Mentalt sammanbrott jävligt snart...

Idag kommer jag förmodligen inte göra något annat än att skriva här på bloggen.
I måndags mådde jag dåligt, vid ett tillfälle ställde jag mig mitt i vardagsrummet och gallskrek. Efter det la jag mig på sängen och storgrät i minst 15 minuter. Där efter ringde jag till mamma, jag mår alltid bättre efter att ha pratat med mamma, hon vet vad jag behöver höra.

I tisdags var jag på Miroi i tre timmar, igen för typ millionte gången det här året. Jag hade planerat en massa inför eftermiddagen, bland annat att söka en praktikplats, men efter att ha suttit i vad som lika gärna skulle kunna varit en fängelse cell i tre timmar är man inte så jävla stursk längre. Allt runt omkring mig både nu och då påminner mig om att jag har varit arbetslös i över ett år och det får mig att känna mig helt jävla värdelös.
På kvällen nådde det sin spets för andra gången den här veckan. Jag kände att jag inte pallade mer.
Jag visste att mamma och pappa var hos brorsan. Jag behövde verkligen bli om hållen!
Jag ringde på, blev insläppt av min storebror. Jag tog mig lätt fram till mamma och i hennes famn grät jag på det sätt som en fyraåring gör när världen är riktigt jävla orättvis.
Brorsan frågade mer än en gång ifall det var någon som hade varit taskig mot mig på vägen dit, bara gud vet vad brorsan skulle göra med någon som var taskig mot mig.
Men det var ju inte det... eller världen då, men brorsan kan inte ge hela världen på nöten, det är lite svårt.
Jag och mamma gick ut och pratade. Jag grät mer och mamma kramade mig, tröstade och som vanligt kom det några uppmaningar som hon är säker på skulle göra allting lättare.

Vi kom fram till att en person som sitter i fängelset har det bättre än en som är arbetslös. De får tak över huvudet, mat, fickpengar och chans att studera.
Jag lever på existensminimum varje månad, jag måste snåla för att ha pengar att göra något roligt för. Mina pengar går för övrigt åt till hyra, el, fler räkningar, mat, hygien- och hushållsartiklar.
Hade jag suttit i fängelset hade jag kunnat skriva färdigt mitt romanprojekt, plugga och fortfarande ha både tid och pengar över till att göra något annat.

Är det verkligen meningen att fångar ska ha det bättre än de som faktiskt sköter sig?

Jag har en känsla av att jag skulle känna mig mindre fången och löpa mindre risk för ett mentalt sammanbrott om jag satt på kåken än vad jag gör nu.
Efter tre timmar på ett ställe som bara genom sin existens påminner en om att man har varit arbetslös väldigt länge mår man inte så jävla bra och då klarar man likt förbannat inte att söka varesig jobb eller praktikplats för man börjar alltid undra efter ett tag: Vad är det för fel på mig?