Goda vibbar

Jag måste lysa av godhet på något vis.
Jag är förundrad över att många, vissa lite underliga, andra något äldre människor, dras till mig som flugor till en tänd lampa.
Är det det faktum att jag har några kilo övervikt som får mig att framstå som glad och go?
Är det något med hur jag klär mig? Min röst? Hur jag pratar? Min lukt?

Eller är det faktiskt möjligt att jag ger ifrån mig goda vibrationer?
Ser dessa människor, som dras till mig som om jag vore ett levande ljus, min aura eller nåt i den stilen?

Jag blir inte klok på det här. Jag antar att det är en god egenskap, men vissa av de här personerna som dras till mig, den som är mer än vanligt underliga, är lite obehagliga.
Vad det gäller de personer som dras till mig som är något äldre än jag kan jag bara gissa att jag har en gammal själ eller något så att det är därför de dras till mig.

Jag hoppas att jag inte får lida av det här på något vis för jag gör inte, vad det nu än är jag gör, med flit.

Man ska inte gråta över spild mjölk

Det var så roligt! Jag kan inte låta bli att skratta!

Har du någonsin varit med om att ett talesätt blivit verklighet mitt framför ögonen på dig?
Om du har de så skriv vad- och när det var i en komentar, här eller på facebook.

Jag var på väg ifrån affären idag. Jag hade köpt mjölk och lite andra grejer. Jag hade knappt hunnit 10 meter på min cykel förrän... Kaplask!
Mjölktetran exploderade när kartongen skars sönder mot cykeldäckets stänger. Mjölken sprutade över asfalten och över min vänstra sko.
"Helvete!" svor jag, stannade och hoppade av cykeln.
Inför mina ögon tömdes tetran och ilade i en liten flod ner för asfalten.
Jag blev smått handlingsförlamad för några sekunder. Något liknande har aldrig hänt mig!

Jag ledde fram cykeln till en bänk som jag lutade dem mot.
Ja, ja... tänkte jag. Man ska inte gråta över spilld mjölk!
Sen kunde jag inget annat än plocka ur den trasiga tomma mjölktetran, försäkra mig om att inget ramlat ur hålet som blivit i påsen och gå hem med skrattet som fick tillåtelse att komma ut i solljuset då och då och med ett brett leende som säkert förbryllade de personer jag mötte på vägen.

Jag känner mig...

Jag känner mig ibland, oftare den senaste tiden, men på ett annat sätt en vanligt... som Elizabeth Bennet, Jane Austens kvinnliga hjältinna i Stolthet och Fördom.

Jag har ofta känt mig som henne, det har gått i perioder. Nu har jag känt mig som henne igen, men på ett annat sätt än de andra gångerna.
Jag känner mig som ena halvan av en av världens största kärlekshistorier. Jag har inte sett min Mr Darcy någonstans än, men I can't shake this feeling av att vara ny förälskad. Mer än en morgon under de senaste tre veckorna ha jag vaknat och känt mig så där pirrig och glad som man bara gör när man är kär.
Jag tror jag har en aning om vad den här känslan kan bero på, men jag tar inte upp det nu, en annan gång.

Inte den här fredagen som var, utan fredagen veckan innan, var lyckoruset i hjärta mig mycket behjälplig på gymmet.
Kärlek borde klassas som doping! Jag kunde ha suttit på träningscykeln i timmar om jag inte hade bestämt att jag bara skulle använda den i 10 minuter. Vilken jäkla energi kick jag fick!

Jag kan beskriva känslan jag känner med hjälp av en scen ur filmen Stolthet och Fördom, där Keira Knightley spelar Elizabeth. Scenen kanske är obekant för er som inte har sett filmen, men jag beskriver den ändå, ni får leta reda på filmen.

Scenen är när Elizabeth drömmer, den här scenen är inte med i boken, hon drömmer att hon står på en klippa och ser ut över ett mäktigt landskap. Lösa hårslingor kastas runt omkring hennes huvud, kläderna fladdrar i vinden, solen skiner och pampiglycklig musik spelas.
Det är så jag har känt mig den senaste tiden, som om jag varit Elizabeth mitt i den scenen.

Jag längtar hem

Jag sitter på Miroi just nu. Det är 25 minuter kvar innan jag får gå när jag skriver den här meningen.
Jag längtar hem för hemma behöver jag inte känna mig skamsen för att jag inte sitter och rå söker vart enda jobb (som inte finns) i hela gävleborgslän.

Jag har skrivit en blogg före den här också på Skriverier om mitt skrivande. LÄS DEN!!!

Det hade varit skamset på riktigt om jag hade suttit och tittat på YouTube klipp. Ghostrobo har lagt upp sina senaste klipp från när han har spelat Walking dead. Och jag har längtat hela helgen efter de där klippen.
Nu kan du säkert gissa varför jag längtar hem.
Hemma kan jag med rent samvete titta på YouTube utan att skämmas.

Jag har inte skrivit här inne på ett tag och det beror på att det inte har funnits så mycket att skriva om.
Jag har haft annat roligt för mig, skriva bidrag till Umeå novellpris, följa med syrran och tittat på när hon lett ridlektioner.
Och lite mer personliga grejer som jag inte vill gå in på just nu i det här inlägget.

Så om det inte kommer några nya inlägg betyder det bara att det inte finns så mycket att skriva om.
Eller att jag har fått writers block, det är också en möjlighet...