Antagningsbevis

Två ord som jag gillar skarpt just nu är Namnbevis och Antagningsbevis.

Det här inlägget ska handla om det senare av dessa båda fina ord.

Det var för 25 dagar sen. 
Jag hade fikat på caféet i Krokanen huset. Hela dagen hade jag gått och tänkt på, hoppats och önskat att jag skulle få beskedet att jag kommit in på högskolan. När jag susade ner för backen som leder in i tunneln under järnvägsspåren tänkte jag:
"Jag har ju en plan i alla fall, det är inte alla som har det."
Jag ska inte plugga bara för att det är roligt, det finns både ett och två mål bakom planen.
Under hela sommaren har jag försökt att tänka positivt, istället för att tänka "om jag kommer in" så har jag tänkt "när jag kommer in".

När jag öppnade ytterdörren så låg det, hör och häpna, ingen reklam på dörrmattan, men det låg något annat där. På dörrmattan låg det tre kuvert. Jag klev över dem och fortsatte in i lägenheten för att lägga ifrån mig väska och jacka. Jag tänkte just då att jag var i stort behov av att gå på toaletten. Tillbaka i hallen tittade jag lite närmare på kuverten som fortfarande låg på mattan. De dolde till viss del varandra. Det översta var från hälsocentralen, det andra visade sig var från Fortum det tredje...
Jag stelnade till. Längst ner i vänstra hörnet såg jag en del av en logga, en logga som jag skulle kunna känna igen vart som helst. Det var loggan som tillhör Högskolan i Gävle.
Här blir det lite kul och aningen klyschigt; jag flämtade till och slog hastigt handen för munnen. I en halv till en och halv minut stirrade jag bara på loggan. Tillslut tog jag upp kuverten och i ca fem minuter gick jag fram och tillbaka mellan hallen och skrivbordet i mitt sov-/vardagsrum.

Jag la ifrån mig de två andra kuverten på skrivbordet, gick fram och tillbaka en gång till. Tänkte:
"Ska jag öppna det? Klart jag ska öppna det! Annars får jag inte veta! Åh, gud! Nej! Jag vill inte veta! JO, DET VILL JAG! Vart ska jag stå när jag öppnar det? Ska jag öppna det nu eller ska jag gå på toa först?"
Tillbaka till skrivbordet.
"Jag går på toa först... nej... vad fan!"
Ut i hallen tillbaka till skrivbordet.
"Jag har fortfarande skorna på… Jag behöver gå på toa! Gud! Jag vågar inte! JODETGÖRDU!!! Jag måste gå på toa!"
Ute i hallen igen sparkade jag av mig skorna och gick in på toaletten med kuvertet i hand. Jag tänkte att:
"Det faktum att jag satt på toa medan jag öppnade det säkerligen kommer stå i min självbiografi någon dag."
Lite pinsamt, men samtidigt väldigt komiskt och vad gör det om hundra år?

Det tog mig 2-3 läsningar innan jag förstod vad det stod i antagningsbeviset.
Hade jag ringt mamma direkt efter att jag läst och lämnat toaletten skulle jag förmodligen ha somnat på soffan. Det hela grejen med upptäckten av kuvertet, velandet om jag skulle öppna det eller inte, var jag skulle öppna det och slutligen själva öppnandet... och under hela tiden kändes det som om pyttesmå figurer dansade sumba på mina nervtrådar, det var så utmattande att jag säkert hade kunnat somna inne på toaletten.

Nu håller ni på att förgås av nyfikenhet, eller hur?

Hehehe!

Jag har blivit antagen till andra året på programmet för Professionellt skrivande!
Det var det jag ville, önskade och hoppades på.
Är jag överlycklig?
Aldrig varit gladare, inte vad jag minns i alla fall =P
Jag har däremot varit nervösare.
Jag behöver knappast tillägga att jag tackat ja till studierna.

De senaste veckorna, särskilt förra veckan, har jag hållit på och förberett mig så mycket som jag kan inför hösten. Jag har ömse om slitit mitt hår och ömse om njutit i fulla drag. Den här gången ska jag vara så förberedd att folk kommer dratta på arslet av förvåning. Hej hå kämpa på... -_- åh, vad jobbigt det kommer att bli, men jag är peppad!!! =D
Känner fortfarande att jag skulle kunna gå med armarna rakt upp i en lycklig segergest.
Nu ska jag borsta håret och dra iväg till biblioteket, väntar på en bok som förhoppningsvis blev inlämnad av den förre läsaren i fredags.

Det känns lite övernaturligt att jag tänkte på utbildningen och så på vägen hem... Var det tankens kraft som fick kuvertet att landa på min dörrmatta just den dagen med just det besked som jag ville ha?