En förföljare

Jag kanske inte kommer ihåg alla underliga saker som jag har upplevt, men jag ska göra mitt bästa så att ni får höra dem alla.
Det här är den andra.

Mina föräldrar skilde sig när jag var nio, mamma flyttade till Alfta och pappa bodde kvar i huset.
De dagar då jag var hos mamma fick jag åka buss till och från skolan.
Efter ett tag märkte jag något som var ganska läskigt, särskilt för en nioåring.
När jag gick till bussen på morgonen och jag gick hem från hållplatsen på eftermiddagen kände jag i ryggen att det var någon som iakttog mig. Jag trodde försås att det var någon som förföljde mig. Alla mammor och pappor varnar ju sina barn för fula gubbar och tanter som lurar med sig barn.
Det var ingen obehaglig känsla, men alla blir vi oroliga om vi tror att någon följer efter oss.
Jag minns att jag alltid vände mig om när det här hände, vilket var varje dag, det hände även när jag var hos pappa, men det var aldrig någon där.
Jag minns särskilt en gång då jag var på väg hem från busshållplatsen. Jag gick på gång vägen, ryggsäcken på ryggen och inte något att oroa mig för. Då kände jag den där känslan i ryggen igen. Jag vände mig om, men det var inte en levande själ i sikte.

Jag anförtrodde mig tillslut till mamma.
"Mamma," sa jag. "Det känns som om det är någon som följer efter mig."
"Hur vet du det?"
"Det känns som om någon tittar på mig bakifrån, men när jag tittar bakom mig så är det ingen där."
"Det är säkert gammelmormor som vakar över dig."
Jag godtog den förklaringen.

Jag visste inte hur rätt mamma hade haft förrän för drygt en och en halv månad sen. Jag mediterade och då fick jag plötsligt träffa min gammelmorfar. Jag frågade honom om det. Han sa:
"Det var bara jag och mamma som ville se till att du kom hem ordentligt."
Med mamma menade han förstås gammelmormor.

Det är ganska naturligt att de följde efter mig och vaktade mig. Jag var nio, åkte buss själv och eftersom att mina syskons skoldagar var längre än mina och mamma ofta fortfarande var på jobbet när jag kom hem fick jag klara mig själv.
Det var lätt: jag klev av bussen, tog gång vägen hem, låste dörren om mig när jag kom hem, jag tog en macka om jag var hungrig, sen fick jag roa mig bäst jag ville. Jag tycker att det gjorde mig självständig.

Tomten

Jag har tänkt att jag ska skriva om de upplevelser som jag har haft igenom mitt liv. Sen om man vill kalla dem andliga- eller övernaturliga upplevelser är upp till var och en.
Jag är fullt medveten om att inte alla tror på andar eller annat som kan räknas till det övernaturliga, men jag gör det. Och då jag accepterar att andra inte tror så får dessa andra, vilka de än är acceptera att jag gör det.

Jag tänker börja med den första övernaturliga upplevelse som jag minns.

Som många andra barn trodde jag på jultomten när jag var liten. Jag var övertygad om att tomtens nissar smög runt och höll koll på vilka barn som var snälla. Var man inte snäll så fick man inga julklappar. Jag fick alltid julklappar så jag antar att jag var snäll.
Jag minns att den vintern då det här inträffade frågade jag mamma:
"... Men om tomtenissarna nu går omkring och tittar på oss barn skulle vi ju se dem."
Jag tror att jag omedvetet försökte sätta morsan på pottan :P
Mamma svarade att anledningen till att man inte kunde se nissarna var att de kunde göra sig osynliga och eftersom att det var mamma som sa det, och när man är liten så har ju mamma och pappa alltid rätt, godtog jag förklaringen med stor förundran över vilken magi jultomten och dennes nissar besatt.

Dagarna gick. Jag var åtta år, det var således vintern 1998.
En kväll, gjorde jag något som jag inte fick... Jag hoppade i mamma och pappas säng.
Min storebror var inne på sitt rum, pappa var på jobbet och mamma höll på att hjälpa  min storasyster med något på datorn som vi nyligen skaffat.
Jag hoppade runt på sängen och hade så kul så.
Mamma och pappa hade två väldigt stora fönster som satt bredvid varandra i ett hörn på huset. Ute var marken täckt av snö, jag kunde se enda bort till skogsbrynet om jag tittade ut.
När jag vände mig om i mitt hoppande och såg ut genom fönstret fick jag se något som fick mig att stanna upp.
Ett ansikte tittade in på mig genom fönstret.
Det var ett gammalt ansikte, men det var ingen vuxen gammal gubbe som tittade in på mig.
Det jag kunde se var axlarna och huvudet, resten var nedanför fönstret. Det var en tomte jag såg.
Han hade grått hår och skägg, detta förvånade mig då jag hade fått lära mig att alla tomtenissar hade vitt skägg och var helt rödklädda, men den här tomten var liten och grå. Det enda röda plagg som han bar var en röd luva på huvudet.
Jag satte mig ner på sängen. En stund, som i mitt minne var oändlig, stirrade vi bara på varandra. Jag tror att han var lika förvånad som jag över att jag kunde se honom.

Tillslut blev det fart i mig! Jag måste hämta mamma och berätta!
Jag flög upp, hakan dinglade fortfarande en bit ner, jag sprang ut till mamma.
"Mamma! Mamma!" sa jag. "Jag har sett en tomte!"
Mamma tittade på mig. Hon försökte förstås förklara vad det var jag hade sett, så som vuxna oftast gör.
"Nej..." sa hon. "Det var säkert Thomas som tagit på sig en tomtemask och försökte skoja med dig."
"Nej, det var inte Thomas," sa jag. "Den var liten och grå!"
Vi frågade honom, men han hade varit inne på sitt rum hela tiden och hans skor stod i hallen.
"Det kanske var pappa som..." försökte mamma, men just då hörde vi hur pappa körde upp på uppfarten.
"Var du ute på baksidan för en stund sen?" frågade mamma när han kom in.
Det hade han inte, han hade just kommit hem och ställt bilen i garaget.

Sen den dagen har jag aldrig hoppat i mamma och pappas säng igen.
Nu när jag är vuxen vet jag vad det var jag såg. Det var en hustomte. En hustomte ser efter gården och alla som bor där, både människor och djur. De tycker inte om fjäsk, men ett fat gröt med en klick smör i tackar de inte nej till.
Nästa vinter övertalade jag pappa att laga gröt som vi kunde ställa ut till tomten. Nästa dag var gröten borta.

Ge oss en ärlig chans!

Det finns inte så många jobb som det påstås. Om det gjorde det så skulle väldigt många fler ha jobb nu.
Jag sitter på Miroi och skriver. Vi som är här idag har fått en uppgift som vi ska göra... i grupp, men just nu verkar det som om alla kör självständigt.
Hittills har det varit 6 timmar i veckan som jag har suttit och blivit påmind, av att bara sitta i dessa lokaler, att jag fortfarande är arbetslös. Sturskheten kan vara på topp när jag kliver ur sängen, men efter mindre än en och en halv timme har det tryckts ner till vaderna.

Jag har nyligen blivit intervjuad i radio angående arbetslösheten bland unga.
Jag undrar hur alla som jobbar som jobbcoacher och arbetsförmedlare reagerar. Jag var inte taskig precis, jag var ärlig och det mesta som jag sa kan uppfattas som konstruktiv kritik.

Chefen på arbetsförmedlingen här i Bollnäs sa att det gäller för de arbetssökande att vara aktiv.
Jag har inte fått höra något annat än att jag är aktiv. Under de 16 månader som jag varit arbetslös har jag inte fått höra något annat av jobbcoacher än att jag är så aktiv i mitt jobb sökande.

Det är inte aktiviteten det är fel på!
Det är det faktum att ungdomar inte får en ärlig chans att visa vad de går för. Ett evigt nekande från arbetsgivare är vad vi får. Inget jobb, ingen praktik, ingenting.
Arbetsgivarna vågar inte anställa unga personer för att de är unga och inte har så mycket erfarenhet.
Men jag måste bara fråga:

Hur i helvetet ska vi kunna få erfarenhet om vi inte ens får en ärlig chans?!

Ge oss en ärlig chans!

En helg i Skyrim

I helgen var jag kattvakt. Syrran och svågern åkte till huvudstaden.
Jag bodde i deras lägenhet från halv tre på lördag till halv tre på måndag.
Min svåger äger ett Playstation som jag fått lov att använda så från ca klockan 18 spelade jag ett fantasy spel som heter Skyrim.
Jag gjorde nästan inget annat än spela, klappa katter och tömma kattlådan. På söndagen satt jag och spelade hela dagen. Jag åt frukost vid 12 tiden sen blev jag inte mer hungrig. Jag tog en macka på kvällen, mest för att få något i mig. Annars spelade jag bara.

Jag hade så kul! Det finns inte ord. Jag döpte min gubbe till Rodric, en blond nordbo, jag missade att man kunde bestämma utseende och kön på sin gubbe, men men... det gör inget ☺
Jag insåg på måndag eftermiddag att det förmodligen är tur att jag inte har någon egen spelkonsoll för då skulle jag nog inte göra så mycket annat än spela.

Jag hade jättekul! ☺

Guld som glimmar

Allt är inte guld som glimmar, ibland är det höstens löv som tagit sig

an en snarlik nyans och glimmar som den ädel metall som någon

gjorde ett ordspråk av.

♥

Mentalt sammanbrott jävligt snart...

Idag kommer jag förmodligen inte göra något annat än att skriva här på bloggen.
I måndags mådde jag dåligt, vid ett tillfälle ställde jag mig mitt i vardagsrummet och gallskrek. Efter det la jag mig på sängen och storgrät i minst 15 minuter. Där efter ringde jag till mamma, jag mår alltid bättre efter att ha pratat med mamma, hon vet vad jag behöver höra.

I tisdags var jag på Miroi i tre timmar, igen för typ millionte gången det här året. Jag hade planerat en massa inför eftermiddagen, bland annat att söka en praktikplats, men efter att ha suttit i vad som lika gärna skulle kunna varit en fängelse cell i tre timmar är man inte så jävla stursk längre. Allt runt omkring mig både nu och då påminner mig om att jag har varit arbetslös i över ett år och det får mig att känna mig helt jävla värdelös.
På kvällen nådde det sin spets för andra gången den här veckan. Jag kände att jag inte pallade mer.
Jag visste att mamma och pappa var hos brorsan. Jag behövde verkligen bli om hållen!
Jag ringde på, blev insläppt av min storebror. Jag tog mig lätt fram till mamma och i hennes famn grät jag på det sätt som en fyraåring gör när världen är riktigt jävla orättvis.
Brorsan frågade mer än en gång ifall det var någon som hade varit taskig mot mig på vägen dit, bara gud vet vad brorsan skulle göra med någon som var taskig mot mig.
Men det var ju inte det... eller världen då, men brorsan kan inte ge hela världen på nöten, det är lite svårt.
Jag och mamma gick ut och pratade. Jag grät mer och mamma kramade mig, tröstade och som vanligt kom det några uppmaningar som hon är säker på skulle göra allting lättare.

Vi kom fram till att en person som sitter i fängelset har det bättre än en som är arbetslös. De får tak över huvudet, mat, fickpengar och chans att studera.
Jag lever på existensminimum varje månad, jag måste snåla för att ha pengar att göra något roligt för. Mina pengar går för övrigt åt till hyra, el, fler räkningar, mat, hygien- och hushållsartiklar.
Hade jag suttit i fängelset hade jag kunnat skriva färdigt mitt romanprojekt, plugga och fortfarande ha både tid och pengar över till att göra något annat.

Är det verkligen meningen att fångar ska ha det bättre än de som faktiskt sköter sig?

Jag har en känsla av att jag skulle känna mig mindre fången och löpa mindre risk för ett mentalt sammanbrott om jag satt på kåken än vad jag gör nu.
Efter tre timmar på ett ställe som bara genom sin existens påminner en om att man har varit arbetslös väldigt länge mår man inte så jävla bra och då klarar man likt förbannat inte att söka varesig jobb eller praktikplats för man börjar alltid undra efter ett tag: Vad är det för fel på mig?