Mod att möta det förflutna

Jag har fått höra ett antal gånger att jag är modig. Jag har aldrig förstått vad de som har gett mig den komplimangen har menat, men idag känner jag att jag är värd den.

Jag har en gång skrivit i en text att minnet, minnen eller kanske bättre sagt: det förflutna är som en löpare. Försöker vi minnas något lunkar löparen på i sakta mak.
Försöker vi däremot glömma något rusar löparen på som om fan själv flåsade den i nacken. I värsta fall förvandlas löparen till något obehagligare, ett monster exempelvis som får oss att inte må bra om det hinner ikapp oss.

Jag har varit med om att det förflutna hunnit ikapp mig. Det kunde ha varit värre, men jag skulle ha föredragit om det inte hade hänt.

Idag hörde jag trampet av samma monster igen.
Det är ett underligt monster. Det är till hälften drömskt och väl värt att minnas, men den andra halvan...
Det jag är mest orolig för när det kommer till detta monster är att den mörka sidan ska ta över den ljusa sidan som jag tycker om. Då faller den ljusa sidan i glömska och kvar blir bara mörkret.

Vi kan försöka fly undan och glömma vårt förflutna, men tro mig, när det verkar som att vi skakat det av oss springer det rakt in i oss och då är vi tvungna att möta det. Det är allt annat än behagligt.

Det jag vill komma till är att det bästa vi kan göra som människor, individuella personer, är att stanna, vända oss om och konfrontera vårt förflutnas monster.
Alla är redo att göra det vid olika tidpunkter, men det är bättre att du konfronterar monstret än att monstret kastar sig över dig när du är som minst beredd på det.

Jag gjorde det idag. Jag stannade och vände mig om för att konfrontera mitt monster.
Det skulle visa sig att monstret inte var redo att möta mig, det syntes inte till någonstans.

Jag ska vara ärlig: Jag var inte lite lättad över det! Jag drog en lättad suck och fortsatte framåt. En stund senare kände jag hur benen skakade från knäna och ner till spetsen på stortårna.

Jag vet att mitt förflutnas monster fortfarande lufsar bakom mig och jag tänker möta det. Kanske inte idag, det var uppenbarligen inte meningen att det skulle ske idag. Jag kan dock inte säga något om i morgon, dagen efter det eller någon av alla de andra dagarna som väntar mig i mitt liv.

Men idag.
Idag var jag modig.