Lite mer än vad jag förväntade mig

I måndags var jag på arbetsförnedringen.
Klockan var strax efter 1 när jag kom dit. Jag var vrålhungrig och törstig för att det var varmt ute.
Jag kommer in, tar en kölapp och hoppas att det inte kommer att ta allt för lång tid eftersom att jag ska träffa en kompis så fort jag är klar där inne och jag ville inte gärna låta henne vänta.
Men att låta folk vänta är något som arbetsförnedringen är ganska så bra på. Jag står där och tittar. Det första jag lägger märket till är att det nu mera bara finns ett bord där någon står och tar emot de som har tagit en kölapp.
"Vilken tur att jag väntade tills nu," tänkte jag.
Jag är väl medveten om hur det brukar vara där mellan klockan 12 - 13. Ni vet den där fågeln med rosa hår som brukar bråka med Kalle Anka varje julafton? Mellan de båda klockslagen brukar arbetsförmedlarna springa runt som den fågel för att då kommer alla som tror att det inte är många andra arbetslösa där vid lunch.
Glad att jag i alla fall inte har ett jobb på arbetsförnedringen.

I alla fulla fall; jag fick vänta på att det blev min tur och det var ingen som hade de två numren före mig, men hon som stod där höll tydligen på att träna en ny arbetsförmedlare som stod bredvid och tittade på, så jag hoppades att hon visade honom något nödvändigt.
Det blev min tur och jag berättade vad jag var där för att göra och fick uppge mitt personnummer.
En sak som jag störde mig på var att människan inte sa något om vad hon gjorde på datorskärmen.
Visserligen är alla människor mer eller mindre synska, men jag kan inte läsa tankar än! Så ni som jobbar på en sådan eller liknande myndighet: tala om vad det är ni läser på skärmen och ställ gärna frågor.
Det blev jobbigt tyst i ca två och en halv minut. Tillslut fick jag sätta mig och vänta på att någon skulle ha tid inne på kontoret.
Jag tänkte att det var arbetsförnedringen i ett nötskal; låta arbetslös vänta med lapp i handen, låta arbetslös vänta utan lapp i handen.
Jag skulle inte haft något emot det om hon vid borde hade gått och kollat i de närliggande kontoren och frågat i fall det var någon som hade tid, men det gjorde hon inte. Då är det en liten del av min hjärna som är tvärsäker på att jag kommer att få sitta där med kurrande mage och torr tunga hela dagen.
Nu blev det lyckligtvis inte så.

Jag hade tur.
Arbetsförmedlaren som jag fick träffa var en kvinna, A-L, som jobbar där ett tag och som jag därför känner lite gran. Jag tycker om henne för att hon är trevlig och för att hon verkligen oroar sig för om hon märker att man inte mår bra.
Överlag gick det bättre än vad jag hade förväntat mig. Jag fick, för andra gången någonsin, ett tips om jobb att söka. Ett i Kristianstad och ett i Bollnäs.
A-L förklarade skillnaden mellan ett platsförslag och en platsanvisning; platsförslag är ett tips, du måste inte söka, men det kan vara smart om du gör det och platsanvisning är mer en befallning: SÖK!
Hon visade mig även en annan sak, jag kommer inte ihåg vad det heter, men det går ut på att lappar med sökbara jobb sätts upp på en vägg inne på arbetsförnedringens lokal där man kan gå och titta om det är något som man är intresserad av. Om man ser något som är intressant så tar man en blankett, fyller i ens namn, numret som står på lappen med jobbet på och lämnar in.

Jag fick alltså ut lite mer än vad jag hade förväntat mig.
Tänk om det kunde vara så varje gång, tänk om det hade varit så under de åren då jag var långtidsarbetslös och blev så nere att jag grät mer än vad jag hade gjort på länge.
Arbetsförnedringen är till för att arbetslösa ska få hjälp att bli anställda, men efter de åren då som jag nyss nämnde fick jag stå ensam. Jag gjorde allt jag kunde för att få jobb och praktik, men tillslut, när man har fått nobben tillräckligt många gånger (och det ska sägas att det inte är alla arbetsgivare som hör av sig och ens säger "Nej, tyvärr") så orkar man tillslut knappt bry sig längre och börjar undra vad det är för fel. Jag fick inbankat i mig att det inte var något fel på arbetsmarknaden, vilket det egentligen var, och då kunde jag bara dra slutsatsen att det var mig det var något fel på.
Så därför hatar jag arbetsförnedringen. Jag fick ytterst lite hjälp under den där tiden i mitt liv och blev skickad från jobbcoach till jobbcoach och sen till praktikplats till praktikplats.
Jag lyckades få en praktikplats själv, men de två andra blev arbetsförnedringen tvungen att ringa åt mig för så fort jag gick och frågade någonstans fick jag alltid svaret "Nej, vi har inte tid att lära upp någon ny" eller helt enkelt "Nej". Vissa trodde till och med att jag fortfarande gick i gymnasiet, vilket var puckat att tro eftersom att mitt personnummer stod högst upp på mitt personliga brev.