När jag var liten...

Många gånger när hela familjen samlas för att fira något; en födelsedag, julafton, nyår, påsk eller bara ändå kommer det upp historier från barndomen som börjar med ”Minns du…” eller ”Kommer du ihåg…”.

Eller så blir någon ombedd att berätta om något från när de var små. Då börjar oftast frågan med ”Kan inte du berätta…”, ”Vad brukade du…” eller något i den stilen.

Bli inte förvånad om många av dina barndomsminnen har bleknat eller försvunnit helt, det har antagligen gått några år sen dess. Sen är det så att barn inte börjar minnas saker förrän de är ca 3 år.

Jag minns nästan ingenting förrän jag började närma mig den åldern. Ibland hjälper det att se bilder. Själv har jag två små album. Deras omslag är mjuka och, i brist på bättre ord, gummiaktiga. Den ena har motivet av Disneys version av Skönheten & Odjuret på framsidan. Bell och Odjuret dansar, med fullmånen som går upp bakom slottet i bakgrunden, runt dem dansa Chip, Lumiere, Cogsworth och Mrs. Potts.

Albumet är fyllt med bilder från 1994, men börjar med en bild från ett mycket tidigare tillfälle. Ett tillfälle som jag inte tror att jag minns, men som jag kan föreställa mig.

Bilden föreställer mig själv när jag, jag gissar att jag var ungefär 1 år, står i bara blöja i slasken. Jag hade tydligen klättrat upp på bänken bredvid via en stol och vidare till slasken. Tydligen var det en av mina favoritplatser. Varför vet jag inte riktigt. Som de flesta barn tyckte jag förmodligen om att leka med vatten.

Mer om albumen och dess innehåll i ett senare inlägg.

Det finns fler saker som jag inte minns, de flesta var inte särskilt märkvärdiga. Men några saker som jag gjorde var, om inte spännande, i alla fall rolig.

När jag var liten, inte ens tre år, var jag enligt mamma som Skrollan på Saltkråkan. Det gick inte att vända ryggen till mig utan att jag smet iväg.

Innan jag fortsätter att berätta om mina upptåg och äventyr, tycker jag att det är bra om jag målar upp scenen för er först.

Till och med 2002 bodde jag och min familj, helt eller delvis, på Nybyggarvägen 10 i Runemo. Runemo ligger mitt i mellan Bollnäs, där jag bor nu, och Alfta där jag bodde delvis från 1999 till 2002 och helt från 2002 till dess att jag gick ut gymnasiet.

Nybyggarvägen 10 var ett enplans hus. Det var vitt med blå knutar och svart tegeltak. Tomterna avgränsades av häckar eller staket, våran avgränsning var en syrenhäck.

Bakom alla de husen på samma sida som nummer 10 hade en skog bakom sig. Där bodde myror, fåglar och rådjur med mera. De större djuren som kunde vara farliga för små barn höll sig på avstånd, människor för ju ett sån fruktansvärt liv och dessutom kunde människor vara farliga.

Desto längre ner på gatan som man kom desto mer sluttade marken, det gick en back ner som slutade nedanför en annan backe, Pulkabacken, som låg alldeles vid älven. Och älven skulle man akta sig för, i den bodde nämligen Älvgubben. Om man gick för nära älven så sträckte Älvgubben ut sin långa starka arm och drog ner en i vattnet och om det hände så fanns man inte mer.

Jag har alltid, ända sen jag förstod vad mina föräldrar sa, föreställt mig Älvgubben som den elaka arga versionen av GB-gubben, den skyllt som i alla fall brukade visa att här finns det glass från GB. Älvgubben var jätte-, jättelång, smal, med långa ben som kunde ta jättekliv. Enorma fötter som kunde krossa bilar, långa armar som han bara behövde sträcka ute lite grann för att dra ner barn i det kalla vattnet. Han hade bara hår på runt om huvudet, inget mitt uppe på, och håret var orange halvlångt trassligt och stripigt, eftersom att det var blött. I ansiktet var han målad som en clown, men istället för att se glad ut och le såg han alltid arg och elak ut.

Pricken över i:et var den svarta lilla hatten som han aldrig lyfte på och som, till skillnad från GB-gubbens hatt. inte hade någon blomma i bandet.

Den första saken som jag var rädd för som barn var att Älvgubben skulle dra ner mig i älven, då skulle jag ju sluta finnas och det var inte bra.

Men självklart förstod jag ingenting om faran med älven förrän jag började förstå vad de vuxna sa och själv började kommunicera. Innan det hände så hade min mamma och pappa goda skäl att vara oroliga för sin minsting och försvann bara de vände ryggen till en sekund.

Många gånger hittade de mig på väg mot Pulkabacken och älven. De hade sannolikt aldrig tråkigt när jag väl lärt mig att ta mig fram på egna knän och egna fötter.

Lyckligtvis fanns det något distraherande på vägen till Pulkabacken. Bredvid vårt hus låg nämligen lekparken. Det var säkert många lyckliga gånger som min mamma och pappa hittade mig där.

På andra sidan om lekparken bodde en annan familj. De höll på att måla om huset en sommar. En burk färg och en pensel lämnades på bron. Den burken och den penseln hittade jag. Ni kan säkert gissa vad jag gjorde med dem.

Ja, jag började måla om bron.