Jag känner mig...

Jag känner mig ibland, oftare den senaste tiden, men på ett annat sätt en vanligt... som Elizabeth Bennet, Jane Austens kvinnliga hjältinna i Stolthet och Fördom.

Jag har ofta känt mig som henne, det har gått i perioder. Nu har jag känt mig som henne igen, men på ett annat sätt än de andra gångerna.
Jag känner mig som ena halvan av en av världens största kärlekshistorier. Jag har inte sett min Mr Darcy någonstans än, men I can't shake this feeling av att vara ny förälskad. Mer än en morgon under de senaste tre veckorna ha jag vaknat och känt mig så där pirrig och glad som man bara gör när man är kär.
Jag tror jag har en aning om vad den här känslan kan bero på, men jag tar inte upp det nu, en annan gång.

Inte den här fredagen som var, utan fredagen veckan innan, var lyckoruset i hjärta mig mycket behjälplig på gymmet.
Kärlek borde klassas som doping! Jag kunde ha suttit på träningscykeln i timmar om jag inte hade bestämt att jag bara skulle använda den i 10 minuter. Vilken jäkla energi kick jag fick!

Jag kan beskriva känslan jag känner med hjälp av en scen ur filmen Stolthet och Fördom, där Keira Knightley spelar Elizabeth. Scenen kanske är obekant för er som inte har sett filmen, men jag beskriver den ändå, ni får leta reda på filmen.

Scenen är när Elizabeth drömmer, den här scenen är inte med i boken, hon drömmer att hon står på en klippa och ser ut över ett mäktigt landskap. Lösa hårslingor kastas runt omkring hennes huvud, kläderna fladdrar i vinden, solen skiner och pampiglycklig musik spelas.
Det är så jag har känt mig den senaste tiden, som om jag varit Elizabeth mitt i den scenen.