Minnen från förr

Jag minns när jag gick i andra klass. Jag minns inte allt förstås, men såna saker som på ett eller annat vis var viktiga och därför satte sina spår.
Jag minns att alla barnen i klassen fick gå in till skolsyster och kolla synen bland annat, en vanlig undersökning. Det blev min tur. När jag skulle kolla synen gjorde jag inte så bra ifrån mig, jag förstod inte det då. Bokstäverna som jag läste på den vita upplysta tavlan var sanningen för mig.
Skolsyster nämnde för mig att jag kanske behövde glasögon.
Jag fick mer eller mindre panik, även om det inte syntes på utsidan.
Jag hade fått intrycket att det var fult att ha glasögon. Gråtandes ritade jag teckningar på mig själv i stora fula glasögon. Jag var övertygad om att jag skulle bli retad, man blev retad när man hade glasögon, det hade jag ju sett på film och på tv.
Mamma sa att jag inte skulle oroa mig.
Hon hade, som hon ofta har, rätt. Jag behövde inte oroa mig.
Det var inget fel på min syn, även om jag riskerade att bli skelögd, men det gick att träna bort.

Anledningen till att jag inte kunde läsa vad som stod på tavlan var att jag var, och är än idag, dyslektiker. Bokstäverna bytte plats med varandra, jag kunde inte koncentrera mig i klassrummet särskilt inte när det var någon av de andra eleverna som satt och babblade, jag hade svårt att lära mig läsa, det tog mig evigheter att läsa och efter att ha läst en stund började det svida i ögonen.
Det dröjde dock tills dess att jag börjat på högstadiet innan jag fick en diagnos.
Skolläkaren på min låg- och mellanstadieskola sa ifrån. Jävligt märkligt att en enda gubbe kan sätta stopp för en välbehövlig diagnos.
Innan jag slutade mellanstadiet var det ett evigt tjatande om att jag skulle byta till en skola för barn som hade... låt oss säga... större handikapp än dyslexi. När jag vägrade det blev det istället ett evigt tjatande att jag skulle gå om en klass. Allt tjat kom ifrån lärarnas sida.
Mamma höll på att bli tokig och jag minns väldigt många samtal med lärare. Något som var helt sjukt med de här samtalen var att mamma inte kunde komma ensam. Pappa var tvungen att komma med för att mamma ens skulle bli lyssnad på. Farsan satt mest bara och nickade instämmande till vad mamma sa. Hon hade för det första rätt och för det andra så hade mamma och pappa redan diskuterat ämnet hemma.
Jag minns vad arg mamma blev första gången som hon inte fick gehör av lärarna. Jag hade rätt till en massa hjälp och jag var inte mentalt handikappad, jag hade dyslexi.

Jag minns tre samtal med min lärare. Det första samtalet handlade om att jag skulle byta till en annan skola.
Läraren frågade mig om jag inte skulle tycka att det var bra och roligt att byta skola. "Få nya kompisar" var ett argument och att jag skulle få "mer hjälp" var ett annat.
"Nej, det vill jag inte," sa jag. "Alla jag känner går här".
Sen var det det där samtalet då pappa var tvungen att vara med och då kom samma fråga igen och läraren fick samma svar.
Några år senare, när jag var 12 år kom det tredje och sista samtalet som jag minns. Det var ett halv år innan jag skulle bli 13 och börja på högstadiet. Läraren frågade om jag inte trodde att det skulle vara bättre om jag gick om ett år. Nu så här efteråt tycker jag att det är lite konstigt att jag inte fick känslan av deja-vu. Jag lovar och svär att hon drog samma argument som hon drog när hon tyckte att jag skulle byta skola.
Det märktes att jag var den enda 12åringen i rummet. Fattade hon inte hur förbannat pinsamt det skulle kännas för mig om jag gick om? Insåg hon inte att särskilt killarna i 5:an var de störigaste snorungar som fanns? Var det verkligen bara jag som visste att gå om var en värre dom än glasögon?!
Behöver jag säga att jag vägrade gå om 6:an?

Jag behövde inte gå om, bland annat tack vare min vägran och en fallande stjärna på nyårsafton.