!

Hur vet du det? undrar du.

Jag vet det för att en av den här killens kompisar bor i samma hus som jag, det är väldigt sällan som jag inte hör musikdunk genom väggarna och den här killen och jag ser den här killen komma med systemkasse i handen och klirrande innehåll.
Det är hur jag vet det.

Upside: Min granne har hyfsat bra musiksmak.

Det stör mig något så oerhört att folk som inte gör sig förtjänta av något får det som andra så väl behöver.

Ett annat exempel är ett gäng killar som går/gått på samma jobbcoaching som jag.
De sitter/satt och spelar/spelade fia på internet.

Hur vet du det?

Jag vet det för att jag sitter/satt bakom dem vid en egen dator och söker/sökte jobb.
Nu råkar jag även veta att ingen av dem ännu har fått jobb, men om de får det så kommer jag att skrika högt.
De försöker inte ens! Jag har gjort så gått jag kan i ett helt jävla år och de där tönarna spelar fia!
Något mer som gör/gjorde att jag stör/störde mig på dem är/var att de uppför/uppförde sig som fjärdeklassare.
Jag har aldrig någonsin i mitt liv hört gapigare killar som i själva verket ska föreställa vuxna män!

Jag hoppas vid gud att jag får jobb före några jönsar som inte lyfter ett finger för att få det.
Tack för mig.

Ras = skitsnack

I helgen var det stadsfest här i Bollnäs.
Jag var inte där själv, men jag kunde höra mycket av musiken hem till mig.

Det var ett gäng unga människor som bland annat delade ut flygblad med rasistiska budskap på.
Väldigt illa gjort.

Skillnaden mellan nazist och rasist, fick jag lära mig en gång, ligger inte bara i stavningen.
En nazist är en person som hatar judar, även om det inte bara var judar som skickades till fångläger.
Rasister hatar alla som har en annan hudfärg.
Gränsen mellan nazist och rasist är uppenbarligen väldigt tunn.

Att vara nazist och rasist är lika illa.
Alla är lika mycket värda i mina ögon, men inte för rasister och nazister.
För dem är det viktigt att man är vit. För rasister och nazister i Sverige är det viktigt att man är född svensk. Hel svensk och vit.

Jag vill påpeka att ätten Bernadotte kommer från Frankrike från början, men jag har aldrig hört någon
klagat över det.

Det finns INGEN som är helt svensk och ingen som är helt vit.
I högstadiet fick min årskurs det som hemläxa en gång, att kolla upp om vår släkt var hel svensk, vi fick den läxan för att lärarna skulle bevisa en tes. Tesen var att ingen är helt svensk.

Jag har några procent valon, fransktalande belger, i mig och det mina damer och herrar tycker jag är coolt.

Sen tycker jag att om man börjar dela in folk i olika raser har människosläktet precis blivit degraderat till hundstadiet.

Uppföljare på en (parentes)

I mitt förra inlägg skrev jag om religion och tro. Jag la fram lite "religion for dummies" fakta, det mesta av det får man lära sig i skolan om man bara går på lektionerna och i alla fall lånar läraren ett öra.
Jag skrev att kristendomen har helvetet och satan som sin onda makt, men att det inte var något som jag trodde på.
Det är det jag har tänkt att ta upp nu. Det kan även vara trevligt för er som är så snälla och läser min blogg att få veta lite mer om mig och religion och rent allmänt vad någon tror på är en bit av regnbågspusslet som gör en människa till den hon/han är.

Jag anser mig vara kristen, jag är döpt och konfirmerad i svenska kyrkan, men jag tror inte på allt som står i bibeln. Det vore korkat och godtroget.
Min kära mor sa en gång till mig att ta något med en nypa salt, minns inte vad det var, men jag frågade henne angående uttrycket och duktig på att förklara som hon är så förstod jag sen.

På söndagar sover jag, länge. Jag skulle aldrig palla att gå till kyrkan varje söndag och sitta där och häcka. Det är inte min grej. Visst, vilodagen som den så fint kallas är helig. Jag helgar den genom att vila ut, andra gör en bakfylledrink tar alvedon och hoppas att illa måendet går över snart, medan ännu en annan går i kyrkan, sportar, städar eller vad det nu än kan vara. Det står ingenstans att man måste gå till kyrkan på söndagar.

Jag betvivlar att gud, Jesus och den helige anden bryr sig ett skit om vilken sexuell läggning man har. Det är den där Paulus som levde för länge sen, och som förtjänade sitt leverbröd på att förfölja och fånga kristna, som hittade på det där för att på något vis komma in i gänget eller något i den stilen när han kom på att kristendom kanske var hans grej. Eller så ville han bara sabba för folk.

Om det är någon mer som tror på gud och som läser det här vill jag fråga: Tror du att kondomen och alla andra preventivmedel hade blivit uppfunna om gud inte hade velat att vi skulle ha sex innan äktenskapet?
För min del så spelar det ingen roll när folk har sex, men ta ansvar när ni rullar runt bland lakanen. Kondomer, p-piller och allt sånt som förhindrar att det sprids sjukdomar och folk får barn som inte är redo för det.
Sen känner jag stor respekt för alla som väljer att vänta tills de gifter sig, särskilt om det om det är självvalt av en vettig anledning. Inget sån som att "mamma/pappa sa att jag ska vänta tills jag gifter mig..." eller något med att det står i bibeln. Inget fel i att ta råd från andra/annat, men du bestämmer över din kropp, ditt liv, men som sagt: Ta ansvar! Och tänk efter före.

Tar du inte ansvar för dina val och handlingar kommer det att skita sig ganska så snart.

Jag tror inte heller att gud tar jätteilla vid sig om det är någon som inte tror på honom. I bara Europa är det ca 550 miljoner som tror på honom. Är det någon som tycker att det är lite folk? Om jag hade så många som läste min blogg skulle jag känna att jag äger stort!
Jag tror att gud känner sig ganska så proffsig också.


Sen har vi det här med satan, helvetet och demoner. Det tror jag verkligen INTE på!
Enligt bibeln, kyrkan osv är gud allas pappa, även de som inte tror på honom. Är det någon som köper att någon pappa någonstans i världen någonsin skulle kasta sin unge i en brinnande avgrund där denna unge fick plågas i evigtid bara för att han/hon/den gjort ett hyss?
Jag tycker att det låter jävligt långsökt!
Alltså: om det inte finns ett helvete finns det inte några demoner och där med finns inte heller satan eller djävulen som han också kallas.
(Efter som att mytologi är ett litet intresse som jag har ska jag ta lite om hur satan och helvetet kom till, dock inte i det här inlägget, det kommer att bli långt nog ändå).

Men om nu helvetet inte finns, var kommer man då när man dör och vad händer med onda människor när de dör?
Alla kommer vi till andra sidan eller himlen. För mig är de båda samma sak oavsett religion, tro eller om man nu inte tror på något alls.
Vidare tror jag på reinkarnation, återfödelse. Vi ska lära oss något när vi är här nere och skuttar. Det är därför det finns så många olika människor som inte bara ser olika ut utan också beter sig olika.
Och beroende på vem, vad, hur man har varit i tidigare liv blir man något annat i nästa, tillexempel att den som har varit en riktigt elak typ i ett liv blir den som blir lidande av elakheter i nästa.
Dvs: karma/synden straffar sig själv = det du ger får du tillbaka. Det roliga är att du själv är med och bestämmer.
Det kan låta absurt. Varför skulle någon välja att bli elak eller för den delen offer?
Det är en erfarenhet.


Som ni säkert har förstått är gud inte det ända jag tror på.
Nej, nej, nej!
Jag tror att det finns mycket mer än vad man kan se med blotta ögat. Jag tror att det finns spöken, tomtar, troll, alver osv.

Anledningen till att jag tror på spöken, tomtar osv. Beror på att jag har sett både tomtar och spöken.
När jag var åtta år såg jag en hustomte som kikade in på mig när jag hoppade i mammas och pappas säng, fastän jag inte fick. Då trodde jag förstås att det var en av jultomtens nissar som var ute på spaning för att se så att barnen skötte sig... Vem vet... Det kanske var det ;-)
Lugn, bara lugn! Jag fick julklappar ändå

När jag var i 14årsåldern var jag med och spelade i Carin Danielsdotter. Jag minns inte om det var vinter, men det var kallt ute kvällen då jag kom hem från en repetition. Jag hängde av mig i hallen och gick in i vardagsrummet där datorn stod.
Det fanns en rad fönster som vette mot gräsmatt på baksidan efter den ena väggen på långsidan och ovanför soffan som hängde mitt i mot hängde ett flygfoto av mammas brandomshem. Tavlan är ganska stor.
Jag stannade mitt i mellanfönstret och soffbordet för jag tyckte att jag såg något i ögonvrån från fönster hållet. Jag vred på huvudet och tittade ut. Utanför fanns det ingen, men i glaset kunde jag se en reflektion av en kille i 12 - 14årsåldern. Han hade mörkt hår och en röd tröja med ett vitt märke på.
Min hjärna arbetade snabbt för att komma på en lösning till vad det var jag såg, det kändes som att det gick en lång stund, men jag tittade och ingen av växterna som stod där kunde ha gett den illusionen.
"Kan det vara något som speglas i tavlan som i sin tur avspeglas i fönstret?" tänkte jag och vred på huvudet för att titta på tavelglaset.
Nej. Ingenting speglades i tavelglaset. Jag vände åter ansiktet mot fönstret, men då var pojken borta.

Jag har varit med om många fler övernaturliga händelser, men det här inlägget är långt så att det räcker utan att jag ska rabbla upp allt som jag har varit med om. Inte ens min familj känner till allting som jag har sett och hört.

Jag tror att det finns personer som kan prata med döda, änglar, andliga guider, skogsväsen osv. Jag tror att vissa drömmar som vi drömmer kan betyda någonting, medan en del av dem bara är en pytt i panna av vad som har hänt under dagen och vad vi tänkte på innan vi gick och la oss.

Jag tror att allt händer av en anledning, gott eller ont. Alla har en roll att spela. Alla behövs och alla ska vi lära oss någonting, men det är fortfarande du som gör din egna val på andra sidan och på jorden. Så se till att göra vettiga val.

"Religion divides people. Belief in something unites them."

Det här är ett ämne som jag har villat ta upp länge, men det har inte blivit av.
Citatet i inläggets titel kommer från filmen Flight of the Phoenix.
Det är karaktären Randy som yttrar de kloka orden.
Om man tänker efter så är det faktiskt sant. Hur många krig har inte utkämpats pågrund av religion?
Hur många blir inte hatade av andra människor pga religion? Då syftar jag inte direkt på tillexempel kristna och muslimer.
När jag gick på högskolan i Gävle brukade de som gick de lite mer konstnärliga linjerna, nu är visserligen skrivarkonst också konst, men jag syftar just nu på de som ritar, målar och skulpterar utan ord.
Anyhow... Det brukade vara utställning i korridorerna och utanför cafeterian. Jag minns några av bilderna väldigt väl för det tog upp just det här med religion.

Det var en stor seriestrip som visade hur en gammal tant stod och väntade på bussen. En yngre man med långt hår skägg, svarta kläder, skinjacka och solbrillor och en tröja som det stod något i stil med Hevy Metal (klandra mig inte för att jag inte minns exakt, det var över ett år sen) den här mannen skulle också med bussen så han stod där med tanten. Tillslut sa tanten, som uppenbarligen tyckte att hon själv var det mest gudfruktiga på denna jord:
"Du kommer att hamna i helvetet!"
Mannen svarade henne att det förmodligen var hon som skulle hamna i helvetet eftersom att hon bland annat inte behandlade andra som hon själv ville bli behandlad och inte älskade sin nästa som sig själv.
Tanten blev givetvis ledsen och förfärad, hon insåg förmodligen att han hade rätt.

Ett annat citat: "Hata inte, mannen! För hat kommer alltid tillbaka till dig."
Shan (Da man) Atci sa det där.
Och att hata andra människor hör till det här ämnet.
Vi människor är fördomsfulla, alla har någon liten fördom om någonting. Den som påstår sig vara fördomsfri ljuger, kanske inte medvetet, men de ljuger.
Hat och fördomar har väldigt starka band till varandra.
Hitler använde sig av människors fördomar mot judar för att ta makten i Tyskland och startade snart nog andra världskriget. Jude är inte en person, det är en liten del av en person, men det är inte hela personen. Judendom är en tro, en religion.
Det är samma sak med kristendomen, det är inte något som identifierar en hel person. En människa kan tro på något, vara del av en religion, men sen är han eller hon så mycket mer.
Människor är som regnbågar, flera olika färger. Identifiera inte personer efter religion, hudfärg, kön eller kläder.
Det är fel att göra så!

Ett litet halv-bi spår här:
Kristna får också skit för att de är kristna.
Jag hade mitt konfirmations kors på mig en gång som jag fått av min mormor och morfar. Jag var på
repetition för Joseph and the amazing technicolor dreamcoat. Vi var en stor barn-/ungdomensembel.
En flicka som satt bredvid mig medan vi lyssnade på koreografen la märket till mitt kors, vände sig till mig och frågade:
"Är du kristen?"
"Ja," svarade jag.
"Jaha..." sa hon.
Jag har många gånger undrat vad som gick igenom hennes huvud då när hon fick reda på att jag tillhörde en viss religion.
Hon kan ha tänkt att: Den där hon är knäpp hon! Hon tror att om hon inte gifter sig innan hon skaffar barn så hamnar hon i helvetet.

Fördomar och hat gäller allt, inte bara religion och hudfärg. Tänk på det.

Nu kan vi äntligen komma ut på slutklämmen!
Alla religioner är väldigt lika. Skapelseberättelserna är inte helt olika och de allra flesta religioner förutspår att världen går under i is, eld och vatten.
De flesta har en högre makt, för min del är det gud + de två resterande tredje delarna av treenigheten, sonen (Jesus) och den heligen anden.
För mig är kristendomen basen.
Jag har inte koll på alla andra religioner, men flera är jag säker på har en motståndare och/eller ett dödsrike. Kristendomen har satan och helvetet (inget som jag tror på, men det tar jag senare), asatron har Hel som inte är så olikt helevet. I hel härskar Hel som är jättinna, halva hennes ansikte är vackert och det andra inte så tjusigt...

En liten inflikning: Jesus var jude så kristendomen är egentligen kom till av en judisksekt. Så uttryckte sig min religions lärare på gymnasiet.
Mycket i judendom och kristendom är lika, tillexempel helvet, satan och det att sabbaten är helig.

Från en kompis har jag fått veta att när buddhister måste kvinnan i alla fall måste raka av sig håret när hon ska gifta sig. Jag minns inte om det var samma sak för killarna, men hoppas kan man ju för annars är det fubbigt.

Jag vill avsluta med att säga att jag för min del skiter blankt i vad andra tror eller inte tror på så länge de följer de lagar som finns i landet som de bor i och inte försöker tvinga på mig deras tro.

Skriver på så kanske tanken jag hade kommer tillbaka

Fråga mig inte vad jag hade tänkt att skriva här för det vet jag inte själv.

Jag är fortfarande arbetslös. Lika arbetslös som jag var för ett år sen vid den här tiden.
Mina tankar kretsar kring om jag ska plugga till hösten eller inte och vad jag i så fall ska plugga.
Just nu känner jag så här: Om jag får ett jobb som jag gillar och som räcker tills dess att jag själv vill sluta, för lets face it; jag tänker inte ge någon anledning att ge mig sparken, så skiter jag i att plugga och jobbar istället. En utbildning varar sällan lika länge som ett jobb och är oftast lönsammare.
Jag är dessutom trött på att behöva förlita min försörjning till diverse myndigheter.
Enda gången jag känner att jag vill ha kontakt med försäkringskassan är när jag blir sjuk.
För er som inte vet det så MÅSTE man ringa till försäkringskassan och sjukanmäla sig.

I morsse kom jag att tänka på två saker som jag tänkte att jag skulle finurla på under dagen, men jag glömde bort båda två!
Fan-tastiskt vad irriterande!
De var de två tankarna som jag hoppades skulle komma tillbaka nu, men till min stora besvikelse så har de inte gjort det och jag minns inte vad de handlade om heller.

Jag hoppas att vi får någon sorts uppgift, sitter på Miroi, nu efter lunch för annars är det sannolikt att jag kommer att fortsätta att blogga tills det är dagsa att gå hem.
Men det hjälper faktiskt att göra andra roliga saker samtidigt som man gör de viktiga tråkiga sakerna.
Två internet fönster så kan jag både skriva blogg och jobbsökaraktiviteter.

Ett omaka par - Hjärnan och Hjärtat

Hjärnan och hjärtat kommer inte alltid så bra överrens, men hjärnan klarar sig inte utan hjärtat och hjärtat klarar sig inte utan hjärnan.

Om man blir hals huggen så förlorar hjärnan sin blod tillförsel och då klarar den sig inte. Det kan dock hända vid ett sånt tillfälle att blod tillförseln inte kapas och då lever hjärnan ett tag till, ca 15 sekunder. Jag hörde det här på radio i morse och kom att tänka på det att hjärtat och hjärnan klarar sig verkligen inte utan varandra på mer än ett sätt.
Och nu när jag satte mig ner och skrev kom jag att tänka på det att det låter väldigt likt Över jaget och Detet. Vad är då jaget? Är det magkänslan eller nåt?

Hjärnan är förnuftig och talar lätt om för dig vad du borde och inte borde medan hjärtat går helt och fullt på med alla kännslor som kommer upp och struntar i om det är förnuftigt eller inte. Som Över jaget och Detet.

Säg att du träffar en snygg kille/tjej. Hjärnan bockar av på preferens listan som avgör om personen är snygg eller inte. Hjärtat är lite snabbare, har redan bockat för vad som överrensstämmer med dina preferenser och har börjat planera eran framtid tillsammans.
Hjärnan tar tag i tyglarna, bromsar in och säger: "Inte så fort, du har inte den blekaste aning om vem den här personen egentligen är."
Jag tror att de allra flestas hjärtan håller med och puttrigt lommar tillbaka till ruta 1.
Det här var bara ett exempel.

Något att tänka på under tråkiga stunder.

Ingen är den samma fram till livets slut

En grej som irriterar mig och som jag har märkt under det här året då jag har varit arbetslös är att så fort som man börjar prata utbildning och jobb med någon så frågar de direkt om man inte ska utbilda sig vidare inom samma ämne som man läste på gymnasiet.

Jag tillexempel, gick Barn- och fritidsprogrammet på gymnasiet. Nu, ofta när jag börjar prata med någon om utbildning och jobb och de får reda på att jag gick det programmet så frågar de:
"Men ska du inte vidarutbilda dig till förskolelärare då?" och i den stilen.
Om någon av er där ute sitter och undrar samma sak just nu så kan jag ge er ett kort och jävligt enkelt svar:

NEJ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Är ni helt dumma i huvet eller?!
Tror ni på fullaste jävla alvar att alla vet exakt vad de ska jobba med och vem de ska vara bara för att de börjar på ett visst gymnasieprogram???

Inser ni hur många människor det egentligen är som blir fast i sånna jobb som de är utbildade till, men egentligen inte vill ha?
Jag har ingen siffra och det är förståss ingen som vågar att ta reda på en sån siffra. Och de flesta vill ju förståss visa sig lycklig utåt för annars är de något fel på dem.

Jag skulle inte vara glad om jag varje dag gick upp till ett jobb där jag har alla andras skrikiga ungar omkring mig.
Jag har inget emot barn eller emot själva yrket, det funkar, men inte varje dag för resten av mitt liv.
En dag kommer jag att skaffa egna barn och det är en del av anledningen till att jag inte vill bli förskolelärare. Jag tar mer än gärna hand om mina egna ungar den dag jag har sånna och är hemma, men det är ett annat commitment.

Jag är förståss inte lycklig nu när jag går arbetslös. Vem är lycklig då?

Jag tar upp det här ämnet för att jag kom att tänka på när en av killarna som jag går på Miroi tillsammans med.
Det var i måndags och en av våra handläggare, Janne, frågade om någon av oss ville gå till studievägledarna som sitter inne på stadshuset och att vi fick det om vi ville. Ingen ville, eller om de redan hade varit där, jag vet inte.
Då nämnde den här killen i alla fall att han varit dit och fått just en sån fråga "Ska du inte vidarutbilda dig till..."

Några sista ord innan jag publicerar det här inlägget:
I de liv som vi lever här och nu blir vi aldrig riktigt färdigbakta, men vi alla gör det bästa vi kan med det vi har och det är riktigt vättigt.

♥ 7 blommor under kudden ♥

Vid 12-1 tiden på natten på midsommarafton gick jag ut och plockade 7 blommor. Jag skrattade inte, och jag pratade inte. Jag hade god koll på vilka blommor som jag plockade och vad de betyder.

Midsommarblomster: Jag trotsar allt
Prästkrage: I dina ögon finner jag lyckan
Förgätmigej: Låt min bild alltid vara vid ditt hjärta
Smultronblomma: Jag håller mina löften
Styvmorsviol: Du är min förlorade kärlek som jag önskar att jag skulle vinna tillbaka
Törnros (samma sak som nyponros): Vill du följa mig?
Gullviva: Ge mig nyckeln till ditt hjärta

Tro det eller ej, men jag drömde om någon.
Åh, vad snygg han var!

Jag har gjort det här med midsommar myten i... jag tror att det här är 4:de gången gillt.
Det coolaste med drömmen var att killen vände sig till mig vid ett tillfälle och sa: "Jag är den rätte".
Vi ser om ett år om det stämmer :)

Skärp er för fan!

Jag blir så förbannad! Jag blir så förbannad och ledsen!
En kvinna blir skickad tillbaka till sitt hemland av migrationsverket trots att hon där har blivit våldtagen av män som är emot hennes makes politiska verksamhet.

Våldtäcktsmännen sa till henne att barnen stod på tur om hennes man inte maken drog sig undan från politiken. Migrationsverket tycker att det inte finns tillräckligt många bevis för att styrka det kvinnan säger.

Vad i helvete!
Hur i helvet ska hon kunna bevisa det?!
Menar de att hon ska kunna visa DNA från våldtäktsämmen?
Jag blir så förbannad!
En kvinna har blivit våldtagen och barn hotade!
Migrationsverket: Skärp er för fan!

Är det sant?

Ett ordspråk säger: "Om du inte vet var du kommer ifrån blir det svår att veta vart du ska gå". Är det sant? Jag har länge planerat ett projek. Jag har skaffat mig ett album med svarta tomma sidor, sirral rygg och utan plastfickor. Jag har och håller fortfarande på att leta fram bilder från när jag var liten och en liten tid innan det. Det ska bli... (jag gorde inte de där punkterna för syns skull, jag var verkligen tvungen att tänka efter) en historiebok... typ. Ett album om min och min familjs historia. Nej, jag har inte släcktforskat, det lämmnar jag till mamma och mormor. Jag tycker mest att det är kul klistra, skriva och pyssla. Idén fick jag väl av det där ordspråket som jag började inlägget med. Jag ska se ifall jag kan "försonas" med min bakrund och testa om ordspråket stämmer. Kommer jag att bli klokare och veta vart jag ska gå om jag följer upp mitt liv? Jag har inte den blekaste aning. Vad tror du/ni? Lämmna en komentar med ert svar. Stämmer citatet?

De besvärligaste dårarna är de med en smula vett

Breiviks rättgång har varit. För de som har velat har det gått att följa rättegången på tv och internet.
Själv pallade jag bara att titta ca 30 minuter fösta dagen.
FANSKAPET SATT OCH LOG!

Det märkvärdigaste är att Breivik inte ville bli dömd till psykvård utan hävdade att han var fullt frisk. Det kan tyckas att: Visst, fanskapet verkar ju vara så pass klar i huvudet att han kan snickra ihop en bomb, spränga den och skjuta ihjäl en massa ungdomar. MEN han måste vara sinnesjuk för: Vilken frisk människa skulle inte ta chansen att bli klassad som psykiskt sjuk i ett sånt här sammanhang?
OCH som det står i inläggets titel: De besvärligaste dårarna är de med en smula vett.

I mina ögon är Breivik precis lika galen som Jokern.

LÄNK

Gubbjävel!

Här om kvällen träffade jag min pappa. Min biologiska pappa.

Jag har tydligt och klart sagt till honom att jag inte vill ha mer kontakt med honom
än vad som kan vara över mobilen. Och att om jag vill träffa honom så är det på mina vilkor.

Jag har sedan länge tröttnat på att spela efter hans regeler.

Och för snart ett år sen bestämde jag att det fick vara nog.
Han ska inte kunna dyka upp i mitt liv som han behagar. För varje gång som han gör det vänder han allt upp och ner.

För er som har dålig koll kan jag ju förklara att det inte är något bra när allt vänds upp och ner.

Jag mår dåligt när det händer.

Här omkvällen dök han upp utanför min dörr. Jag tittade genom kikhålet för att se vem det var, men han hade ryggen emot så jag såg inte att det var han.
Jag öppnade och där stod gubbjäveln med samma korkade flin som alltid, som om allt var bra.

Är det bra när en pappa slänger ut sina barn när de är 16, 14 och 12 år?
Är det bra att en pappa förlovar sig med en annan kvinna och några dagar innan bröllopet ljuger om det hela för sitt yngsta barn?
Är det bra att denna "pappa" låtsas som att allt är okej efter det?
Och är det överhuvudtaget okej att komma till någon som har sagt att hon inte vill träffa honom utan tillåtelse och utan att höra av sig först och säga att han är på väg?

?

Jag hade inte bjudit in honom!
Jag hade inte fått ett samtal eller ett sms där jag fick veta att han var på väg!
Hur många tror att jag släppte in honom?

Ryggen emot och sen ett fånigt flin som om allt var bra, när ingenting i verkligheten är bra!

Fruktansvärt dålig stil, gubbjävel!

En liten stund för mig själv

Här sitter jag ensam i godan ro och skriver om världen.
På mitt skrivbord är det i vanlig ordning fult med papper och annat pillijox som förmodligen ligger bättre någon annanstans.

Utanför fönstret lyser solen och fåglarna kvittrar. Jag hör dem dock inte in, men jag vill minnas att jag hörde dem tidigare när jag låg och drog mig under täcket.

Våren är på väg. Snön är nästan helt borta, på baksidan av huset jag bor i finns det ingen kvar.

Hallens golv är täckt med sand och grus. Hoppas att det finns någon som är förståndig nog att skicka ut gatsopen snart. Om ingen redan har gjort det.

Det är fredag och jag njuter av den här lilla stunden för mig själv i tystnad, i godan ro, i frid.
Till kvällen blir det chips och Stolthet och fördom med Keira Knightley i huvudrollen.

Godan ro, i frid och i tillfällig harmoni med världen som kan vara så fruktansvärt brutal att den borde unna oss fler sånna här stunder.
I godan ro och i frid.

Går det bra?

"Går det bra?" frågade min jobbcoach nyss när jag satt och hängde på stolen intill.
"Öh..." sa jag.
Visste vad jag ville svara, men jag fuck inte ur mig det innan hon fortsatte.
"Ja, vill jag höra," sa hon på ett manga liknande vis.
"Ja..." sa jag trevande.

Sanningen är vad jag ville säga: Jo, jag sitter här och väntar på att det ska bli i morron.
Var på jag skulle ha fått frågan:
"Jaha, vad är det i morron då?"
Och jag skulle ha svarat att från och med i morron kan man skicka ansökan till högskolan inför höstterminen.

Jag vill gärna gå Kreativt skrivande C. Det är på halvfart och på distans och då kan jag jobba samtidigt. Inte om det är ett heltidsjobb, men halvtid och alla andra tider där efter går ju bra.

Så här sitter jag och försöker slå ihjäl tiden.

Framför datorn

Mitt liv levs framför datorn just nu.
Fråga mig inte varför, för jag vet inte exakt varför.

Det kan vara för att på en dator så går allt mycket snabbare.
Jag kan hålla kontakten med mina vänner, särskilt min bästa vän som bor en timme bort
med tåg och som jag, då jag är arbetslös inte har råd att åka och hälsa på så mycket
som jag skulle vilja.

Det kan också vara så att jag vet att om jag inte håller på med något framför datorn så stormar den bittra verkligheten in och påminner mig om vilket skit jag lever i förnärvarande.
Jag har saker att vara tacksam för, det har alla. Min familj är ett exempel.
Men... Jag har varit arbetslös sen juni och det roligaste jag kan unna mig för de få slantar jag får är när jag får äta godis under helgerna.

Dessutom sker större delen av all jobbsökning via datorn.
Det är väldigt få nu mera som sitter och bläddrar i tidningen på jakt efter jobb.
Ca nio timmar i veckan får jag gå till Work for you och sitta där framför en dator. Det är inte roligt, men det måste göra.
Sen när jag kommer hem igen knäpper jag igång datorn och gör något roligt istället.

Alla gör vi vad vi kan för att överleva och må bra, och om det för mig innebär att mina ögon blir fyrkantiga efter alla timmar framför skärmen får det vara så.

HELG!

Nu är det helg! :D
Jag skulle lagt in en bild här från min favorit manga som föreställer huvudpersonen, Chrisie. Jag försökte att skanna in bilden från boken till datorn, men min skrivare muppar sig och jag hittar inte igen den på internet.
I alla fall så är det Christie på den som har tagit ett språng upp i luften, armarna utsträckta i en segergest, ena benet rakt och det andra böjt och hon skiner som en sol.
Jag tror, och hoppas verkligen, att de flesta känner så när det blir helg.

Jag var och handlade för ungefär en och en halv timme sen.
När jag kom in bland frukterna och grönsakerna var det här något av det första som jag såg:



Kolla vilka stora gubbar! De är förmodligen inte svenska. Det fösta tänkte när jag såg dem var dock: "Wow! Genmanipulerade jordgubbar!"

De är förmodligen, förhoppningsvis, inte genmanipulerade, men man kan ju undra.

Jag har för ovanlighetens skull vaknat på precis rätt sida

Jag är så glad idag! Så optimistisk! Jag nästan studsar upp och ner!
Förstår du den känslan?

Jag vet inte varför jag är så glad. Jag bara är det.

Det kan bero på drömmen jag drömde innan jag vaknade. Jag tror att jag ficke ett medelande från andra sidan genom den, men det tar jag i ett annat inlägg.

Nu sitter jag på Work for you, har fortfarande inte fått nått jobb, men jag är glad idag ändå.

Det snöar och är kallt ute, inga problem! Jag har en varm jacka.
Reinfeldt ska tydlig skilja sig... Undra vem som bryr sig om det? Inte jag i alla fall, det var bara en grej som tydligen är viktig att veta på något vänster...

Det är risk att jag inte kan följa med syrran till Gävle på fredag även om jag mycket, mycket gärna skulle vilja det.
Dock är det så att de små segrarna är de bästa segrarna!
Jag har nya jeans! XD

Mycket att vara glad över idag, men jag har inte tid att skriva ner allt det här, tyvärr, måste söka lite jobb också.
Hihi!

Besök från andra sidan

I måndags var jag, min mamma, mormor, morfar (syrran hade blev sjuk) och min bästa kompis på storseans.

Lokalen fylldes snabbt och när klockan var nästan 6 på kvällen klev Terry Evans upp på scenen tillsammans med en kvinnlig tolk.

Det började som vanligt, Terry förklarade hur det skulle gå till och att det inte var han som bestämde vem som kom från andra sidan.
Vi i publiken fick frågan om andarna fick skoja med oss.

"Ja," sa alla i kör.
"Oh, you don't know what you've done," sa Terry.

De döda har humor och de hör och ser allt.
Det var flera som fick besök från andra sidan den kvällen och flera tvivlare som fick sitt tvivel starkt motbevisat. Mycket skratt och många rörda hjärtan.
Jag ska inte gå närmare in på några detaljer.
Vill du/ni veta hur det går till på en storseans så får ni gå på en själv.

Här sitter jag och nästan söver

Fy vad jag är trött!
Trotts att jag sov längre än vanligt, det blev något strul med väckarklockan, så är jag ändå skit trött!

Jag ska på jobbintervju idag. I Gävle så vid 1 snåret så måste jag sitta på tåget.
Jag undrar hur det här kommer gå. Man blir ju inte precis piggare av att åka tåg.
Dessutom så går tågen så dumt att jag ändå måste vänta någon timme innan det är dags för intervjun.

Usch!
Tur att jag inte tog den första tiden som jag hade att välja på, kl 9, då hade jag missat tåget.
Det hade ju inte varit lite pinsamt.

Något kort om vad jag känner just nu

Jag vet vad jag borde. Vad jag borde är vad andra tycker att jag borde, men jag vill inte det jag borde och jag vill inte göra vad andra tycker att jag borde.

Hej, alla spöken och gastar!

Jag längtar till på måndag!

Det är det inte ofta jag gör, men nu gör jag det.
Vad är det på måndag då? undrar du.
Det är den 27 och den 27 ska jag, min mamma, syster, mormor och bästa kompis på storseans i Ljusdal.

Terry Evans är mediet som kommer att vara där.
För mig är det tredje gången jag har varit på den seansen.
Man måste vara 18 för att gå så min första gången för mig var ett halvår efter att jag blivit 18.

Terry Evans är mitt favorit medium.
Han är cool.

För er som inte har förstått det än så kan jag göra det ännu tydligare:
Jag tror på ett liv efter detta, jag tror på spöken/andar, vad man nu vill kalla dem.

Det finns massor som skulle fråga: "Men hur kan du tro på sånt?!"
Det är lätt, jag har upplevt tillräckligt mycket själv för att vara övertygad om det finns saker som vi nödvändigtvis inte kan se.
Hur det kommer sig att jag tror på det övernaturliga går långt tillbaka i tiden.
Jag ska inte ta upp det här och nu, men kanske en annan gång.

Jag längtar verkligen till på måndag!
Det har blivit lite av en tradition. Först åker vi hem till mamma där vi äter semlor och sen lagom till klockan 18 ser vi till att vara där.
Det blir extra roligt i år för att min bästa kompis ska med. Hon har inte varit på seans förut och efteråt ska hon sova över hos mig.

♥Jag längtar... jag längtar... jag längtar...♥

Den ljuva morrontimman

Jag har sovit ganska oroligt i natt. Därför var det skönt när jag vaknade av mig själv vid niotiden.
Jag låg och drog mig en god stund och nu har jag klivit upp.

Solen skiner utanför mitt fönster och fyller rummet med ett milt februariljus.
Vinden tog i ordentligt i natt, jag lyssnade på den när jag inte kunde sova. Idag är det töväder. Det har varit töväder hela veckan, men jag tror att det är lite mer idag.



Tick, tack, tick, tack.
Jag hör klockan ticka i köket. Vinden tar i ibland utanför och här sitter jag i lugn och ro.

Så sitter jag här igen

Nu sitter jag åter på Work for you.

Inte det roligaste ställe i världen, men men...
Jag har varit riktigt duktig idag.
Jag har ringt samtalet som jag blev ombedd om i går och sökt tre jobb.
Totalt den här veckan har jag sökt fem jobb.

Så jag har varit väldigt duktig :P

Duktiga jag

Duktig lilla jag.
Jag gör så gott jag kan, kan inte göra så mycket mer än det.

Jag har sökt två jobb den här veckan, båda i Gävle. Idag ringde jag till dem för att
ge personen bakom cv:t en röst. Det första samtalet kändes minst sagt avigt.
Nervös som jag var kom jag inte på mycket att säga.
Det andra fick jag ringa två gånger, första gången var det ingen som svarade. Andra gången var det någon som svarade, men jag blev ombedd att ringa tillbaka i morron.

Det ska förstås göra.
Jag sitter på Work for you nu, har inte så mycket att göra. Jag väntar mest på att klockan ska närma sig 12 så att jag får gå hem.

Efter att ha ringt det aviga samtalet och det då jag inte fick något svar bestämde jag mig för att ta mig en styrketår bestående av varm choklad, mycket bättre än det man brukar syfta på när man säger styrketår.



Jag ska iväg och träna i eftermiddag, efter det så blir det en dusch och ringa till en kompis.
När det är gjort ska jag snygga till i köket, det ser förjävligt ut där, och jag skäms att jag inte har tagit i tur med det tidigare.

Smyg skriver

Ja, ja:
"Ajabaja!"

Jag sitter och skriver det här inlägget i smyg på Work for you, men till mitt försvar
så är det minst en av de två andra deltagarna här som, av ljudet att döma, tittar på
en fotbollsmatch.

Jag är med andra ord inte värst.

Jag vill bara skriva och beklaga mig över hur jag mår.

Jag tror jag håller på att bli sjuk. :(
Inte roligt. Jag känner mig hängig, fryser och har ont i halsen.
De senaste dagarna när jag vaknat på morronen har jag varit täppt i minst en näsborre och jag har varit tvungen att ta två allergitabletter, det brukar vanligtvis räcka med en, för att det inte ska klia i ögonen.

Tystnad

Det är underligt hur tystnade kan beröra. Hur den kan göra ett tillfälle underbart och i det närmaste göra det magiskt.
Det enda jag hör nu är mitt knappande på tangenterna, suset från datorns fläkt och klockan som tickar på väggen i köket.

Jag älskar det.

Den rådande bristen på ljud får mig att rysa av en märklig kombination av välbehag och obehag.
Det är så märkligt. Att tomheten kan vara så underbar.
Det här är något av det bästa med att bo själv.

Visst kan det kännas ensamt, men gud vad skönt det kan vara att bara få vara ifred.

Mod att möta det förflutna

Jag har fått höra ett antal gånger att jag är modig. Jag har aldrig förstått vad de som har gett mig den komplimangen har menat, men idag känner jag att jag är värd den.

Jag har en gång skrivit i en text att minnet, minnen eller kanske bättre sagt: det förflutna är som en löpare. Försöker vi minnas något lunkar löparen på i sakta mak.
Försöker vi däremot glömma något rusar löparen på som om fan själv flåsade den i nacken. I värsta fall förvandlas löparen till något obehagligare, ett monster exempelvis som får oss att inte må bra om det hinner ikapp oss.

Jag har varit med om att det förflutna hunnit ikapp mig. Det kunde ha varit värre, men jag skulle ha föredragit om det inte hade hänt.

Idag hörde jag trampet av samma monster igen.
Det är ett underligt monster. Det är till hälften drömskt och väl värt att minnas, men den andra halvan...
Det jag är mest orolig för när det kommer till detta monster är att den mörka sidan ska ta över den ljusa sidan som jag tycker om. Då faller den ljusa sidan i glömska och kvar blir bara mörkret.

Vi kan försöka fly undan och glömma vårt förflutna, men tro mig, när det verkar som att vi skakat det av oss springer det rakt in i oss och då är vi tvungna att möta det. Det är allt annat än behagligt.

Det jag vill komma till är att det bästa vi kan göra som människor, individuella personer, är att stanna, vända oss om och konfrontera vårt förflutnas monster.
Alla är redo att göra det vid olika tidpunkter, men det är bättre att du konfronterar monstret än att monstret kastar sig över dig när du är som minst beredd på det.

Jag gjorde det idag. Jag stannade och vände mig om för att konfrontera mitt monster.
Det skulle visa sig att monstret inte var redo att möta mig, det syntes inte till någonstans.

Jag ska vara ärlig: Jag var inte lite lättad över det! Jag drog en lättad suck och fortsatte framåt. En stund senare kände jag hur benen skakade från knäna och ner till spetsen på stortårna.

Jag vet att mitt förflutnas monster fortfarande lufsar bakom mig och jag tänker möta det. Kanske inte idag, det var uppenbarligen inte meningen att det skulle ske idag. Jag kan dock inte säga något om i morgon, dagen efter det eller någon av alla de andra dagarna som väntar mig i mitt liv.

Men idag.
Idag var jag modig.

Mamma

Vilken go mamma jag har!
(Det här inlägget är tillägnat henne.)

Jag har det inte bra ställt och mamma i sin roll som mamma och i sin godhet hjälper mig.

Trotts att jag och mina syskon alla är vuxna och sen länge flugit ur boet så får vi hjälp av mamma när vi behöver det, med vad det än kan vara.

Hon brukar skicka med oss rester hem när vi har varit på besök och om bara ett av syskonen har varit så får denna/denne ta med sig rester åt de andra.
Idag har min storebror varit där och mamma skickade med honom en kasse innehållande:
Hemgjord guakamolé, nachochips, fryst köttfärs, kasler, tacokryddmix, tacobröd, slasasås, riven ost, en 1,5 liters läsk och en chokladkaka.

Jag tror det var allt. Jag får redigera annars.

Min mamma är så rar och snäll att det är förgävligt att en så snäll person, för hon hjälper andra också som behöver hjälp, ska ha så mycket problem med kroppen.
Mamma är sjukpensionär, hon har fibromyalgi, och sen ca ett år tillbaka har hon haft en rad andra problem också, vilket gör att hon får äta en inåt helskotta massa medeciner.

Det finns de som tror att sjukdomar kommer utav att man har gjort något fel och att gud då skulle straffa en för det och där med göra en sjuk.

Det tror inte jag.
Jag tror snarare att den gud älskar den prövar han.

Med andra ord måste gud älska min mamma väldigt mycket, men inte mer än vad jag och mina syskon gör.

Jag älskar dig mamma!

Puss och kram!

Fredag morgon

Fredag morron.

Gissa om jag är morrontrött.
Jag brukar vara morrontrött länge, men så snart jag kommer igång med något ordentligt försvinner tröttheten och ersätts av någon form av koncentration

Jag sitter här och gäspar, ska dra iväg snart, har lite grejer att göra.
När jag kommer hem ska jag damsuga, diska och torka golv.
Vred nyss på huvet och såg att jag inte knäppt av lampan i fönstret än.

För er som undrar: Ja, jag sover med en lampa på.
Jag kan inte komma på något värre än att vakna efter en mardröm och det är helt kolsvart omkring än.
Jag drömmer inte mardrömmar ofta, men när det händer vill jag kunna se var jag är och direkt vara förmögen att orientera mig. Dessutom är det mysigt.
Jag drömde en inte allt för behaglig dröm i natt. Det går fortare för mig att konstatera att en mardröm bara var en mardröm om jag ser var jag är. Om jag jagas av ett monster i en skog i drömmen och sen helt plötsligt vaknar och ser mitt eget tak tydligt och klart så är det inte svårt att lägga ihop två och två: "Phu! Det var bara en dröm!"

Men nu måste jag gå.

Hissa och Dissa

Nu var det ett tag sen som jag hissade och dissade, men nu kär jag på i alla fall som om inget hade hänt.

Diss:
Jag vill dissa mensen.
Den är bra för tjejer för då vet vi att vi kan få barn och vi vet att kroppen fungerar som den ska. Men det är dyrt, det gör ont i början, det är kladdigt och det luktar illa!
Det är dessutom så fruktansvärt orättvist att det bara är tjejer som har det här. Killar vad har de? Jag önskar att de hade någon motsvarighet som är lika dyr, kladdig, smärtfyllt, och illa luktande.

Hiss:
Kloka människor, sånna som inte behöver göra dumma/korkade saker för att de tycker att de har något att bevisa. Personer som kan avväpna en med bara några få ord. Tyvärr känner jag inte så många kloka människor, det är väl mamma som kommer närmast då. Eller så är det bara så att mamma vet vad jag behöver höra när jag ringer till henne. Hon är mamma-klok med andra ord.

Dagen börjar

Det var inte länge sen jag klev upp.
Jag har inte ätit fukost än och jag har bara nattlinne på mig.
Det verkar som om det blir en lugn dag. Jag har saker att göra, men jag känner inte
att jag behöver stressa.

Jag tänker äta tacorester till frukost...
sen får vi se vad jag gör.

Jag tittar på tv medan jag skriver. På sjuan är det CBS 60 minuts. För en stund sen
var de på Vatikanen. Där finns det ett bibliotek där Henry den åttondes kärleksbrev
till Anne Bolyn finns bevarade. Anöedningen till varför det finns där är inte helt
känd, men det var en där som föreslog att någon vid något tillfälle stulit breven för
att använda för att hindra att Henry den åttonde skilde sig från Catherine of Aragon
(spanska: Catalina de Aragón).

Nu tittar jag på femman. Tre män och en baby. Det är en kul film :).
Nu ska jag äta frukost eller tja, det blir väl snarare lunch. Började på det här
inlägget halv 12 avslutar nu.

Sorterar om i bokhyllan

Idag har jag roat mig med att damma och sortera om i min bokhylla.
Jag är inte klar än, men det har gått mycket framåt.

Det som är irriterande är att en kategori/genger inte kan få en helt egen hylla.
Jag hade gärna sett exempelvis alla faktaböckerna på en hylla.
Men det får väl vara som det vill med det eftersom att hela hyllan är väldigt stor så
alla böcker får stå någonstans i alla fall.

För en dryg timme sen tog jag en paus och gjorde ett nytt skrivbordsunderlägg till
datorn.
Det består av en massa olika bilder på Jokern och texten De besvärligaste dårarna är
de med en smula vett. Jag för min del tycker att Jokern, som utantvivel är helt
från vettet, ändå är ganska metodisk och beräknande i sina skurksträck.

Men nu ska jag inte börja diskutera Marvel karaktärer utan återgå till min bokhylla.